Låt mig dö!

Bra!

Superbra!

Bra!

Jättebra!

bra!

Bra! du behöver inte tagga mig, jag bevakar c:

Jättebra!

Lolly!!
ellisen05
the trumpet witch
Hermionez-04
Piggelinisen
Och nu är jag tillbaka till Debby. Känns som om jag byter perspektiv väldigt ofta...

Kapitel 10
När jag öppnar ögonen är jag kvar i det hemska rummet. Ett rum som doftar av doftljus och är mysigare än man kan tänka sig. Jag ställer mig upp, men ramlar inte. Skönt. Då slipper jag få så ont i knäna. Jag tar ett steg framåt, men golvet är mjukt och jag får inget fotfäste. Ändå flyttar jag inte foten utan väljer att låta den falla tillsammans med resten av kroppen ner i ett ända svart hål. Mörkret tar tag i mig och sliter mig åt alla håll. Jag vill gråta av att det gör så ont, men det ända jag kan göra är att falla. Jag försöker skrika på hjälp, men min mun vägrar att lyda. Jag fortsätter att falla och falla, tills jag dunsar ner i marken. På botten är allt bara svart. Jag kan inte ens se mina egna fingrar. Vars har jag hamnat?
-Välkommen miss Deborah, hör jag en mans röst säga och jag vänder mig om. Jag försöker öppna munnen och säga något men den lyder inte. Det är som om min kropp är hypnotiserad och jag kan inte göra något åt det. "Låt mig berätta en liten berättelse" fortsätter mannen och knäpper med fingrarna. Plötsligt tänds en tändsticka som lyser upp mannens ansikte. Om man ens kan kalla det ansikte. Munnen sitter i pannan på honom och han har inga ögon. Näsan sitter där den ska vara och han har ett nästan genomskinligt hår och en hög grå hatt. Han har två halsar som sitter fast i hans pinnsmala bröstkorg och i mitten av hans fyra axlar. Han ler ett uppochner vänt leende och knäpper än en gång med fingrarna. Då visas en cirkel. En cirkel i silver. Det ser nästan ut som om den sitter på en vägg, men jag vet att där inte finns någon vägg.
-Damerna först, det är bara att stiga in, säger figuren och pekar med ett benigt, alldeles svart finger på cirkeln. Mina armar och ben lyder figuren och kliver in i cirkeln, även om jag själv bara velat stå kvar i det svarta mörkret. Jag vill blunda när jag kliver in cirkeln, men inte ens mina ögonlock vill lyda. Rummet jag kommit in i ser nästan ut som vilket vardagsrum som helst, bara det att möblerna står i taket och rakt fram är det en tunnel en rund svart tunnel som hon bara skulle få plats i om hon ålade på magen.
-Såja, såja. Ta det lugnt nu. Vi ska fortsätta rakt fram till mitt favoritrum. Mina ben lyder, men själv vill jag springa åt det andra hållet. Jag vill springa ut genom cirkeln och hoppa upp ur hålet. Jag vill bara bort här ifrån. Ändå lägger jag mig på magen och ålar in i tunneln. Tunneln är kolsvart och går upp och ner och höger och vänster. Det känns som om jag ålar genom en labyrint. Men till slut ser jag ett ljus. Det är ett grått och kallt ljus, men jag blir ändå glad över att se det. Vad kan vara värre än en lång, trång tunnel? Jag kommer närmare och närmare ljuset och det känns bara kallare och kallare. När jag äntligen kommer ut ur tunneln är jag nära på att börja storgråta.
-Jag vet vad du tänker, säger figuren med en munter röst. "Vars är vi varför kommer folk hit för att ta livet av sig? Det är faktiskt en ganska rolig historia." Jag försöker att inte bry mig om figuren, utan konsentrerar mig på skepnaden som visar sig i dimman.
-Noora! Skriker jag.
-Och det är först nu hon märker att hon kan prata, skrattar figuren. Noora har en kniv i handen.
-Snälla du, låt mig dö innan hon dör! Skriker jag.
-Som om jag är snäll, fortsätter figuren. Noora sätter kniven mot strupen och jag skriker av rädsla.

Bra!

Super!