PRS Med Moa G

"Lydia, det där är en lögn. Arthur hatar dig inte! Varför skulle han göra de?" Sa jag. "Och jag hatar dig inte heller, på riktigt!"

"För att jag gjorde dig ledsen." sa jag ledset.

"Om det är någon som skulle bli sur om du gjorde mig ledsen skulle de vara jag, inte Arthur!" sa jag.

"Fråga honom. Du ska se." sa jag och stirrade ner i vattnet.

"Jag ska gå och fråga honom. Och du ska vara kvar här och jag ska bevisa för dig att han inte är sur" sa jag och reste mig upp.

Jag började gå mot stigen som tog en till slottet och hittade Arthur ganska snabbt.
"Arthur!" sa jag och gick fram till honom.

Jag la mig ner i vattnet.
Vad allting blev dåligt. Och det var mitt fel.

"Arthur!" ropade jag igen och han stannade.
"Vad?" sa han surt.
"Är allt det här verkligen Lydias fel?" sa jag.

Vad skulle jag göra?
Kanske bara gå hem och försöka förtränga allt.
Fast, jag skulle verkligen sakna Arthur och Zenith, även om Arthur inte skulle förlåta mig.

"Nej, men ni går bara iväg för att prata och låter mig arbeta!" Sa han surt. "Och du tror att jag gillar Lydia, det är ju sjukt"

Arthurs och min vänskap var... jag vet inte, bräcklig?
Jag menar, jag var en alv, jag hade grönt hår.
Han, prinsen kunde väl ändå inte tycka om någon som mig.