Imperiets kämpar [Rollspel]

[ Så Selma har hoppat ur, Melody Malfoy verkar inte vara kvar... since the user... well, användaren är borta. But I'll just do something small as continuation or whatever. ]

Azriel lyssnar på ett antal fler presentationer, hur skulle han någonsin komma ihåg alla dessa namn? I ärlighetens namn så har han alltid haft något sorts problem med namn. Fast allt som oftast var det inget större problem. I hans klan hade de, förutom att de alltid varit samma personer, smeknamn efter handlingar. Till exempel så kallades deras ledare för Patron. Nu var Azriel inte tillräckligt gammal för att veta riktigt varför Patron bar det namnet. Precis som han inte var tillräckligt gammal för att inte få ett eget smeknamn. Nu... har han ju ett. Ett otroligt oönskat smeknamn i för sig. Men han fick äntligen ett. Azriel grimaserar synligt åt sin egen tankegång men får en vass armbåge inkörd i sidan på sig och hans ansiktsuttryck stelnar till ett tomt uttryck. Vissa namn har han lagt på minnet, men det är snarare för att Elysia gång på gång påminner honom om vilka han borde minnas. Alltså vilka som är farliga för honom.

Isadore lyssnade fokuserat på de andras presentationer, vissa mer imponerande än andra. Hon kunde inte mäta sig i råstryka med många av dem. Med en lätt touch på svärdet fick hennes nerver att lugna sig. Hon hade något många av de andra saknade, ett skäl och ett band med sitt vapen. När det blev hennes tur att presentera sig harklade hon sig lätt och hennes orangea ögon svepte över dem, letandes efter reaktioner. "Mitt namn är.." Isadore avbröt sig själv, var det verkligen säkert att säga sitt riktiga namn. Hon hade trots allt inte använt sig av namnet Isadore på fem hela år. "Nevaeh" fortsatte hon mer självsäkert och sträckte på sig lite. "Jag har varit gladiator i fem år nu och mitt val av vapen är" ett litet flin bredde ut sig på hennes läppar och med ett lätt svep sträckte hon sin arm bakom huvudet och greppade tag i handtaget. Smidigt och kontrollerat drog hon fram sitt halvtrasiga svärd. "Den här älsklingen". Isadore blåste lätt bort sin lugg från ögat och satte ner svärdet lätt med spetsen neråt i marken. Det var ganska vågat att visa sitt svärd på ett sådant här sätt. Det satt många tränare och mästare runt om i rummet som hade kunnat göra hennes liv ett levande helvete men ögonblicket hade varit allt för frestande för att motstå.

Aquila erkänner sig oberörd av Nevaehs svärd. Möjligtvis för att Aquila anser att vapen är verktyg. Om de kan uppnå Aquilas mål, vilket allt som oftast är hennes överlevnad så har de uppehållit sin del av avtalet och slipper bli kasserade. Till exempel så har det vapnet hon har nu visat sig effektivt. Uppenbarligen så fungerar brännande hetta väldigt bra när hon ska klyva människor itu eller dylika eskapader. Hennes nuvarande vapen fungerar, det håller, det är bra nog. Oavsett så har Aquila ett större intresse för de som brukar vapnet. Det är ändå där svagheterna brukar dyka upp, aggressivt spel kan tyckas bra om man har ett bra vapen men om man inte kan hålla i vapnet ordentligt är det kört. Aquila har knäppt sina händer, annars skulle hon börjat trumma. Presentationer är något onödigt för hennes del, hon vet vilka de är. Hon vet vad de har som vapen, hon har sett flera av spel som de deltagit i egen hög person.

Oavsett så reser sig näste man upp och presenterar sig och så fortsätter det en mindre tid tills tystnad lägger sig över rummet. Luften vibrerar av ungefär samma spänning som dyker upp på arenan. Aquila hade förberett sig på att tillit var svårt, men inte att folk skulle stå och tyckas helt livrädda för deras nuvarande tillvaro. Intressant, Aquila känner sig hyfsat lugn faktiskt. Ja, tills den större skärmen slås igång och Aquila kvickt försöker hitta källan till att den slagits på.

--

"Tränarna har fått reda på vad det första provet kommer vara och när", säger Elysia ljudligt med kontrollen till skärmen i sin metalliska hand. När hon talar högt så kan man verkligen höra hur hes hennes röst faktiskt är. Azriel är faktiskt förvånad över detta, Elysia talar aldrig högt med honom, när hon blir arg så går hon bara lägre. "Otroligt nog så strävar de bakåt med det första provet, vilda djur och sådant, inget farligt", Elysia klickar och det breda utbudet av djur som finns i förfogande till arenan dyker upp på skärmen. "Förutom att ni möter ett annat än så länge okänt lag då ordningen ej blivit allmänt känd än", Elysia klickar bort bestarna. "Och allt påbörjas imorgon", avslutar Elysia och lägger ned kontrollen på bordet. Azriel spänner sig på en gång. I för sig, de kanske inte behöver arbeta som ett lag inför det här. Det låter som ett vanligt arenaspel... förutom att det inte är alla mot alla.

Flavius lyfte på ett ögonbryn när Nevaeh drog fram sitt skruttiga svärd. Det var nästan roande hur stolt och självsäker hon verkade. Och folk brukade anklaga honom för att vara högmodig och skrytsam. Han gav henne ett överseende leende. Nedanför sig kände han hur Marcus stelnade till och han kunde nästan föreställa sig hur hans mästare rynkade missnöjt på ögonbrynen.
De andra presentationerna stod inte direkt ut. Flavius studerade dem noggrant en och en, alltjämt leende, och försökte memorera dem. Han hade aldrig riktigt brytt sig om de andra gladiatorerna. De hade bara varit hinder han varit tvungen att ta sig över. Men nu när de var tvungna att jobba i lag kanske han borde försöka lära känna dem något sådär i alla fall.
När skärmen slås på vänder Flavius blicken ditåt. En av de andra mästarna börjar tala med hes röst, och förklara situationen. Flavius släpper ut en missnöjd suck när han får reda på vad det ska göra. Djur, seriöst?. Marcus ser kort upp på honom med bestämd blick, som säger att han inte tänker tolerera någon öppen missnöjdhet.
Marcus reser sig upp när den andra mästaren talat färdigt, och väntar tills alla har uppmärksamheten på honom innan han börjar tala.
"Jag föreslår att alla övar på sitt eget idag, och funderar på sina styrkor och svagheter", sa Marcus med kraftig röst, och Flavius sträckte på sig bakom honom, för att visa hur en riktigt bra gladiator skulle bete sig.
"Sedan ses vi ikväll för gemensam middag så ni får lära känna varandra bättre, och så börjar vi träna imorgon", Marcus blick gick över mästarna för att visa att han talade till gladiatorerna nu.

"Tycker jag låter som en utmärkt idé", svarar Elysia och reser sig. Det betyder att de är klara, eller snarare att Elysia är färdig med vad det än är de håller på med. Stolen gnisslar något mot stengolvet men Azriel vågar inte säga emot henne för tillfället. Elysia verkar insatt i hur hon vill ha det och... hittills har det fungerat bäst mellan honom och andra gladiatorer så länge hon utfört de besluten. Så ifall han skulle behöva... ja, utifall han personligen skulle behöva mingla med dessa gladiatorer är det inte en garanti att de kommer ens vara närmare bekanta. Definitivt inte vänner åtminstone. Han har inget intresse i att bli vän med Imperiets knähundar. Även om de inte var det så anser han de som så till de lyckats bevisa motsatsen. Han betvivlar ändå att någon annan här vill ha ett annat liv, tydligen så räknas gladiatorlivet som lyx? Skrattretande idiotiskt.
"Såvitt jag vet är det inga förändringar i hur maten serveras ikväll, så det borde inte vara någon svårighet för de församlade att komma i någorlunda tid", Elysia låter extremt hätsk. Azriel kan inte låta bli att undersöka vem hon fäst blicken på och ser till sin förvåning att hon mött blick med Aquila.

Aquila ler i respons.
"Om ingen har något mer att tillägga så kan vi delas upp för tillfället då, då!" Konstaterar Aquila och reser sig hon med, hon säger ingenting om Elysia. Den bittra haggan kan slänga sig i havet. Aquila skulle definitivt inte säga några vördnadsord efter hennes död. Fast jo, det skulle hon. Pressen älskar sådant dravel även om Aquila inte ens hade en relation till den döde. Underbart hur pressen kunde få en låta otrolig och medlidsam och allt annat konstigt.

[Har äntligen fått tillbaka suget efter att rolla, så hoppas ni också vill fortsätta på det här! (annars får jag väl hitta på nått annat roll)]

Katta lyckas inte hålla inne en arg och föraktfull grimas när mästarna talar om upplägget och planen. Hon vill mest av allt sticka en av sina giftdolkar i alla tränare. Dessa högmodiga, arroganta slavdrivare. Hon skulle ta sig härifrån, det hade hon svurit på sina förfäders andar.
Hon har inte särskilt mycket högre tankar om slavarna som beter sig som lydiga hundar heller, till exempel Flavius - som dessutom verkar stolt över det - eller såna som Aquila som uppenbarligen tror hon är bättre än alla andra. Att hennes huvud inte exploderar av arrogans.
Men det fanns några som kanske - kanske - kunde hysa samma tankar som henne. Gladiatorn som presenterat sig som Rancune var den första hon skulle sikta in sig på, bestämmer hon sig för när tränarna upplöser mötet och alla börjar lämna rummet. Det är något i hans blick hon var tvungen att undersöka.
Hon ger Flavius, Aquila och Bellona - de tre "största" gladiatorerna i rummet - en sista föraktfull blick innan hon smiter ut ur rummet. Hon tänker inte stanna en sekund längre än nödvändigt där.

---

Marcus ger den andra tränaren - Elysia lyckas Flavius tillslut komma ihåg att hon heter - en godkännande nick, och Aquila en ilsken blick. Flavius mästare har väldigt starka åsikter om gladiatorer och slavar som uttalar sig när de inte har någon rätt. Han var väldigt öppen när de var själva, men bland folk gjorde han det klart att han var mästaren och Flavius hans ägodel.
Flavius brydde sig inte nämnvärt. Det är så deras värld ser ut, varför klaga när han trots att han inte har någon egen frihet, ändå lever bättre än många fria människor. Han har ingen önskan om att byta liv. Vilket inte verkar gälla för några av de andra. Kvinnan med den nattsvarta hyn ger dem alla en föraktfull blick innan hon lämnar rummet. Flavius motstår impulsen att himla med ögonen efter henne.
"Kom", säger Marcus kort och börjar gå mot dörren. Flavius ger de som är kvar ett sista charmigt leende - som inte riktigt når ögonen - innan han följer efter sin ägare.
"Tankar om det där?" frågar Marcus så snart de utom hörhåll för någon annan.
"Ett bättre gäng än jag väntat mig", erkänner Flavius och låter sitt leende dö bort. "Men jag gillar det fortfarande inte"
Marcus fnyser. "Några av de där slavarna borde lära sig hyfs"
Flavius nickar medhållande. Det är sådana gladiatorer som ger de andra dåligt rykte.
"Det är väl lika bra att börja med träningen", fortsätter Marcus. "Vi måste göra några ändringar i din form nu när du ska jobba med flera"
"Ja, mästare", säger Flavius direkt och får ett uppskattande leende från Marcus. Flavius förstår verkligen inte vad de andra klagar över - det var så lätt att vara gladiator.