Prs med Wolf

Anaid fnissade åt Sham.
"Jag vet att han tycker det, men han började" hon tittade på Rascal igen, "Jag vill veta allt! Var du bor, Vad du har för utbildning eller arbete, din familj, din ålder, ditt stånd i samhället, allt!"
Anaid var så nyfiken att hon trodde hon skulle explodera.
För att lugna ner sig själv tog hon ett djupt andetag och lät en knista, som ett litet tomtebloss glida runt på hennes fingrar.
Hon hoppades bara inte att Rascal skulle tro att hon hotade honom på något sätt.

"Whoa, lugna ner dig. Hm... Jag antar att mitt arbete är att jobba i min pappas armé. Jag har aldrig slagits, jag städar mest", sade Rascal och snörpte på munnen.
"Min mamma dog när hon födde mig. Du har träffat min pappa", sade han och nickade åt hennes ben.
"Han är en amiral... Nästan ingen vågar vara med mig på grund av det. Alla ser mig bara som amiralens son. Ingen ser mig som Rascal." Sham bet honom löst i armen och såg upp på honom. "Ja, förutom Sham då. Jag är sexton år och Sham här är femton."

När Rascal pratat klart flög Anaid upp på fötter och drog fram dolken. Hon riktade den mot Rascal och Sham.
"Amiralens son!?" Anaid hyperventilerade, "Och du vet inte vem jag är? Efter det jag har berättat om mig själv!"
Anaid backade ett par steg.
"Du då, du vet väl ändå vem jag är om jag säger att jag heter Lilya i efternamn?" hon såg på Sham, "Nicka om du fattar!"
En sak förstod inte Anaid. Om Rascal var amiralens son, hur kunde han då inte förstått vem hon var.
Hennes far, Alaric Lilya var ju fjärde högste rådsman i kungens råd och ansvarig för kungens armé!

Rascal föll bakåt av förvåning och Sham for upp med en morrning när han såg hennes dolk.
"Woah, vad håller du på med?" utropade Rascal och drog sig baklänges från Anaid. Han tittade på Sham som långsamt nickade och stirrade Anaid i ögonen, hans svans var rest och han morrade lågt. Rascal lade en lugnande hand på hans huvud och såg upp på Anaid. "Varför skulle jag veta vem du är? Jag trodde bara att du var dotter till en man nära kungen och att ditt namn var Anaid. J-jag trodde att vi kunde bli vänner...", sade han sårat. Han hade lämnat pilbågen i lägret, men även om han haft den skulle han inte velat skada henne. Varför ville hon plötsligt skada honom?

Anaid hyperventilerade. Det här hade absolut inget med Rascal att göra. Hon tyckte om Rascal, absolut. Men om han var son till amiralen jobbade han säkert också för amiralen, och spionerade på henne! Hon hade ju sagt att hon hette Lilya i efternamn, dotter till Alaric Lilya då var hon ett perfekt mål för en spion. Anaid tålde inte en sådan stor lögn. Inte nu när allt ändå var så jobbigt.
"Du vet minsan vem jag är! Det har du nog vetat länge! Din lögnre!" Anaid hade dåligt samvete av att göra såhär, verkligen hon ville egentligen inte, "Men om jag nu måste förklara är min far Alaric Lilya, kung Halvars huvudansvarige för kungliga armén! Du är spion!"
Anaid visste inte riktigt vad hon skulle göra nu, hon hade verkligen ingen lusta att skada varken Rascal eller Sham, men om de var spoiner kunde dem bli riktigt farliga.
Hon tog ett steg fram mot Rascal och höll dolken närmare hans halls.
Hon såg på Sham.
"Om du gör någonting hugger jag!" det skulle hon inte alls, men hon ville se till att hålla de båda på plats.
En liten tår trillade ner för hennes kind.

Blev lite konstigt språk, men aja...

"J-jag är ingen spion! Jag visste inte ens vem din pappa var. Jag lyssnar inte på lektionerna, jag skolkar och flyr från min far. Jag vill inte ha någonting att göra med det här jävla kriget!" Rascal skrek ut det sista och han kände tårar bränna bakom ögonlocken. "Varför måste allt handla om krig!?" Rascal visade frustrerat tänderna och tårar rullade nerför kinderna. Han stod upp utan att bry sig om Anaids dolk.
Han knöt händerna framför bröstet och tog några hastiga andetag för att lugna ner sig. Sham hade slutat morra och såg nu bara sorgset upp på Rascal och kastade dömande blickar på Anaid. "Jag trodde... Jag trodde att vi kunde vara vänner trots att vi är olika. Jag trodde att vi kunde vara tillsammans även om våra fäder är mäktiga. Jag trodde... Jag trodde att du var annorlunda."

Anaid grät ganska mycket nu, men hon sänkte inte dolken. Hon hade fått höra att spioner var väldigt övertygande, att dem försökte smyga sig nära sitt mål, så att dem fick upp så mycket viktig information som möjligt som de sedan kunde överlämna till sin ledare.
Men hon ville inte att Rascal skulle vara en spion. Hon ville varken skada eller döda honom. Hon tyckte precis som honom vad gällde kriget. Men om han var en spion ljög han henne rätt upp i ansiktet just.
"Jag,...jag,..." Anaid visste inte vad hon skulle säga eller göra, paniken växte fram i kroppen på henne.
Hon grät kraftigt och kunde inte titta på Rascal.
Till slut höjde hon dolken som om hon skulle hugga den i hjärtat på Rascal och kastade den framför hans fötter. Absolut inte så att den träffade någon eller något.
Sedan vände hon ryggen mot vargen och Rascal satte ansiktet och snyftade kraftigt.
"Sansa dig!" tänkte hon, "Du kan inte bara bryta ihop så där! Väx upp!" Men hon kunde inte. Ju mer hon sa till sig själv att sluta destå värre kändes det.
Vad skulle hon göra?

Den här blev vääääldigt överdriven och dålig, men jag kom iinte på nåt annat...

Rascal stirrade på dolken framför hans fötter tills Sham plockade upp den och lade bort den.
Då såg han ner på Anaid och höll ut en hand.
Skulle han försöka trösta henne? Kanske ville hon bara vara i fred. Till slut lade han sin hand på hennes ena axel och klappade den tafatt. "Det är okej... Jag... Ehum..." Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
Han var inte ens säker på vad som hade hänt.
Sham betraktade dem på avstånd.
Det skulle dröja länge innan han förlät Anaid.
Hamnskiftare med varghamnar var kände för att vara väldigt lojala och fästa vid sina vänner.

Anaid kände handen på sin axel.
Hon hörde Rascal. Men hon visste inte vad hon skulle göra. Hon skakade i hela kroppen och snyftningarna ville inte upp höra. Hon såg ner på marken mellan hennes fingrar och upptäckte att magin i hennes kropp hade skapat en liten vatten pöl av hennes tårar. I vattnet kunde hon se sina ögon lysa svagt. I gult.
Ajdå.
Det hade bara hänt en gång förut och det var när hennes mamma hade dött. Då hade hon inte kunnat kontrollera sina krafter på en hel månad och var tvungen att stänga in sig i sitt gemak för att inte skada någon.
Anaid rätade på sig igen.
Snyftningarna hade upphört men tårarna rann fortfarande.
Hon stod med ryggen mot Rascal och Sham.
"Jag är ledsen, jag vet inte vad jag gör" hon skakade fortfarande, "Jag har inte kunnat sova, inte äta, inte tala med min far på ett tag, han....vill gifta bort mig"
Anaid svängde runt och såg in med sina gula tårfyllda ögon i Rascals vackra gröna.

Rascal stirrade på Anaids ögon. "Wow... Är du hälften hamnskiftare? Dina ögon... De är gula", sade han och tittade på Shams gula vargögon. Han visste inte att människor kunde ha gula ögon. Och hade de varit det innan?
Rascal undersökte hennes ögon närmare.
Nej, de var inte gula. De bara lyste gult.
Under höljet av ljus kunde han skymta hennes vanliga, matta ögon. "Jag hörde Minosa säga det innan. Vi hamnskiftare tar väldigt allvarligt på förhållanden. Vi väljer vår partner och håller fast vid henne för evigt. Samma sak med vänner", sade Rascal och sög in underläppen. "Giftermål är heligt för oss. Jag skulle aldrig kunna gifta mig med någon jag inte älskade... Varför säger du inte bara nej?"