PRS med The trumpet witch

Hon var så himla... förändrad. Hon gick som en diva, slängde med håret som de där äckligt rika tjejerna och blinkade mot alla killar... var det här verkligen Rachel? Jag ville säga hej men hann inte.
"Heej Betty. Hur går det med Max då?" Annabelle gör sig till för att reta upp mig och hon är riktigt bra på det... jag skulle gärna vilja slå henne men... Jag var inte sådan. Men... Adam... Helt plötsligt ger han henne en ganska hård örfil och hon glor på honom ilsket sedan går hon. Faan! Adam... VARFÖR?! Han vänder sig mot mig.
"Förlåt... hon går mig på nerverna." Jag ler mot honom.
"Hej Rachel! Hur mår du?" Jag tittar på den "nya" Rachel.

"Hej Rachel! Hur mår du? Frågade Betty.
"Bra, själv då?" Svarar jag och ler. Jag hade inte tänkt vara taskig mot någon. Det var inte min plan. Jag hade bara försökt... Jag vet inte. Varför gör jag ens det här? tänkte jag.
"Bra..." Betty undvek min blick. Men guuuuud Betty vad är det nu som är fel då? Jag hoppades att hon inte kunde läsa folkt tankar.
"Vad är fel?" Frågade jag och fångde hennes blick. Jag ville visa henne att jag var samma person, bara lite "snyggare".
Jag blev helt chockad. Hon slängde sig i mina armar och började snyfta. Jag höll på att ramla omkull och skratta ihjäl mig, men jag höll mig. Jag kramade henne hårt och lät henne snyfta mot min axel.

Det kändes pinsamt för att vi inte var så himla bra vänner men samtidigt skönt att ha en "tjejs" axel att gråta mot.
"Förlåt..." Jag släpper henne.
"Jag gjorde slut... med Max... Han var.. Han var...otrogen..." Jag vet inte vilken rektion Rachel har men hon ser verkligen inte förvånad ut. (Blev kort.)

Max och Betty hade gjort slut. Och med vem skulle han vara otrogen med? Men det var ju egentligen inte så konstigt att han var otrogen, man kunde nästan ana det.
"Åhh stackare. Vem var det han var otrogen med?" Frågade jag och tittade medlidsamt på Betty.
"Det var... Det var... Det var Annabelle." Stammade hon. Den där bortskämda lilla skiten! tänkte jag. Usch, hon är verkligen äcklig.
(Kort...)

Vår engelska lärare Joakim kom och lektionen började.
Jag visste inte vad jag skulle göra... hur skulle jag orka med en hel lektion sittandes bredvid Annabelle?
Jag satte mig ner och hon glodde ilsket på mig. Efter Adams smäll såg man tydligt ett rött märke på hennes högra kind. Att Adam vågade var fantastiskt men Annabelle såg ut att vara på Jag-vill-strypa-ihjäl-din-bästis-humör, vilket inte är bra... För ifall hon berättar det för Max... så... vet jag inte vad han kommer göra med Adam. Jag får panik. Max är stark, Max är längre... Men värst av allt... Max är hämndtörstig och alltid men särskilt när det gäller hans flickvän.
Jag kan knappt tänka... det ända jag kan tänka är vad Max är kapabel till och hur långt han egentligen kan gå under "bråk" eller... HÄMD. Jag blir så orolig för Adam och Rachel för ifall de blir ihop kommer han att hämnas på henne med och det kommer såra Adam så jävlamycket... Jag mår illa av allt jag tänker på. Jag räcker upp handen.
"Ja, fröken...ehhh Betty!"
"Jag mår illa... kan jag gå på toa?"
"Ja, självklart!" Jag känner nån slags kräk känsla men jag vill inte kräkas. Jag rusar ut ur klassrummet och in på toan. Låser dörren. Sedan händer det... jag kräks... Jag har aldrig kräkts av att ha tänkt på något läskigt, stressigt, dåligt eller liknande men nu känns det som om hela helvetet kommer ut ur min mun. Jag spolar, tvättar händerna och känner lättnad. Låser upp. Går ut ur toan... Och plötsligt blir det mörkt.

Jag hatade att sitta bredvid Adam. Men det var nog värre för Betty. Hon behövde sitta bredvid ANNABELLE. Det måste vara en mardröm för henne. Nej, värre än en mardröm. En mardröm som blir sann.
Betty gick på toa. När hon hade gått skickade Adam en lapp till mig. Jag tog ilsket emot den. Det stod:
'Förlåt för igår. Det kan vara så att jag har lite känslor för dig, men jag gillar Betty mer. Och jag kan inte ro för det.'
Jag himlade med ögonen och skrev tillbaka:
'Aha, och varför berättar du det här?' Jag skickade den diskret men ilsket till honom. Hans ögon rullade. Sedan började han skriva och sedan skickade han lappen till mig.
'För att du kanske är ledsen?
Och förresten, VARFÖR har du blivit så bitchig? Du går runt i korridoren som om du var värsta fotomodellen! SNÄLLA, SLUTA MED DET!'
Jag blev väldigt sårad. Jag knöglade ihop lappen och slängde den på Adams bänk. Jag började gå mot dörren när Joakim frågade vart jag var påväg.
"På toa" Svarade jag och pekade på dörren. Han nickade till svar och jag gick mot toan. Jag kände gråten i halsen. Men när jag kom in på toaletten fick jag en chock. Där låg Betty, avsvimmad. Jag rusade mot henne och hukade mig så att jag satt på knä. Jag lyssnade till hjärtat och det var som vanligt. Jag kollade också andningen och den var också som vanligt. Jag rusade tillbaka till klassrummet och störtade in genom dörren. Alla stirrade på mig.
"Joakim, du borde nog se det här..." Jag vinkade till mig honom och han följde med ut i korridoren. När jag blickade över klassrummet innan vi började gå mot toan såg jag Adams skrämda min och hans läppar formade 'Vad har hänt?'. Jag svarade inte, utan jag gick helt uttryckslöst mot toan med Joakim tätt efter mig.

(Långt hehe...)

Jag vet inte vad som hände... Allt blev bara mörkt och så himla lätt. Men innerst inne kände jag ändå hur dåligt jag mådde... Adam, Annabelle, Max och Rachel. Jag hade alltid trott att nian skulle bli mitt livs bästa år... men jag verkar redan ha fel. Tänk att allt vändes uppochner på den andra veckan. Hur?!
Jag hörde oroliga röster någonstans långt borta men jag ville inte vakna... allt känns så sköt när man inte är tvungen... det är precis det... Jag känner mig hela tiden tvingad till något. Tvingad att gå i skolan, ha bra betyg, göra Max glad, tänka på Adam, tänka på Rachel, oroa mig för Annabelle, oroa mig för mamma och pappa, sminka mig, klä mig, tänka på allt och alla... Jag önskar att det var jag... jag önskar att jag dog då Peter gjorde det. Varför? Han var bara 3... Jag önskar att det var min förskolelärare som glömt bort att jag har allergi och inte lagt märke till att jag inte kan andas, att jag långsamt tappar andan, att min hals svällas upp, att jag känner den värsta smärtan någonsin och att JAG FÖRFAN HÅLLER PÅ ATT DÖ!
Jag önskar att jag inte levde...

De förde Betty till sjukhuset. Det såg ut som om hon sov, men pulsen blev bara svagare och svagare. Det kändes hemskt att vara där på sjukhuset och vänta på prognosen. Dessutom var Adam där, vilket fick mig att känna mig ännu mer deprimerad. Stackars Betty! tänkte jag.

När vi hade väntat i 45 minuter kom - till min stora förvåning - Max. Vafan gör han här? tänkte jag och ilskan vällde upp inom mig. Detta kunde inte vara sant. De har ju gjort slut! Vad är det här för trams? tänkte jag.
När Adam såg Max hårdnade hans ansikte. Jag var rädd för vad som skulle hända. Max var lång och ganska kraftig medan Adam såg ganska liten ut i jämförelse med honom. Men muskler hade Adam. O ja. Men Max var betydligt mycket kraftigare.
Adam ställde sig upp. Han gick fram till Max.
"Vafan gör du här?" Frågade Adam hårt men ganska svagt.
"Jag kommer för att min flickvän typ håller på att dö." Säger Max ännu hårdare.
"Hon är inte din flickvän längre."
"Och vad har du för bevis puttefnask?"
"Du anar inte." De började slåss så plötsligt att jag nästan hoppade till. Det var som ett slagsmål i en film. Max boxade Adam i ansiktet, vid ögat, så att han blev helt blå. Adam boxade Max i magen så att han nästan tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade lagt händerna över munnen. Men jag kom inte på något annat. Även om idén var helt galen och Adam skulle bli jättesur på mig var jag tvungen att göra det. Han var ju ändå så sur på mig. Men jag hade ingen bättre idé. Vänterummet var tomt och jag visste att jag behövde ingripa. Jag sprang fram till dem och ställde mig mittemellan dem.
"NU RÄCKER DET!!" Skrek jag. Jag kunde inte stå ut med att titta Adam i ögonen så jag tittade mest på Max. "Varför bråkar ni om det här?! Jag tror att alla av oss vet vem som har rätt här av er två. Så SLUTA TJAFSA!!" Det sista skrek jag eftersom Max gjorde en ansats att slå Adam i magen. Jag puttade bort Max.
"DU GÅR OCH SÄTTER DIG DÄR" jag pekade på Max och sedan i ena hörnet av rummet. "OCH DU SÄTTER DIG DÄR!!" Jag pekade på Adam och sedan på andra hörnet av rummet. Det kändes bra att skrika på någon. "OCH JAG VILL INTE SE NÅGOT BRÅK MER!!" Skrek jag. Max och Adam gick med sura miner bort mot hörnen av rummen, satte sig på varsin stol och glodde på varandra. Jag gick ilsket bort mot en stol ungefär i mitten av rummet. Jag satte mig ner och kände mig nöjd över vad jag hade gjort.

(Öhhh... Jag gillar att skriva långt, okej? XD)

Det var så skönt och långsamt så försvann rösterna bara längre och längre bort.
Snart hörde jag ambulanssirener sedan försvann de också. Var jag på sjukhuset? Senare hörde jag 2 killar skrika på varandra och en tjej... Adam, Max och Rachel? NEJ! Faaan!
Sedan blev allt tyst... är det såhär det är när man är död? Är det såhär hela tiden för Peter? Stakars lilla Peter! Han är bara 3! Hur kan han klara av tystnad hela tiden? Eller så kanske jag inte är död?!
Jag får panik! Jag vet att jag sa att det borde vara jag istället för Peter men inte vi båda! Jag klarar inte mer.
Jag försöker öppna ögonen men det går knappt. Snart ser jag en tunn ljusstråle komma innan för locket och snart har jag öppnat ögonen. Det står en sjuksköterska som direkt blir glad och ler mot mig, går ut och säger:
"Hon är vaken!" Någon kommer in.
Rachel, Max och Adam kommer och sätter sig fast Max får ingen stål och får stå. Rachel och Adam ler mot mig och bara då ser jag att Adam har ett stort blåmärke runt ögat.
"Vad i hela friden har hänt med ditt öga?" Adam tittar snabbt
på mig och sedan på Max. Max.
"Och vafan tror du att du gör här?" Jag märker att jag låter väldigt frisk för att vara någon som ligger på sjukhus.
Jag stirrar ilsket på honom men han är bara tyst.
"Då kan du lika gärna dra åt helvete och till din jävla Annabelle för otrogen kan du vara jag kommer till slut över det men att försöka klå upp min bästa vän... BARA DRA."
Han går.
(Jag med men ibland har jag ide torka. Vi säger att Daniel kom till mig sedan.)

Den korta, söta lilla sjuksköterskan sticker ut huvudet ur Bettys dörr.
"Hon är vaken!" Ropar hon och alla tre går in medan sjuksköterskan går till receptionen och börjar prata med hon som satt vid receptionen.
När vi har kommit in sätter jag och Adam oss ner och Max får stå.
"Vad i hela friden har hänt med ditt öga?" Frågade Betty Adam. "Och vafan tror du att du gör här?" Hon stirrar ilsket på Max. "Då kan du lika gärna dra åt helvete och till din jävla Annabelle för otrogen kan du vara jag kommer tillslut över det men att försöka klå upp min bästa vän... BARA DRA." Max går och Betty ser fortfarande sur ut. Adam går fram och sätter sig på hennes säng. Han stryker Betty över håret och ler mot henne. Hon ler tillbaka. Jag tittar bort och försöker dra tillbaka tårarna, men det går inte. En ensam droppe föll ner i mitt knä.
"Jag måste gå på toa." Sa jag och de tittade på mig. Betty såg ledsen ut när hon såg en till tår rinna nerför min kind. Adam såg däremot helt vanlig ut. Jag torkade snabbt bort tåren och gick med handen för ansiktet ut genom rummet. Då kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna strömmade ner för mina kinder som en flod. Jag hoppas att Betty och Adam inte hörde någonting.
Jag smet in på toan och grät ännu mer. Mitt smink började rinna och jag torkade bort det. Jag såg inte jättesnygg ut utan smink. Betty var mycket snyggare utan smink än mig.
Nu såg jag inte alls kaxig ut. Nu såg jag svag ut, med gråt i ögonen, allt smink borta och tröjan blöt av tårarna som hade droppat ner. Det ända som såg annorlunda ut än det brukade var mina kläder, som - när jag tänkte på det - inte alls var särskilt snygga ELLER sköna.
Jag rotade i min väska och hittade ett par mjukisbyxor och en annan tröja. Jag bytte om till det istället och flätade mitt hår i en lång, brun, slarvig fläta. Nu såg jag ut som vanligt igen.
Jag gick ut ur toan igen och in i rummet där Betty och Adam var. När jag kom in skrattade Betty åt Adam och Adam log. De kollade på mig och Adam började prata.
"Så du följde mitt råd, Rachel?"
"Va? Vad snackar du om?" Frågade jag.
"Det jag skrev till dig imorse! Jag gillar mer den där Rachel än den kaxiga Rachel." Han log det finaste leende jag någonsin sett honom le. Jag log så fint jag kunde tillbaka. Jag såg att Betty också log bakom Adam. Ändå tyckte jag synd om henne.

(Långt... Som vanligt xD)