Privat med Missy

Dabria var väldigt förvånad över sig själv. Det kändes inte särskilt klokt att sitta i vardagsrummet med en främling och spela TV-spel, men konstigt nog brydde hon sig inte. Han var knappast här för att mörda henne, trots allt.
"Jag är inte bra på bilspel, bara så du vet. Jag förstår helt enkelt inte hur man ska styra." upplyste hon honom när han pekat ut ett spel. Hon satte igång spelet och räckte honom en av kontrollerna.
Hon tryckte febrilt på olika knappar, men det resulterade bara i att hon körde in i någon sorts vägg och hon förstod naturligtvis inte hur man skulle backa. Hennes morbror fick sig ett par goda skratt varje gång de spelade tillsammans.

Jag skrattade då jag såg henne. egentligen var jag inte så mycket bättre, visst jag viste hur man styrde men jag halkade alltid på knapparna så jag åkte bara in i en del väggar eller svängde runt.

Dabria knep sammanbitet ihop läpparna till ett smalt streck när hon än en gång försökte backa. När det äntligen lyckades gasade hon iväg, bara för att återigen krocka med en vägg. "Det här är hopplöst." muttrade hon irriterat för sig själv. "Jag tycker inte om det här spelet." fortsatte hon, en aning högre den här gången. En dålig förlorare var hon allt.

"Går inte bra för mig heller", sa jag och krockade i en vägg. Men jag var nog närmare målet än henne. Jag undrade när Sam skulle komma hem, förhoppningsvis skulle det dröja.

Dabria vände blicken till Jimmy och log snett. "Bättre går det för dig än för mig i alla fall." påpekade hon och skakade på huvudet. Hon tryckte på en knapp: men istället för att backa trycktes bilen ännu mer in i väggen. Fantastiskt! Frustrerat började hon trycka på alla knappar i tur och ordning. Bilen backade och gasade in i väggen på samma gång.
"Grr.." muttrade hon förargat.

"ja det gör det nog", sa jag leendes. Sedan såg jag något. "Inte långt kvar till mål!"

Dabria tittade noggrannare på tv-rutan och precis som Jimmy sagt, var det inte alls långt kvar till mål. Tiden hade flugit förbi när de spelade, eftersom klockan var halv tolv när ytterdörren öppnades. "Hallå i huset!" ropade Sam. Dabria reste sig omedelbart upp och återvände till köket.
"Var har vi den här killen?" undrade hennes morbror och såg sig nyfiket om.

--
Han kan kanske, som fallen ängel, ha en förmåga att manipulera folks tankar? Så han kan få Sam att tro att de var vänner?

Ja! Det låter bra!
----
Jag log, jag hade kvar en sista förmåga, manipulera tankar. Jag gick ut till köket.
"Hej Sam!" sa jag och med en snabb lyftning av min vänstra arm så var det fixat. Nu skulle han tro att vi var vänner igen.

Sam sken upp när han fick syn på Jimmy. "Hallå där!" skrattade han och gjorde det där speciella handslaget som alla killar verkade känna till. Han verkade helt ha glömt bort sin systerdotter som också stod där, då han pladdrade på om allt möjligt med Jimmy.
"Vill du ni två ungdomar ha kaffe? För min del skulle det sitta bra med en kopp." Sam gick fram till disken för att brygga kaffe. Dabria log smått mot Jimmy och försvann in till vardagsrummet för att stänga av TV:n och lägga tillbaka spelet i hyllan.

Jag log stort. Både Sam och Dabria var snälla personer.
"Skulle vara perfekt!" Sa jag. "Kan jag få stanna här ett par nätter? Jag är påväg till... euhm, en släkting men... jag hade tagit fel dag... går det?" Sam nickade.
"jadå, du och Dabria verkar ändå vara lika gamla", sa han.