Hon den där Lacey

Ärligt, jag gråter!
Snälla skriv mer, känn dig extremt bevakad!!!!!!!!!!!!!!

Tack, tack, tack!!!

Jag vill inte pressa dig men...
SNÄÄÄLA BLI FÖRFATTARE Primrose Granger!!!!

Taaaaack Ivy Lovegood ♥

Har aldrig läst en sån här bra!!!

Tack!!!! ♥ ♥ ♥

Tack själv! Men jag ska låta dig vara ifred, så att du kan skriva ett till kapitel.

Kapitel 10

Veckorna svävade förbi dom. Lacey började hata Professor Snape som undervisade i trolldryckskonst. Han var alltid odräglig och med ett annat ord en idiot. Ron och Hermione lämnade Harry och Lacey mer och mer ifred, de drog nytta av att Lacey var ny och därför behövde hjälp med att hitta. Quidditch säsongen närmade sig och med det började Harry och Ron babbla om olika taktiker. Hermione suckade så fort någon fint kom på tal och Lacey lyssnade med ett öra och med det andra lyssnade hon på Hermione när hon läste högt ur skolböckerna. Lektionerna i försvar mot svartkonst blev snabbt populära, det var inget mer med att visa sin rädsla utan eleverna överlistade olika monster och djur. Professor Lupin var glad över all uppmärksamhet vilket verkade sitta fint eftersom han såg yngre ut efter varje lektion.

Den första qudditchmatchen närmade sig. Eftersom att Malfoy som var sökare i Slytherins lag hade skadat sig under den första lektionen i skötsel och vård av magiska djur skulle matchen istället spelas mot Hufflepuff. Harry blev nervösare för var dag som gick och han kastade ideligen blickar mot himlen. Det blev kallare och kallare och blåsigare och blåsigare. När helgen för matchen kom åskade det. Oliver Wood som var lagkapten suckade och blev vresigare. Han skrek ut några förstaårselever som skrattade lite för högt. Morgonen då quidditchmatchen var åskade det så att stora salen krängde till. Lacey, som inte tyckte om att sova gick upp samtidigt som Harry för att stötta honom. Han skakad av nervositet när han såg himlen.
”Hur ska jag kunna hitta kvicken i det här vädret”, Frågade han gång på gång.
När de kom ner till stora salen satt de andra spelarna där. Oliver Wood stirrade framför sig. Harry och Lacey satte sig ner. En blixt svävade genom himlen. De kunde höra Fred eller George Weasley sucka och fråga om de skulle överleva. När laget hade ätit frukost gick de ner till planen.

Lacey väntade på Hermione och Ron och när de kom ner för trappan så gick de in i stora salen.
De åt sin frukost och gick sedan ner med resten utav skolan till planen. Lacey hade en gryffindor rosett och Hufflepuffarna glänste i gult från andra sidan. Vinden tjöt oh de åskade och blixtrade. De blev snart dyngsurt och plaskigt på läktarna. Lagen kom ut på planen och lagkaptenerna skakade hand. Ett avlägset tjut och så var matchen igång. Glada skrik och buande hördes avlägset under vinden. Upp i luften försökte Harry få syn på kvicken.

Efter tjugo minuter (30-10 för Gryffindor) kom det svävande svarta varelser in på planen. Det blev iskallt och allting verkade tystna. Dementorerna höjde sig i luften och omringade spelarna.
Lacey kunde se hur Harry som var högre upp en alla plötsligt föll av sin kvast. Hon skrek och hon kunde höra Hermiones skrik. Harry seglade ner som ett löv.
Professor Dumbledore sprang ursinnigt ut på planen och jagade bort dementorerna med ett ljus och sedan skrek han en formel och Harrys fall blev lite långsammare. Dumbledore frammanade en bår hur tomma intet som Harry föll på. Alla var knäpptysta och tittade på när Dumbledor började gå mot slottet. Lacey var den ända som rörde på sig. Hon sprang ner från läktaren och efter Dumbledore och den antagligen döda Harry.

Bra!