Medeltidens hjältar

" Bättre och sovit jättebra " sa Isabelle hjärtat tänkte hon medans hon steg ur hängmattan. Caspian log mot Isabelle hon såg riktigt pigg ut.

"Vad bra!" Lupe vifftade ivrigt på svansen medan han återvände till elden.
"Mästare? Kan du hjälpa henne med sina mardrömmar?" Han såg oroat på henne.
"Gratis kanske?"
Rose kunde inte låta bli att le och drog handen genom håret och nickade.
"Om vi får följa med på resan." Hon vände sin kropp mot Caspian.

" Ja det får ni gärna det är trevligt med lite sälskap " sa Caspian och då kan även Isabelle känna sig tryggare också. Isabelle log hon skulle känna sig mycket tryggare om varg demmonerna var med dom.

"Då säger vi så." Rose slog ihop händerna.
"Först äter vi och sen hjärtat hjälper jag di." Hon log mot Isabelle.
Azah hällde upp gröt i skålar och delade ut dem.
"Hoppas det smakar. Vi demoner vet trots allt hur människomat ska smaka."

Caspian log bara gröt var ju inte så svårt att göra egentligen om man tänkte efter. Han smakade lite på sin gröt och den smakade precis som hemma i slottet.
" Den smakar precis som hemma i slottet " sa Caspian.

"Det glädjer mig min prins" Azah bugade sig och började packa ihop lägret. Han knöt loss hängmattorna och rullade ihop dem medan han såg över axeln.
"Jag kommer vara i vargstadiet senare. Mylady måste komma vidare med er så hon rider på min rygg." Han log faderligt.
Lupe nickade. sammanbitert.
"Jag får väll springa vid er?" Han såg på Caspian och tippade huvudet på sned.
"Jag beundrar dig min prins. Er far var en hjälte och visste vad ett liv betydde."

" Ja ni får springa med oss hästarna är nog rätt lugna med det också " sa Caspian hästarna har ju ridigt sida vid sida med hundar och varar var inte så stor skillnad heller. Hundar och varar var ju vad man kunde kalla bröder.

"Så bli inte rädda för oss. Vi är större än hundar."
Aza såg sig om och tog fram en väska och började packa ner allt. Men hur än mycket han packade ner så växte inte väskan.

"Så berätta nu varför du har dina sömnsvårigheter. Mardrömmarna plågar dig djupt och du verkar inte må så bra av att sova." Rose tog Isabells händer och höll dem i sina.

" När jag var liten så gick jag vilse i skogen när det blev mörkt så omringades jag av demoner de hade dödat mig om inte pappa kommit och räddat mig. Sedan dess har jag haft svårt att sova i mörkeret av rädsla för att bli omringad och nästan dödad igen " sa Isabelle. Caspian såg på henne hon hade berättat lite av de där för honom men inte allt.

"Det är något mer?" Rose lyfte huvudet.
"Om jag inte vet allt så kan jag inte hjälpa dig." Hon släppte hennes händer och tog en vandringsstav och reste sig. Gick till sin väska och började rota i den.
"Få se nu.." Hon mumlade medan hon drog fram olika flaskor.