På andra sidan muren (öppet)

(Svarar lite jag med...... Stranger är ju ändå inte i närheten och vilde )

Liv såg intresserat på då kvinnan drog av sig kläderna. Kvinnan var skapt som henne fast hade ändå något renare över sig, något mindre vilt. Hon gissade att de kom bakom det stora berget, vad det än var kunde man inte ta sig innanför det.
De andra människorna verkade upprörda över hennes tilltag ett enormt tjattrande. Var det så de talade? De andra befann sig på andra sidan dammen där hon hoppar i. Hade hon varit här förr? Visste kvinnan att det var vråldjupt? Tankarna var många men Liv rörde sig inte, inte försen hon såg räven som gått från deras gömställe och fram för att se vad det var för något i vattnet. Ett varnande morrande bröt ur Livs strupe men räven kom inte åter. Då hörde hon en av dem stora människorna längre bort, ropa till och peka på räven.
Liv handlade då utan att tänka, hon ställer sig direkt upp, kliver fram och håller bågen spänd mot mannen som yttrat något. Hon visste inte om det var under hot eller ej, men ingen skulle få göra räven illa.
Liv var av medellängd, rävrött vildvuxet hår och kläder hon gjort av skinn liksom vapnen. Hatten hon hittat hade hon än på huvudet. Överarmen tycktes dock vara omlindat med ett tygstycke, som hon hade en gammal skada. Men i övrigt var hon stark och vältränad bara mager sedan vinden och vild som den vilde hon var.
Ett lågt morrande kom ur hennes strupe, ett varnande morrande.

[ Would Connor count as big? He'd count enough of an idiot to react to a fox so I'll count him as big... ]

"Titta! Cora! En räv!" Connor utropar detta tillräckligt högt för att Cora ska reagera tydligt genom att ta sig upp på fötter så fort hon kan. Fast på den korta perioden av tid har Connor fått en pil riktad mot sig. Cora reagerar genom att söka igenom sina fickor och Connor förstår inte varför. Vad ska hon hitta där i? Faktum är att Connor har blicken fäst på den udda kvinnan som håller i bågen. Vilket gör så att Connor inser vad han ser och därmed tappar koncentrationen på sitt eget liv... helt och hållet.
"Åhh! Du är... Du! Uhm... Du bor härute!" utropar Connor överexalterat över denna otroligt uppenbara upptäckt. Cora hittar uppenbarligen inte det hon söker efter utan ställer sig till hälften framför honom. Vilket på ett sätt skyddar honom för att hon ställt sig tillräckligt långt fram för att skydda hans hjärta. Connor skulle säkerligen försökt rusa fram om det inte var för att Cora tog tag i hans arm och höll honom kvar.
"Underbart, få henne lägga ned vapnet istället för att gorma", väser Cora irriterat.

Flera saker skedde på en och samma gång och Luke hann knappt uppfatta allt. Först och främst var han blöt på grund av kollisionen mellan vattnet och kvinnan vars namn han trodde var Amilia. För det andra så kom andra personer, som fick en vilde att rikta sin pil mot dem. För det tredje så tog han sina vapen och var beredd samtidigt som han vände sig om mot Samantha för att informera henne om situationen ifall hon helt lyckats missa den.
Men när han vände sig om så såg han hur något konstigt började härja vid lägret. Något som han inte hade ett namn på. Den hoppade på en soldat, en annan soldat avfyrade sitt vapen och råkade döda en annan, Samantha drog sitt eget vapen men hann bli attackerad innan och föll döende ner på marken.
Luke reagerade så snabbt han kunde och grep tag i mannen bredvid sig, Tristan, och kastade sig ner i vattnet tillsammans med honom. Han var inte ens säker på att vattnet skulle hålla... besten borta men det var det första han kom att tänka på.
Vattnet var svinkallt och Luke noterade att hans vapen föll ner, långt ifrån honom, då han släppt dem när han gripit tag i Tristan.
"Säg aldrig 'aldrig'. Det bringar nästan alltid otur", sade han samtidigt som han tvingade sig själv att se på blodbadet.
Skriken fick fåglar att resa sig från trädkronorna och vildlivet att dra sig tillbaka. Det var inte döende skrik. Det var skrik utav rädsla och desperation. Djuret verkade skada halsen och därmed förhindra alla ljud som i vanliga fall skulle ha kommit. Och strax därefter dog dem.
Luke såg flera personer dö men han tittade inte bort. Han brukade sällan vara med i självaste striden, han brukade inte se blodbadet. Men nu behövde han betrakta det för att kunna undvika att själv bli dödad av samma best senare.
Folk försökte komma nära vattenbrynet men lyckades aldrig nå fram. De var för långt borta. Och djuret var för nära. Alla var dödsdömda.
Trots det fortsatte Luke att skrika åt folk att springa mot vattnet.

(Mohahaha?? xD)

(Svarar lite så att Liv också hoppar i, vi får väl vänta att alla hoppar i det säkra vattnet )

Liv tar tag i räven och handlar på ren överlevnad. Hon hade varit i bekantskap med besten förr. Den hade givit henne ett djupt sår på överarmen som inte ville läka och nästan dödat räven. Hon hade dock gjort den blind och det övertag de hade genom att hoppa i vattnet skulle mannen förstöra genom att gasta på sitt oförståeliga språk.
Liv väljer en fara mot en annan och hoppar i, hon litar inte på dessa som var här, de verkade inte bringa annat än otur.
Ett skarpt morrande för att uppmärksamma mannen och de andra i vattnet hörs från henne. Hon trampar vatten medan hon lägger ett finger för munnen. En gest som visade att hon faktiskt var mänsklig och delade deras tankesätt. Inget djur skulle lägga fingret för munnen, det var enbart en gest för en tänkande människa.
Sedan lägger hon handen för ögonen och pekar på besten för att visa att han inte ser. Hon lägger sedan handen bakom örat för att visa att han hör och pekar på sin näsa för att visa att han känner lukter.
Hon hade inte en tanke på att vara snäll och rädda dem alla, men hon visste att de där uppe var dödsdömda och om någon här nere skulle yttra ett ljud skulle det vara kört, vattnet tog bort lukten från dem.
Sedan drog hon och räven sig bort från dem andra, hennes misstänksamma blick gick inte att frångå.

[Titta Selma. Någon annan som använder best. x) ]



Amilia kan inte hjälpa att flina ännu större då hon såg deras miner. Och slog ut med armarna, lade sig och flöt.
”Hey, vi lever bara en gång. Vem fan bryr sig?”
Amilia uppfattade inte vattnet som kallt. Inte jätte kallt. Inte så att krampen kröp sig på utan snarare svalkande och uppiggande än något annat.
Sedan skedde allt mycket snabbt. Hon hörde Connor ropa och vred sin blick dit för att sedan ta några simtag emot land men hann inte särskilt långt innan Luke hoppade ned och drog med sig den andra unga mannen. Amilia fick kallsup, sjönk under ytan och kämpade sig upp igen. Nära inpå naken med något som liknade ett monster attackerade dem. Hon försökte hitta Riko i allt det galna men kunde inte se honom vilket fick hennes hjärta att skena iväg. Så istället för att stanna i vattnet började hon åter igen ta sig emot land. Var Riko befann sig.
Hon drog sig upp, vattnet rann omkring henne och grabbade tag i knivarna för att sedan slänga geväret runt sig. Händerna darrade, andan var i halsen och trots rädslan så kunde hon inte låta honom dö.

Cora vränger av sig packningen och tar tag i Connors kläder och knuffar honom bakåt. Connor tycks ha en hård landning men vattnet är säkerligen tillräckligt djupt för att han inte ska slås medvetslös. Cora fryser dock på stället när besten vänder sig åt deras håll på grund av att vatten faktiskt låter relativt högt. Cora vägrar bli mördad... inte till ett förbannat djur åtminstone. Det skulle säkert äta henne.

Ett skrik av ren och skär terror får odjuret att koncentrera sig på vem det än är och Cora vill bli av med jäkelskapet.
"Cora! Kom ned i vattnet!" Cora hyssjar genast Connor när hon börjar leta i väskan efter ett vapen. Långdistans ger henne mer tid att reagera på besten om den kommer tillbaka. Det är troligen det som kommer hända. Om jäkelskapet rör sig hitåt skjuter hon. Cora skjuter ihjäl det. Hon vill inte gå ned i vattnet, i vattnet är hon i princip hjälplös.

Därför är Cora inte beredd när det plötsligt blir djupt och hon faller bakåt ned i vattnet. Oförberedda Cora får in en hel del vatten i strupen innan hon lyckas ta sig upp till ytan. Trots sin halva medvetenhet är hon hyfsat säker på att hon tog sig upp själv. Cora håller hårt i sitt vapen med ena handen och täcker snabbt munnen med sin fria hand för att hindra sig själv från att hosta och gurgla vatten... högt och ljudligt.

[I was so close till att använda best bara för att nu... but I use that too. ]

Mell och mor hör skriken och vrålandet äna hem till lägret. Mell fattar precis vad det är. Den stora besten som bor i grottan i öst. Troligen har någon ande, eller vad de nu är förnågra gått för nära honom, och väckt honom. Typiskt. Mell tecknar åt mor att de måste söka skydd och hjälper henne upp i trädkojan. Sedan går hon ner och packar ihop hela läget, som bara består av ett vindskydd, en eld och ett enkelt förråd.
Sedan klättrar hon snabbt upp i trädet igen.

(Jag antar att det här är några dagar in i expeditionen? Det känns som om de borde ha gått mer än en dagsmarsch innan de blev anfallna. Annars skulle det vara för enkelt för dem att ta sig hem sen igen )

Det blir nästan för mycket för Tristan. Först kommer det fram en vilde - en vilde! - ur skogen och pekar med en pilbåge mot den unga forskaren, som verkade enbart upprymd av någon konstig anledning. Tristan höll på att sätta hjärtat i halsen när hon klev fram, och han hann knappt reagera på att hon hade hans hatt på sig. För sedan blev lägret attackerat av en stor människoätande best!
Det var som om Tristans alla värsta mardrömmar blivit besannade. Han hann knappt skrika innan den manliga soldaten tog tag i honom och hoppade ner i vattnet. Tristan som var mitt i ett skrik fick en stor kallsup när han hamnade under vattenytan. Han kom frustade upp ovanför vattenytan och trampade frenetiskt vatten. Utan att tänka efter klamrade han sig fast vid soldaten som dragit ned honom.
Tristan kan bara se på med vidöppna ögon när besten härjar genom lägret. Det är fruktansvärt, men han kan inte vända bort blicken. Han kvider ömkligt. Men när vildkvinnan hoppar i vattnet skriker han till. Hans nerver känns helst söndertrasade.
Men när vildkvinnan morrar åt dem och gestikulera vänder han blicken mot henne. Hennes blick och rörelser känns väldigt vilda, samtidigt som de känns bekanta och mänskliga. Hon verkar dock inte kunna prata.
"Blind", tolkar han hennes rörelser. "Men hör och ser. Håll käften". Han flämtar och kniper igen munnen igen. Han vill inte bli uppäten.
Hans blick dras tillbaka till blodbadet trots att han egentligen inte vill se. Men när han ser hur professor Vecteor springer iväg mot skogen och besten sätter efter kniper han igen ögonen. Det är för hemskt. Han önskar bara att han var hemma igen i sin varma trygga säng, bakom stadens höga murar.

[ Sounds legit, ett par dagar så är de nog tillräckligt borta för att inte själva hitta tillbaka åtminstone. ^^'' ]

Connor stirrar stint när besten rusar efter en panikslagna professor Vecteor och han gör ingenting annat än att fortsätta hålla sig flytande. Cora bryter igenom ytan bredvid honom och han förstår inte hur hon kan verka så... så känslolös. Han vet att hon varit utanför muren förut, att hon sett folk dö... men hon verkar mer oroad över att göra ljud. Connor hade sett vad rävflickan tecknat, han förstod vad som betydde överlevnad men... de dör... alla dör och de gör ingenting? Vad skulle de göra? Connor är säker på han har läst om djuret som attackerar... kanske. Varför kommer han inte ihåg någonting? Det är som att allting han kan försvunnit med att se en känd professor springa från sin egen säkra död... hur skulle de själva ta sig därifrån? Monstret... odjuret... det måste... det måste bort för att de ska kunna ta sig någonstans! Den kommer komma tillbaka...

Cora drar ett rosslande andetag och blir lättad över att hon tycks kunna andas normalt utan att hosta. Alltså var hennes kallsup inte för allvarlig.
"Gör något" och "Bli av med det" cirklar runt i huvudet på henne som mantran. Bli av med hotet, bli av med faran. Hennes pistol är dyngsur, hennes svärd innebär att hon måste gå nära... vem annars har ett vapen starkt nog för att ta ut monster-saken innan den når henne?
Samantha.
Samantha har ett hagelgevär starkt nog för att blåsa skallen av det där förbannade djuret. Var är hon? Cora anser dock att den jagade professorn är en utmärkt distraktion för tillfället, vattnet domnar hennes doft... Samantha är med största säkerhet någonstans bland kropparna, troligen med sitt gevär nära. Cora tvivlar på att Samantha lever, därmed tar Cora sig upp ur vattnet igen och rusar mot den ansamling av kroppar som ligger längre bort. Om saken dör så kan de plocka på sig förnödenheter, förnödenheter de kommer behöva.

(Jo, ett par dagar bort så de inte hittar hem igen. De måste stanna och ta hand om de skadade osv )

Hade Liv kunnat tala hade hon sagt ett sanningens ord till dem alla, som Idiot det var ett bra ord och det vad var hon kände nu. Varför hade de gett sig ut? Vad de än hade på andra sidan så var det trygghet, det hade hon förstått, dum var hon inte. Dessa verkade ju inte ens klara sig en minut. Varför sprang de runt och skrek, förstod de inte att de gjorde besten än mer upprymd då? Besten tog detta som en lek, att bli uppjagad över. Den hade mer mat än nödvändigt av döda kroppar.
Hon såg dock att hennes gester hade gått fram, vissa av dem hade förstått.
Ett snabbt skall hörs från hennes strupe och räven kommer simmande mot henne och börjar ta sig ur vattnet. Innan hon följer efter räven sätter hon hatten på mannen som hade den först. Hon hade trots allt följt efter dem och sett att han glömt den. Han verkade vara livrädd vilket han egentligen inte borde vara då han var trygg i vattnet. Ett tröstande gnyende går från hennes läppar, som man tröstade de små valparna vilket hon tolkade honom som för tillfället. Sedan simmade hon därifrån och klättrade upp ur vattnet.
Hon och räven tog sig snabbt bort därifrån på snabba ljudlösa steg. Liv hade bara en sak i tankarna, att rädda sig själv och räv därifrån. Men hur långt de än kom kunde hon fortfarande höra skriken, skriken av sina egna. Det kom inte ifrån, hon var som dem och inte som räv.
Hon kallar till sig räven och hjälper upp honom på en klipphylla och kommer sedan efter. Hon hade bestämt sig, hon skulle döda besten en gång för alla. Hon hade vapen och förhoppningsvis skulle hon kunna få ner ett stenras över den med, stenarna låg tillräckligt lösa.
Sedan tar hon satts och skriker, skriker det högsta hon förmår, ett parningsläte som besten inte skulle kunna motstå. Besten skulle inte ens kunna motstå den för allt kött i världen. Hon ropar en gång till ända tills hon hör den komma brakandes genom skogen.