Prs Lilamupp & FT

Mje... Helst inte xD

smh
Jag praktiskt taget hoppade ur sängen. Hela natten hade jag legat och fatiserat om hur första skoldan skulle vara. Hur skulle dem se ut? Skulle de vara snälla? Det skulle jag ta reda på.
Jag klädde snabbt på mig ett par shorts och ett linne. Jag frös aldrig, så lite sensommarvindar kunde inte slå mig. Mitt hår borstade jag igenom, och satte upp i en hög hästsvans. Utan att titta mig i spegeln kände jag hur en liten lock föll i mitt ansikte. Det fick vara så, tänkte jag. Det var fint ändå.

Mamma och pappa hade åkt när jag kom upp till köket, så jag fick äta min frukost själv. Det kändes rätt mysigt faktiskt.
Efter jag borstat tänderna tog jag snabbt på min jacka, ifall mot förmodan skulle hinna bli kallt, och knöt på mina svarta sneakers. Kvickt satte jag på min mörkblå snapback och trädde min hästsvans igenom den. Jag var redo nu. Jag gick ut ur dörren ich låste den.

Elena väcktes upp ur sin djupa sömn av väckarklockans gälla signal. Hon suckade och slog på SnoozeKnappen.
Varför behövde skolan börja? Hon ville inte, hon ville verkligen inte. Hon slängde benen över sängkanten och hennes varma fötter mötte den fluffiga heltäcknings mattan i hennes rum. Någonstans, långt inne, kunde hon minnas när hon kunnat sitta på sängkanten och dingla med benen med flera decimeter kvar till golvet. Men hon hade vuxit upp nu, även om det var jobbigt att inse. Det var imma på hennes fönster och hon kunde inte se ut i trädgården. Hon gick fram och torkade av fönstret med ärmen på den gamla skjortan som hon sov i. Bara några lätta slöjmoln, det skulle alltså bli varmt idag. Hon drog på sig en morgonrock, kläderna kunde vänta.
I köket satt redan hennes tre småsyskon och hennes mamma.
Elena var äldst av fyra syskon, och den enda som ärvt hennes mammas mörka hår och bruna ögon. Resten av barnen var blonda, blåögda och små blekfisar.
Hennes mamma, Kristina, log trött mot henne. Elena besvarade tyst leende och gick för att ta ett äpple. Hon hade aldrig varit en sådan person som kunde äta mycket på morgonen. När Sanna, hennes yngsta syster, började skrika kände Elena att hon inte orkade med sina småsyskon och gick in på sitt rum igen. Hon drog fram ett grått, slappt linne med låg rygg och ett bar tajta vita jeans, kammade ut håret och ställde sig vid spegeln.
Över sommaren hade hennes ansikte fått små fräknar över näsan och kinderna, och hennes hud såg nästan bronsfärgad ut i den dåliga belysningen på hennes rum.
Lite smink satte hon också på sig, inte så mycket så att hennes föräldrar skulle kunna kommentera det, utan precis lagom för första skoldagen.
Hon slängde skolväskan över axeln och gick ut genom dörren.
Innan hon ens kommit till skolan var hon trött på att vara där, inte för att hon inte gillade själva arbetet, det var människorna hon inte tyckte om.
Det enda positiva var att hon skulle få träffa Alec igen.

(Diskret host* taggsvansen02)

Jag vaknade av larmet som gick av, jag gillade att vakna till musik men det var inte så effektivt så jag hade en skrikande signal som irriterade alla. Ändå så låg jag kvar ett tag, glad men ändå inte. Det skulle bli kul att se Elena men jag orkade inte gå upp och det var ju såååå skönt med sommarlov! Efter ungefär fem minuter höll jag på att bli galen så jag gick upp och ställde mig vid mitt vita skrivbord och stängde av larmet. Det var mörkt i rummet så jag gick fram till fönstret och drog upp persiennen, solljuset strålade in och rummet fylldes av ett varmt ljus. Jag gick fram till min garderob och öppnade den, färgskalan där inne var inte så bred men jag gillade det, svart, grått, vitt och några få plagg i färg. Det var alltid svårt att bestämma vad man skulle ha på sig men det slutade att jag tog på mig en helt svart t-shirt, ett par gamla jeans och en mörkgrön hoodie sedan gick jag ut i köket. Där satt min pappa redan, läste tidningen, åt skinkmacka och drack sitt morgonkaffe. Jag satte mig mitt emot honom och bad honom skicka brödet, han sköt det till mig och jag tackade honom. Jag sträckte mig efter smöret och började bre mitt tunnbröd, när det var smör över hela lade jag på ett par bitar skinka och rullade ihop den. Sedan gick jag fram till köksbänken och gjorde mig en kopp med te, citronte, jag tyckte det var mysigt att börja morgonen med en varm kopp te, det lugnade ner mig till skillnad från kaffe som gjorde mig extremt pigg. Jag satte mig i mitt rum och tittade ut över gården, det var ingen där då men jag visste att alldeles straxt skulle det inte vara så tomt längre, snart skulle alla barnen komma. Jag insåg då att det inte var så lång tid innan vi började så jag åt upp macka och drack upp mitt te lite snabbare än vad jag föredrar och gick sedan ut i hallen, där hade jag ställt min väska för att jag inte skulle glömma den. Jag snörade på mig mina svarta gympaskor och går ut genom dörren men får gå in igen för att ta min väska, jag skyndar mig ner för trapporna lite besviken på mig själv at jag inte han gå ut och springa i morse.

Ska jag köra eller ska vi vänta på FT?

Istället för att ta hissen ner, så sprang jag ner för trapporna. Jag bodde relativt högt upp i huset, men ändå var trapporna ner ingen match för min snabbhet. Innan jag kunde stoppa mig själv sprang jag in i en kille som precis skulle öppna dörren.
"Oj!", sa jag snabbt "förlåt, är du okej?", jag gav honom ett varmt leende och tittade oroligt på honom från topp till tå. Han såg ut att vara runt min ålder. Jag stoppade mina händer i bakfickan av mina shorts.

"Det är ingen fara." Säger jag och rodnar.
Hon var söt, tjejen som sprang in i mig, hon hade fint brunt hår och lika bruna ögon, hon hade en lock som kantade högra sidan av hennes ansikte vilket gjorde henne sötare, hon log och det fick mig att bli glad.
"Jag har inte sett dig här förut. Är du nyinflyttad?" Frågar jag och gömmer händerna i min hoodieficka.
Jag har alltid börjat pilla med mina naglar när jag blev nervös och det var inget undantag idag.
"Oj jag är sen!" Utropar jag innan tjejen hinner svara. "Vi får ta det en annan gång!" Ropar jag tillbaka medans jag störtar ner för trapporna.
Jag tittar på klockan i farten, två minuter i, så jag fortsätter springa tills jag är en bra bit på vägen, då saktar jag ner, håll.
"Men för i helvete!!!" Tänker jag men fortsätter jogga.
Hela vägen till skolan tänker jag på tjejen, hennes ögon, hennes leende och hur fin hon var.

Jag sprang efter. Jag är faktiskt också sen, tänkte jag vilket fick mig att springa ännu fortare. Skolan låg inte så långt bort, men det fanns ingen chans att jag hann springa dit på fyra minuter.
Äsch, man kan väl alltid försöka, tänkte jag och sprang lite fortare. Jag såg killens rygg när jag sprang runt ett hörn.
Snabbt kutar jag förbi killen, vänder huvudet om och ger honom ett stort leende. Sen fortsätter jag springa mot skolan. Om jag kunde motverka att vara sen, då skulle jag det.

Elena hade inte särskilt långt till skolan, och hon kunde lätt komma dit på mindre än fem minuter. Skolan var en lång tegelbyggnad med alldeles för få fönster. Elena drog åt hästsvansen i nacken och tog ett djupt andetag innan hon gick in på skolgården. Tusen olika ljud och intryck strömmade in från alla håll, hennes puls steg och hon började andas häftigare.
Förtvivlat såg hon omkring sig, försökte hitta ett ansikte som hon kände till. Men hon kunde varken se Alec eller Zhelda. Zhelda var hennes bästa vän sen fjorton år. De hade bott i samma område, men efter att Zhelda hade flyttat hade de fortsatt umgås. Och nu, skulle Zhelda komma tillbaka. Ovh Elena hade längtat. Innan Alec kom in i hennes liv hade Zhelda varit det enda som hållit ihop henne.
Skolklockan rang och Elena kastade en sista blick över axeln och Alec komma springande.
"Alec!" ropade hon och sprang mot honom.

Jag såg att Elena stod på skolgården och jag skyndade mig dit även om sidan gjorde ont. När jag kom fram till henne kramades vi, jag slutade bara för en stund för att stirra in i hennes vackra ögon, sedan kysste jag henne, länge, det var skönt, varmt och bekant. Jag hade saknat henne så medans det hade varit lov och jag ångar att vi inte träffades mer. Jag slutade när jag insåg att vi vart ännu senare.
"Jag tror vi måste gå in nu." Säger jag till henne och ler.
Jag tar henne i handen och vi går in tillsammans.
Vi kommer in i klassrummet och sätter oss som vanligt i mitten, neutralt. De jobbigaste satt alltid längst fram och de tystare längre bak så om man skulle grunda placering på det så var mitten rätt för mig.