PRS med Paulina Black

"Mason är min bästa vän, men han kan vara som en pappa ibland. Men inget mer om det, jag vill lära känna dig!" Säger jag och slår mig ner i soffan.
Jag hoppas att jag inte är för på, för det vill jag inte. Men ibland kan jag bli för ivrig att få nya vänner att jag inte tänker på vad jag säger.

Jag känner mig en aning vilsen. Jag har aldrig varit med om att någon har velat prata med mig förut, och ännu mindre lära känna mig. Det är nya erfarenheter, och det känns konstigt.
"På vilka områden?" frågar jag. Åh, nu skulle jag behöva en cigarett. Men man ska inte röka inomhus.

"Vad som helst, vad du gillar att göra på fritiden, dina favorit saker, kärlek, vad som helst!" Säger jag och ler brett mot henne. "Vi kanske har något gemensamt. Typ, musik, vad gillar du för musik".
Jag ser på henne med stora ögon, något säger mig att hon inte är van vid frågorna jag ställer henne. Vilket är underligt eftersom hon verkar så trevlig.

Jag tittar ner i marken.
"Bad Religon", säger jag blygt. Det är en sådan här sak jag inte erkänner för folk. Sådan där tung punkmusik är inte speciellt populärt att lyssna på. Jag brukar hitta ett ställe som har WiFi, sätta igång Spotify, sätta i hörlurarna och bara lyssna. Fick pappa reda på det skulle jag vara i dödsfara. Han hatar musik. Speciellt rebellisk musik.

Jag nickar.
"Jag har hört några låtar med dem. Dem är bra" Säger jag. "Själv lyssnar jag mycket på typ, Fall Out Boy eller Paramore. Lite mer åt poprocken".
Det blir en lång pinsam tystnad i säkert flera minuter som nästan känns som timmar.
"Om du vill kan jag sätta på lite musik" Säger jag.

"Vad för musik?" frågar jag, fortfarande tittar ner i marken. Hon ogillade inte Bad Religon. Det var annorlunda. Men sådana där ordinära radiolyssnare tål väl inte gitarrsolon och skrikande gubbar som hatar allting och får ut det genom musik. Men som sagt, det är ordinära personer.

"Vad som helst. Så länge det inte är tråkig radiomusik så går jag oftast med på vad som helst. Nirvana, Green Day, Panic! At The Disco" Säger jag och går fram till stereon som står mot väggen bredvid tv.
Jag börjar rota bland pappas och mammas cd-skivor.

"Ta Green Day", säger jag och nickar med huvudet. Jag ryser. Jag är inte ensam om det här. Det känns konstigt. Men det känns bra.

Jag tar en första Green Day skivan jag hittar och sätter direkt in den i stereon. Jag börjar direkt sjunga med när min favoritlåt Good Riddance börjar spelas.
"Another turning point, a fork stuck in the road
Time grabs you by the wrist, directs you where to go
So make the best of this test, and don't ask why
It's not a question, but a lesson learned in time" Sjunger jag och ger Adelle en blick som betyder att hon ska ansluta sig till sången.

"It's something unpredictable, but in the end is right,
I hope you had the time of your life.
So take the photographs, and still frames in your mind
Hang it on a shelf in good health and good time", sjunger jag med, för att sedan slå mig själv i huvudet med handen. Jag har aldrig sjungit förut. Det känns konstigt. Men bra.