Spring innan de tar dig (Öppet)

Emory slappnade av något då han märkte att ingen lagt någon uppmärksamhet på dem, ifall de ens visste att de befann sig där. Några talade men deras röster rörde sig bort från dem. Det gnagde något i honom och han visste att han borde döda dem alla men vände sig istället åter igen emot den kvidande kvinnan. Aravis, påminde han sig själv och säkrade vapnet i sin hand och placerade åter igen i sitt hölster.
Det viktigaste nu var att komma därifrån och förhoppningsvis hitta något slags skydd. Vätan hade trängt sig in genom hans jeans och håret låg slickat emot hans panna. Även om han inte behövde oroa sig för en ynka förkylning eller någon annan mindre sjukdom så var det kallt och kylan fick hans axel att värka.
”Vi måste röra på oss”, sade han till Aravis och lade en av sina stora händer på hennes axel.
Det var tydligt att mannen som borde varit död av människans händer var en av dem och han visste vad de tyckte om Aravis. Han hade hört deras ord och hot medan han befunnit sig på vägen. Tillskillnad ifrån henne visste inte många av de fria genmanipulerade om vad han gjort. De flesta hade antingen dött av hans egna hand eller blivit tagna till basen. De trodde att han var en av dem som hade gått under jorden efter kriget och han gav dem inte något som gjorde att de tvivlade på det.

Mina sprang i den mörka skogen. Hon hade velat stanna i grottan men hade inte kunnat då hon tycktes höra en röst som sa att dom hade omringat henne. Mina vred och vände på huvudet. Vad skulle hända om dom kom springandes efter henne? En gestalt lite längre bort fick Mina att stanna tvärt. Eller närmare bestämt två.

Aravis känner den stora tunga handen på sin axel och hör mullret dra över dem, liksom rösterna började försvinna längst vägen. Sakta upphör hon med sina kvidanden och betraktar honom. Hon var än spänd som en bågsträng, rädd för åskan. Men hon verkade slappna av mer, inte vara så fullkomligt förlamad som tidigare.
Hon möter slutligen hans blick och nickar kort.
"Även jag känner igen er." sade hon kort som ett konstaterande utan vare sig anklagande eller rädsla. Hon undrade vad mannen ville och att kämpa emot var ingen ide, hon visste att han skulle vinna striden. Men hon förstod sig inte på honom, vad han ville henne. Skulle han skänka henne till regeringen fast han visste vad de skulle göra med honom.
Varför skulle de röra på sig? Han lät henne ändå gå fri? Hon visste att hennes liv var i fara med vem hon än var. Hon visste att alltför många ville se henne död eller fångatagen.
Sakta reser hon sig upp med vaksamma blickar på honom och kastar en blick upp i himmelen. Avlägset hör hon åskan och inom sig darrar hon av skräck, men nu visar hon inget. Att visa något var en svaghet, något hon nyss hade visat. Men regnet strilade alltjämt ner och det var isande kallt, hon var blöt rakt igenom även om det inte var hennes största problem nu.

Gwen torkade av sin dolk på den ena soldatens kläder innan hon rörde sig vidare. Hon var fortfarande nyfiken på mannen som blivit konfronterad av den ena soldaten, på honom, och på figuren som sprungit efter honom. Synnerligen besynnerligt.
Gwen rörde sig i en båge genom skogen för att komma ut på vägen. Hon ville vara på den säkra sidan att det inte fanns några fler soldater i närheten innan hon röjde sin närvaro genom att kliva ut på den öppna vägen.
Hon hittade inga fler soldater, dock hittade hon två andra personer. Hon stannade något förvånat upp när hon hörde deras röster. Hon smög långsamt närmare och kikade fram bakom ett träd. Mannens självsäkra rörelser sa henne att han måste vara en genmanipulerad. Figuren som låg ner i diket var hon inte lika säker på. Men när figuren reste på sig med såg hon att det var en kvinna - en kvinna hon mycket väl kände igen. Gwen kramade dolken hårdare i handen.
Hon kunde inte identifiera mannen då han fortfarande stod med ryggen mot henne, men hon var ändå säker på att han var en av de genmanipulerade. Då måste han också känna igen kvinnan han av någon anledning hjälpte. Varför skulle han vilja hjälpa dottern till en av de som var ansvariga till att de var som de var? Gwen valde att avvakta för att se vad mannen skulle göra härnäst.

Celaena hade lust att skratta men log endast ett genuint leende. "Om du är hungrig så har jag så att det räcker och blir över. Dessutom fick jag in lite extra mat och pengar av killen som försökte attackera mig för ett tag sedan. Jag oskadliggjorde honom och sedan tog jag hans väska." Hon fnös. "Rätt åt honom. Nu får han klara sig utan sina pengar."
Hon tag av sig ryggsäcken och grävde upp två mackor. Hon såg till att inte röra på sig allt för snabbt så att han trodde att hon tog fram ett vapen. Trots att hon precis stoppat undan de andra vapnen. Om hon behövde ett visste han att de var på kroppen. Att hennes väska hade ammunition och med mera hade han säkert också klurat ut.
Hon höll upp mackorna i sina omslag och såg runt på den blöta världen. "Vill du ha? Dessutom är du väl också på väg mot fristaden? Vem vet, snart kanske vi är grannar", log hon och utan att vara medveten om det hade hon placerat honom under "vän".

Den lite längre av dom får syn på Mina. Hon vill springa men hennes ben lyder inte. Figuren som hade fått syn på henne tecknat åt den andra. Då börjar Minas instinkter att funka igen. Hon vänder på klacken och springer så långt och snabbt hon kan. Pistolskott viner förbi henne tills en av kulorna träffar. I benet! Mina såg ingen utväg.
Hon tog fram sin pistol.
Springande steg hörs alldeles i närheten och kom närmare och närmare platsen där Mina stod halvt lutad mot ett träd med pistolen riktad mot det hållet stegen kommer ifrån.

"Jag har en!" Skriker den som först hade fått syn på henne som visade sig vara en kvinna.
Minas fingrar trycker av och på en sekund låg kvinnan död på marken.

Dakota erkänner sig besegrad när suget i magen övergått från stilla hunger till något sorts illamående. Dakota har lärt sig att vatten är viktigare än mat och han har slut på vatten. Han borde bara hitta en kon eller något så han kan samla vatten i sin vattenflaska.
"Ja... tack", säger Dakota leende och tar emot en av smörgåsarna. Han har redan öppnat den och tagit den första tuggan när hon pratar igen. Fast han sväljer snabbt, det gör nästan ont i halsen på grund av hastigheten. Han har hört om fristaden han bara... antog att det inte var ett alternativ. Som om det var ett sagolikt påhitt. Han kan inte hindra sig själv från att skrocka lite. "Jag höll mig bara i rörelse, faktiskt, fast om fristaden nu är på riktigt kanske det är värt att ta sig dit", svarar Dakota till slut. Han insåg också till sin förskräckelse att han inte ens presenterat sig. "Uhm... mitt namn är Dakota", presenterar han sig och äter lite mer av mackan.

Celaenas leende blev större när hon såg den hon oroat sig för äta. Mat var viktigt, och han åt. Hon andades lättat ut innan hon själv började äta sin egen macka.
"Sätt inte i halsen. Det finns mer, ta det lugnt. Och... fristaden. Visst låter det som ett påhitt men om världen redan är dömd för oss, vad spelar det då för roll ifall man åtminstone försöker? Det är i alla fall så jag tänker", sade hon och rotade fram fler saker ur väskan. En till macka och två vattenflaskor. Hon var inte galen. Hon hade såklart tagit killens vattenflaska också. Allt av värde.
Hon räckte... Dakota ena vattenflaskan medan hon svalde.
"Celaena. Med C. Jag är tränad i närstrid så ifall vi slår följe: väck mig aldrig mitt i natten med att röra mig. Men, jag är även min grupps läkare, så... ja. Något gick fel med mina gener och jag började visa alldeles för mycket sympati och empati", lägger hon till som i förbigående och utelämnar all tortyr som kom med det. All tortyr som skulle se till att hennes krafter användes mot rätt personer. För rätt personer.

Dakota tar emot flaskan med en tacksam nick, han står fortfarande. Det är troligen lika bra med tanke på väder, vind och eventuellt beväpnat sällskap. Det gjorde honom gott att få äta igen, dricka vatten och känna sig levande för någon minut. Inte bara en lyckosam vandrare, han måste ha någon lycka i livet med tanke på hur många gånger han varit nära döden.
"Celaena..." Hade han hört det förut? Eller lekte hans hjärna med honom? Skulle inte förvåna honom det minsta om det andra alternativet var sanningen. "Ett vackert namn", säger han. "På en vacker kvinna" fortsätter han i tankarna där inget kan bevisas. Han ska till att nämna fristaden när flera pistolskott hörs.
"Jag har en!" ropar någon, var det? Brunetten från förut? Möjligtvis. Detta är följt ett pistolskott till men från motsatt håll... varför stack de inte? Hur många fler genmanipulerade fanns det egentligen här i krokarna?

"Helvete", svor Celaena samtidigt som hon blixtsnabbt lade ner allting i väskan. "Det fanns flera personer där borta", sade hon och pekade lite snabbt. "Ena höll i en pistol, men så trodde jag att du blev skjuten..." Hon avbröt sig. "Följer du med?" Men, det var mer som en inbjudan än något annat. Hon ville bara visa honom att möjligheten fanns. Så fort hon yttrat orden så började hon springa mot mannen och kvinnans håll. Kanske hade personerna som försökt ta Dakota försökt följa efter honom och sedan hittat de andra istället? Hon svor igen medan hon försökte pressa sin kropp till det yttersta. Men hennes ryggsäck var inte fastspänd ordentligt. Och hennes kläder våta. Hennes skor gled på marken och allt var helt enkelt emot henne.
Men hon fortsatte. Ibland undrade hon om ifall hon hade ett hjältekomplex eller dödsönskan så vårdslöst som hon kastade sig i faror hela tiden. Hon skyllde på forskarna som hade skapat henne. Hon skyllde på sin mamma som hade burit henne för inget annat än vetenskapens skull. Hon skyllde på sin så kallade "familj". Hon skyllde allt på dem. Till och med sina syskons kalla blickar när de tog ett liv. Helvete, hon hatade dem alla.