Döda eller bli dödad (prs)

(Yay xD)

Herregud. Han hade gjort det igen. Han andades fortfarande häftigt, men lusten att kyssa henne fanns fortfarande. Han visste inte vad som hände. Han hade inte ens haft tid att svara på hennes kommentarer för gudarna skulle veta att hon fick hans hjärta att slå alldeles för hårt för en "död" person. (Inte för att myterna var sanna, men, att dö ingick i förvandlingen, men man förblev inte död.)
Han kysste henne igen. "Jag får inte nog av dig", medgav han medan han drog henne ännu närmare, lutade huvudet mot hennes. Han kände sig lugn dock. Mycket lugnare än förut och kände hur han skulle kunna njuta av att sova lite. Han hade spenderat en timma på att hitta den där galningen tidigare innan han träffat Vanessa och solljuset hade bränt honom. Och sedan hade han haft sex, två gånger. Med en vampyr. Vilket gjorde att det hela definitivt tog på hans krafter.
"Vanessa, querida. Du får se till att ta det lugnt med mitt stackars hjärta innan jag blir förälskad och du krossar det", mumlade han och kände hur hans hjärta saktade ner aningen, hur han började somna. Det här skulle vara patetiskt nästa morgon men han litade tillräckligt mycket på henne för att kunna somna. Han var relativt säker på att hon inte skulle döda honom.
"Jag är mycket medveten om vilken idiot jag är. Speciellt en kärleksgalen en", lade han till, inte ens säker på att hon kunde uttyda orden. Men, han var tillräckligt vaken för att se på henne och le.
"Du är för fantastisk. Du väckte känslor hos en hjärtlös mördares hjärta och själ", avslutade han det med innan han suckade djupt och blundade. Han lade båda armarna om Vanessa innan han sakta började somna. Trots att det var mörkt i rummet kunde han känna solens kraft påverka honom ordentligt nu. De hade förvisso varit i rummet i timmar och i början hade det färska blodet hållit honom vaken men nu var han helt slut.

Vanessa lyssnade, hörde hans ord, men visste inte vad hon skulle svara på sådan galenskap. Hon märket även att han var trött och gissade att det var det, eller? Då han somnat vände hon sig bekymrat mot honom och undrade vad hon skulle ta sig till. Han skrämde henne, men på ett helt annat plan än maken. Även här hade hon ingen makt över honom och hon ville heller inte ha det konstigt nog.
Ett ömt leende far över hennes ansikte då hon ser hans sovande ansikte. Sakta smeker hon hans kind och placerar en kyss på hans nästipp.
Kärlek fanns inte, det fanns bara i sagorna och om det fanns skrämde det henne.
Men hans armar om henne gjorde henne gott, hon älskade det. Hennes känslor var motstridiga varandra, hon visste inte vad hon kände. Kände hon något? Kunde hon ens det?
Hon gäspar tungt och känner även sina ögonlock bli tunga och snart sover hon med, tungt intill honom. En sådan trygghet hade hon aldrig känt förr, hon hade aldrig vågat sova vid en annan förr.

Nicolaus vaknade vid ungefär klockan nio på natten. Fortfarande med sina armar om Vanessas kropp. Åh, vad han älskade det. Och han levde. Det var alltid ett stort plus.
Men, han var fortfarande naken och "morgon"-ståndet gav någon slags färg i hans ansikte när han rodnade.
Han rätade på sig, tog på sig sina boxers och gick sedan fram till fönstren och blottade utsikten. De var högst upp och staden var underbar. Solen var fortfarande vagt framme, men inte så att den irriterade. Endast en vacker solnedgång i en förgiftad värld.
Han gick bort mot sängen igen, höll sig trots att han behövde använda toan. Han satte sig vid henne igen, osäker på ifall hon var vaken. Men, han böjde sig ändå ner och placerade en kyss på hennes hjässa.
"Vanessa? Vill du ha något att äta?" mumlade han och strök henne över håret. Han vågade röra henne vid axlarna och armarna också, men inte mer. För att vara ärlig visste han inte hur den här natten skulle bli trots att de båda sagt att de gärna ville spendera mer tid med varandra. Han trodde inte att hon ångrade sig, men han gissade på mer tillbakadragen.
Trots det kunde han inte låta bli att lyckligt sucka när han såg henne. Hon skulle definitivt krossa hans hjärta. Frågan var bara ifall det skulle ta honom veckor, månader eller år att lyckas reparera det. Hur långt skulle de ha gått när hon insåg att Nicolaus var alldeles för kärleksfull? Folk trodde alltid att någonting låg bakom det. Att han utnyttjade folk och till slut skulle låta sina hemska sida träda fram och ta över. Men, Vanessa kände redan till hans mörka sida, hans ljusa sida hade varit hennes överraskning. Men, det visste hon såklart inte. Han lyckades i vanliga fall hålla fasaden uppe och känslorna inne.
Han ville inte vecka henne, men han ville inte att hon skulle vakna av att han spolade. Det var bland de värsta sätten att bli väckt på, enligt honom åtminstone.

Vanessa ryckte till i hans beröring som om någon slagit henne och drog sig undan. Men i nästa nu slappnade hon av och såg på honom.
"Åh, förlåt är ovan vid att vakna med någon." sa hon ursäktande och något av oro och rädsla tycktes skymta i hennes ögon innan hon vände bort blicken och log svagt mot honom aningen förvirrad på hur hon skulle bete sig med han i närheten. Hon drog djupt efter andan medan hon satte sig upp och såg slutligen på honom.
"Vi har vin, men visst är jag lite hungrig." sa hon slutligen. Att han frågat något sådant? Inte krävt mer sex? Det kändes konstigt på ett annat plan och hans känslor mot henne gjorde henne rädd och förvirrad, hon förstod inte vad han ville få ut av det hela.
"Sovit gott?" frågade hon slutligen och började dra på sig sina underkläder som låg kastade på golvet, vad underbart de hade haft. Fast hon såg säkerligen hemsk ut, satt sminket bra? Hon borde snabbt in på badrummet för att fixa det.

Han log. "Det är okej. Du behöver inte stå till svars med mig."
Han gäspade lätt men nickade. "Sovit helt underbart. Vi har vinet ja, men jag tänkte beställa upp något mer. Skulle gärna tillaga något, men det får bli till en annan dag. Jag tänkte beställa åt dig ifall du ville sova mer, men... först måste jag verkligen gå", sade han när han inte orkade hålla sig längre och smet in i badrummet med en hand över sitt stånd. Ärligt talat, medan han var där inne såg tog han även en snabb dusch på fem minuter, kanske sju. Han kunde inte hindra sig och han vaknade ordentligt. Dessutom gav det även Vanessa tid att tänka, vilket han anade att hon behövde.
Han kände vattnet skölja över honom medan han lutade pannan mot väggen. Fan också. Hur länge sedan hade han lagat frukost till någon? Tio år sedan? Femton kanske? Något sådant.
När han kom ut hade han endast en handduk runt höfterna. (Han hade försäkrat sig om att det fanns fler handdukar där inne innan han tog den.)
"Så, uhm. Mat var det, ja", sade han sedan och log mot henne medan han drog handen genom sitt blöta hår. En sak med att vara vampyr var att man antingen kunde spendera en hel evighet med att hata sig själv eller lära sig att älska sig själv och han visste mycket, mycket väl att han såg bra ut. Så, han kanske ville att Vanessa skulle se på honom, speciellt nu när Nicolaus var tillbaka till sitt retsamma, flirtiga jag.
"Hur blev, blir, det?" Han log och såg på henne. Vacker som hon var var det omöjligt att kontrollera sitt hjärta även om han inget visade. Han höll tillbaka sitt "unga dam". Han tänkte inte backa efter en sådan natt. Men, han höll även tillbaka det spanska smeknamnet han gett henne.
Han hatade att vakna. Det gjorde han sannerligen. Och det var därför han hade beslutat sig för att inte ha sex utan några ordentliga känslor. Och trots att de varit ärliga med varandra under dagen och öppnat sig kunde han nästan fysiskt känna hur de dörrarna stängdes.

(Sorry att jag inte svarat ♥ Men har varit på konvent och i sommarstugan. Kommer nog inte kunna svara försen vid söndag. Men sedan kan vi rolla som förr )

Vanessa vet än inte hur hon ska förhålla sig till Nicolaus men då han kommer ut ur badrummet nyduschad och med enbart en handduk kring höfterna känner hon sin kropp svara åt henne. Något inom i henne pirrar till och det glittrar okynnigt i hennes ögon. Detta var inte kärlek, det var attraktion, det förstod hon. Det var attraktion det var, inget annat. Det kunde inte vara något annat.
Långsamt och uttrycksfullt kliver hon ur sängen och går mot honom, enbart iförd underkläder. De möts mitt på golvet och Vanessa hade god lust att rycka av honom handduken. Men hon gjorde det inte, rörde honom enbart lätt vid armen som om hon ville visa att det kunde bli mer.
Det som skrämde henne var dock hans känslor, starka känslor som han hade. Dessa känslor hon inte ägde, dem som skrämde henne och hon trängt undan.
"Överraska mig." sa hon sedan kryptiskt och nappade åt sig sin handväska innan hon smet in i badrummet och låste om sig, hon var tvungen att göra sig ordning.

(Ser fram emot det x3)

Nicolaus spände sig automatiskt när hon rörde vid honom. Det kändes bra, och han ville verkligen spendera ännu en dag med henne. Han gillade henne, men det var mestadels attraktion och det fysiska, det visste han. En liten del av honom var psykiskt störd och sade att enda anledningen till att han lät sig förtrollas av henne på ett sådant vis var för att han någonstans innerst inne trodde på att detta kunde leda någonstans.
"Soy loco", muttrade han för sig själv medan han plockade upp sina kläder från golvet. Han lov vid minnena av dagen. Han ville ha mer, ville fortsätta efter det där smakprovet, och han var villig att ta emot vad han än fick. Åtminstone för nu. När han tröttnade visste han att det skulle sluta illa, men det var problem för framtida han. I natt tänkte han njuta av mat, vin och kanske något mer, ifall han hade tur.
Han tog upp telefonen efter att ha slängt på sig kläderna och beställde nästan lite av allt. En buffé. Han visste inte ens vad hon gillade, han visste inte ens vad han själv ville ha, men han såg till att beställa flera vinflaskor. Stackarna trodde väl att han höll på att fixa en fest tills de frågade hur många personer det var.
"Två", log han för sig själv och kastade en blick ut mot staden. Nattlivet hade bara startat. Han kunde höra chocken i mannens röst och skrattade bort det innan han lade på och gick fram till fönstret. Han var för gammal för de mänskliga klubbarna men... han kanske borde se efter ifall den där vampyrklubben verkligen existerar?
"Vanessa? Har du lust att hitta på något efter frukosten?" ropade han sedan. "Du väljer", lade han till. Han kunde tillbringa hela natten med henne men en liten del av honom hatade att vara instängd.
När han såg hur månens ljus reflekterades i sjön flera kilometer bort började han le. Han älskade olagliga nattbad. Speciellt med någon annan, och om man hade en filt med sig kunde man hitta på saker på den folktomma stranden...
Han drog handen genom håret. Wow, han behövde verkligen sakta ner och inte bli upprymd endast vid tanken.
Han rättade obekvämt till byxorna.

Vanessa drog av sig sina underkläder och hoppade in i duschen. Hon lät vattnet skölja över sig och försökte reda ut allt. Även om hon utåt sett verkade lugn var hon inom sig allt annat än lugn. Hon förstod inte vad Nicolaus ville eller vad hon själv ville. Dock var detta absolut något trevligt i den vanliga tristessen som livet kunde bli. Ibland flöt bara årtionden förbi en och det hade varit så den senaste tiden, men inte nu.
Hon började tvätta av sig, få av allt smink, allt som var hon men ändå inte. Allt det som dolde hennes egentliga jag och osäkerheten i att aldrig vara perfekt. Att vara perfekt, ha ett perfekt yttre, det var något som alltid styrt hennes liv.
Slutligen var hon klar i badrummet, hon hade på sig underkläderna, var nyduschad och nysminkad. Inte försen då kom hon, i tid för att höra Nicolaus fråga.
Hon log då hon såg honom, han stod i siluett från den mörka kvällen och den upplysta staden. Han såg evig ut, så evig och levande bara en vampyr kunde.
"Vad hade du tänkt dig? Jag är öppen för det mesta." ler hon och drar på sig sina kläder som låg på golvet. Hon gillade inte att ta på sig använda kläder, men hon hade inget val just nu. Vad tyckte Nicolaus om det? Tyckte han att det var äckligt och ohygieniskt, avskydde han henne nu? Tankarna sköljde över henne så som de brukade. Samtidigt kunde hon fundera varför hon brydde sig ens vad han tyckte.

Han vände sig leende om och närmade sig henne men vågade inte kyssa henne även om han kunde känna... spänningen emellan dem. Något elektriskt och levande i allt det döda.
"Tja... Ifall du inte har något emot att jag föreslår det så... en till natt med dig skulle kunna få den allvarligaste man att le, men... hur länge sedan var det du tog ett bad i månljuset?" undrade han, fortfarande med det där leendet som han visste reflekterade så många känslor han kände i den stunden. Attraktion, retsamhet, lekfullheten som fick honom att vilja lyfta upp henne i famnen och kyssa hennes hals, ärligheten, glädjen av att vara runt henne, och alla andra känslor han knappt kunde rabbla upp.
Hans leende dog dock något när han insåg att även vattentätt smink kunde bli förstört i vatten och ifall hon känt behovet av att sminka sig igen så kanske hon inte var bekväm med den idén?
Så, han tittade bort mot fönstret igen med en rodnad han hoppades hon inte såg och drog handen genom det vita håret. "Om du inte har något emot att låta masken falla i någon timma, vill säga", lade han till och vände sig mot henne igen, nu med aningen mjukare blick och all retsamhet borta. " Kom ihåg att du kan dumpa mig i vilken sekund som helst, så du behöver inte oroa dig." Han hade genom åren lärt känna alla sorters kvinnor och lärt sig ännu snabbare att känna igen vilken som var vilken. Vampyrer var dock svårare.
"Annars är jag öppen för det mesta jag med", sade han efter någon sekund. Han gav henne makten, precis som han försökt göra förut men han visste inte ifall hon var bekväm med tanken eller inte. Han ville se kvinnan han hållit i sina armar igen. Hon som berättat om sina barn och fått honom att vilja skydda henne mot all fara i världen även om han visste att hon var fullt kapabel till att försvara sig själv.
Han stod så fördömt nära henne men vågade ändå inte röra vid henne.

Vanessa mötte hans blick med ett leende som var svårt att tolka. Hela hon var egentligen svår att tolka. Hon hade uppfostrats i att aldrig visa känslor utan ha ett svalt yttre, att hålla kontroll på sig själv var det viktigaste. Något av detta låg kvar i henne och hon använde sig ofta av kunskaperna med för att slippa visa vad hon kände.
Hans förslag och inbjudande leende ville få henne med. Hon hade inget emot det, men det kändes som om hon begått för många misstag redan. Varför hade hon avslöjat så mycket om sig innan? Hon hade låtit sig dras med och det hade samtidigt varit en lättnad. En lättnad att ha någon som lyssnade och förstod. Det hela hade inte enbart varit i att dela bädd, det hade hon gjort förr och det var inget nytt, men detta var.
Han påtalade om masken, som han läst hennes tankar, visste vad hon kände. Menade han masken i att sminka sig eller avslöja sina känslor? Hon visste inte, men skulle hon våga? Hon kunde känna spänningen mellan dem och visste att hon var den största orsaken, att han väntade in henne. Hon visste att hon var instängd och det var inte mycket av henne som kom ut. Men nu? Hon ville ut, ville njuta av hans närhet. Hon kunde försöka? Det fanns alltid tid till att ångra sig sedan.
"Det låter fint, som en saga." sa hon slutligen godkännande och log svagt mot honom.