Medeltida hemligheter (prs)

"Du skulle bara ana", fnittrade Tobias oberört. Men nu hade Maximillian vaknat till ordentligt och gick bort till fönstret som inte vätte ut mot stallet och öppnade det. Han såg hästarna i hagen och hörde dem gnägga medan nattluften fyllde smedjan.
"Jag skulle erbjuda dig något att äta, men smedjan har inget kök", ursäktade han . "Tobias, gå och titta till hästarna", lade han sedan till. Tobias öppnade munnen men Maximillian gav honom endast en hård blick och Tobias bugade istället bara medan han skrattade.

Rose flinade. När Tobias hade lämnat den lilla stugan gick hon fram till Max. Rose flätade samman deras fingrar.
"Det är ingen fara. Jag är inte hungrig", log hon. Rose memorerade hans ansikte.

(förlåt för kort, har idétorka igen .-.)

(Det är lugnt x))

Maximillian log upp mot Rose och drog ner henne mot sitt knä. Han drog ena handen genom hennes hår och lutade sig fram. Han lutade sin panna mot hennes. "Får jag kyssa dig?" viskade han lågt.

"Absolut."
Rose kysste honom mjukt. Hon hade fortfarande inte riktigt fått kläm på det där med kyssar. Dagen hade varit underlig. Allt hade gått så otroligt fort, både på det bra och dåliga hållet.

Maximillian kysste henne tillbaka och allting kändes rätt i den stunden. Hon var där i hans famn och han kände smaken av hennes läppar. Allt skulle ordna sig. Hästarnas stall skulle byggas upp igen. Alicia skulle hitta någon annan och allt skulle helt enkelt bli okej. Han skulle överleva. Och han skulle köpa Rose en ring.

Rose skulle precis knäppa upp de två första knapparna på blusen när någon öppnade dörren.
"Överraskning!", ropade en kvinnoröst. Rose blev som förstenad, men lyckades kasta sig bort till en av pallarna. Kvinnan kom in i rummet tätt följd av Tobias som såg skamsen ut. Kvinnan, eller Alicia, var vacker. Hon hade rosenröda kinder och brunt långt hår. Hennes kindben var höga och läpparna var röda. Alicia log varmt mot Max och gav honom en djup kyss. Rose kände illamåendet sticka i magen.
"Åh, ursäkta", sade Alicia och gick fram för att hälsa. "Mitt namn är Alicia."
Jag vet. Rose hälsade tillbaka.
"Trevlig att träffas. Jag heter Rose", sade Rose. "Om ni ursäktar, jag tor det har räckt för ikväll."
Hon log ursäktande och skyndade sig tillbaka till sjukstugan där hon lade sig under täcket och grät. Hur kunde jag varit så dum? Hur kunde HAN varit så dum? Rose kände en ilska mot Max blomma upp i bröstet. Han visste att hon inte hade en chans.

Alicia kastade sig om Maximillians armar så fort Rose hade gått. Hon lägger armarna om hans hals och lutar pannan mot hans. Maximillian suckar och lutar tillbaka.
"Jag har saknat dig", viskar de båda till varandra. De ler. Det är därför det skulle ha kunnat funka mellan dem. De älskade varandra något enormt.
Han började skratta och tog upp henne i famnen, bar upp henne och snurrade runt. Hon skrattade ett högt och klingande skratt. "Åh, vad jag älskar dig", viskade han och kramar hårt om henne.
"Och jag dig", log hon tillbaka och gav honom en kyss på kinden. "Var den första kyssen trovärdig?"
"Hm... Angående det..." Han satte ner Alicia. "Det där var personen jag hade tänkt äkta."
Alicia blinkade chockat. "Ojdå." Sedan så spärrade hon ögonen. "Åh, nej! Förstörde jag någonting?"
"Bara lite", medgav Maximillian.
"Men... Men... Du... jag..."
"Hon vet redan. Men... lättare att säga än att faktiskt se antar jag." Han skakade besviket på huvudet.
Han kastade en blick mot Tobias. "Hästarna?"
"Bara bra. Vill du att jag springer och hämtar henne?"
"Ja. Vad väntar du på?"
Och sedan var Tobias iväg och Maximillian räckte Alicia alkoholen. Hon tog tacksamt emot den och började le lekfullt. "Så, berätta om den där Hector."

Rose torkade bort tårarna. Hon satte sig upp i sängen och försökte le. Plötsligt kom Tobias in i rummet.
"Eh.. Vill du följa med ner?", frågade han försiktigt. Rose log självsäkert. Hon nickade och följde efter Tobias.
"Hej", log hon mot Alicia och Max. "Max, skulle jag kunna få prata enskilt med dig?"
Rose drog bort Max mot ett hörn. Hon tittade djupt in i hans ögon, som hon hade gjort innan idag.
"Jag gillar dig väldigt mycket", började hon. "Men jag känner mig inte redo att ingå i ett äktenskap."
Rose tittade ner på sin blus. Hon skämdes som bara den. Max hade offrat så mycket för henne. Egentligen så var orsaken inte att Rose inte kände sig redo, hon var rädd. Rose mötte Max blick och önskade att han kunde se rädslan, att han skulle förstå.

Maximillian kände hur hans hjärta föll ner till magen. Han bara stirrade.
Han tog ett djupt andetag och försökte svälja bort klumpen i halsen. Han nickade. "Okej." Han försökte le lite. Sedan började ordet "äktenskap" gå runt i hans huvud. Ett äktenskap. Hon sade att hon inte var redo för ett äktenskap. Inte att hon ville avsluta allt emellan dem.
Han nickade igen. "Det är bara ett äktenskap trots allt, eller hur?" sade han i frågande tonfall och hörde själv hur hans röst bröt, hur nära gråten han var. "Bara ett äktenskap", mumlade han för sig själv innan han böjde sig fram och placerade en kyss på Roses panna.
"Jag tänker inte sluta kämpa", lade han bara tyst till innan han klämde fram ett leende och gjorde en gest mot rummet. "Vill du komma in?"

"Jag..", började Rose, men vad kunde hon säga? Hon hade precis avvisat en man. "Jag är rädd."