The unexpected (prs)

(Verkligen! YAY! WOOHOO för fast anställning! Grattis!! ^^)

Ashe känner hur hon lätt spärrar upp ögonen av förvåning när hon hör på Artemis. Hon brukar inte visa känslor överhuvudtaget. Hon brukar vara arrogant, som inne hos rektorn. Vara snabb med att visa vem som visste mest. Det är sådan hon är. Hon vet inte ens själv varför hon visar så mycket känslor inför Artemis, men om hon undermedvetet nu tycker att det är okej så antar hon att det inte finns några problem med det hela.
Ashe är tyst tills de har lagt tillbaka sina tallrikar och sådant innan hon väl svarar Artemis med rynkade ögonbryn. "Jag... Du imponerar mig, antar jag. Du har inte visat mig något att hata. Och tro mig, jag hatar mycket väldigt lätt. Och du döljer så mycket. Kanske mer än du själv anar. Jag är dock inte riktigt säker, så säger inget med säkerhet. Jag vill lära känna dig, Artemis", ler hon lätt samtidigt som någon skrattar till bakom henne. Ashe biter ihop och vänder sig om.

Framför henne står det en äldre man med ett snett, nedlåtande leende. Ashe granskar mannen och fnyser med ett litet leende. "Äntligen någon som gör något att stirra. Herre. Jag trodde ni skulle glo ögonen ur er."
"Inte rädd, va?" säger mannen med en utmanande ton.
"Nope. Min gåva gör att jag kan skada folk utan att bry mig. Jag har inget, ingen, att vara rädd för."
Mannen rynkar på ögonbrynen men hon ser hur något i hans ögon redan verkar mer osäkert. Hon känner det i luften. Hur allt plötsligt ändras. Hur hennes ord får en annan betydelse här. I en annan skola skulle det bara vara ord. Här använder man inte kroppen på samma vis. Man bråkar inte med kroppen. Den här skolan... är en drömskola. Självklart skulle aldrig bråk som slutar med blodiga elever utbryta här.
Så, utan någon skam i kroppen skrattar mannen till igen och räcker fram handen. "Trevligt att träffas. Du borde verkligen sitta med oss nästa gång, så fort rektorns lilla hundvalp har visat dig runt."

Ashe ler sockersött och nickar, tar ett grepp om hans hand. Och klämmer. Hennes leende dör ut. "Aldrig. Aldrig i hela mitt liv", säger hon så lågt att endast han och Artemis förmodligen hör.
Han kvider till av smärta och hon släpper hans hand. Han kan inte bevisa den där smärtan. Det finns inga märken. Ingenting. Hon har lärt sig att komma undan med sådana här saker vid det här laget.
Mannen börjar svära lågt och ser aningen skrämt på henne medan han slänger svordomarna ur sig. Ashe känner hur hela hon slappnar av. Här har vi det. Här är vad som brukar ske ifall hon inte försöker. Rädsla. Avsky. Förundran. Allt däremellan.
"Förlåt", viskar hon dock skamset till Artemis när hon märker att hela salen stirrar mer än förut, om det ens var möjligt. Men hon håller huvudet högt trots att hennes blod skriker och ryter. Kraft. Den vill använda sin kraft. Hon vill känna blodet blandas med magi och skapa den underbara känslan hon alltid känner när hon använder magi.
Hon möter allas blick utan att vika undan. Men hennes hjärta värker verkligen. Av skräck och av rädsla.

Hon kan se sin egen mamma framför sig. Mjuka händer, mjukt leende. En snäll röst som alltid lugnade ner lilla Ashe. Och sedan ser Ashe på sin egen hand. Hon har blod på dem. Blod som aldrig kommer gå att tvätta bort hur mycket hon än skulle försöka. Hon har dödat och hon skulle döda igen. Hon har skadat och hon skulle skada igen någon gång i framtiden.
Hennes familj skulle aldrig ha önskat att hon kunde gå över till lönnmördare-mode.

(Hoppas det här blev okej? ^^' Vet inte riktigt hur mobbad Artemis är i skolan. Eller ifall det endast sker bakom ryggen på henne. Eller ifall det sker alls då de kanske är rädda för rektorn... I vilket fall som helst, om du känner dig det minsta inte-okej med det här så säg till så ändrar jag det. Skulle inte vara första gången och definitivt inte sista, så... ja, säg till om det är något ^^ borde ha skickat en uggla först, inser jag nu...
Och, hur tänker jag när jag skriver så här långa inlägg? XD Det där inlägget var ju basically värdelöst x))

Artemis såg förvånat på henne men log sedan snett. Att kvinnan imponerades av henne förstod hon verkligen inte. Det var Ashe som var imponerande, kunde en massa, inte hon.
"Det finns inget att hata, eller någon att hata." sa hon lugnt och log lite. Hon var inte säker att det var så Ashe menade och hon visste själv inte hur stor lögn det var. Hur hon som liten tränats i att föra bort alla sådana känslor och hur hon nu lätt kunde skuffa undan dem. Hon bara gjorde det enkelt, inga upprivna känslor eller känslor över huvudtaget fick förekomma hos henne.
Då mannen kom till dem visste Artemis att det var dags, hon skulle förlora Ashe nu med en gång. För vem föredrog henne mot det coola gänget? Hon vände sig bara om och började sakta gå. Kommentaren om henne sved, det gjorde den men hon knuffade snabbt undan den. Sorgen att förlora Ashe knuffade undan även den, allt skulle döljas djupt inom henne.
Det var inte försen hon hörde Ashes svar hon stannade upp och vände sig om. Som alla andra stirrade hon på dem. Men Artemis stirrade av den orsaken att Ashe sagt nej och på så vis valt henne istället. Varför hade hon gjort så? Vad hade ens hänt? Varför svor han så?
Det var inte försen Ashe bett om ursäkt till henne och hon kunde känna av kvinnan, hela hon verkade som vibrera av eld och kraft.
Artemis finner sig och inser vad Ashe precis gjort och sakta tar hon kvinnans hand i sin för att leda henne ur matsalen.
"Det är inte mig du ska be om ursäkt till, mig gjorde du inte illa." sa hon milt och lugnande. Men samtidigt kände hon något mer inom sig, något som skulle urskiljas som skadeglädje om hon inte åter snabbt dolde det, en förbjuden känsla.
De ska precis till att lämna salen då en vanlig bordskniv, dock vass kommer flygande rakt mot Ashe. Kniven kom från mannen hon just konfronterat.
Enkelt stoppar Artemis dess framfart i luften och låter den sakta och lätt sväva tillbaka och fint landa på mannens servett på bordet. Hon ville inte ha eller se bråk och undvek det så ofta som möjligt, lät de bara gå på. Hon lät dem gå på när det gällde henne. Fast inte nu, men hon skulle väl ändå alltid hindrat en kniv skulle hon inte?

(Tänker typ att det är mycket snack bakom hennes rygg. Sedan kommentarer som killens nu. Det är väl inte mycket öppet, särskilt inte med lärare i närheten. Typ, så xD
Sedan tänkte jag att typ de undanhåller Artemis verkliga kraft (vad det nu är xD) och hennes bakgrund. De vill inte att hon ska få reda på något och därför har de aldrig släppt ut henne och håller henne alltid under uppsikt. Har funderat på att hon ska vara halvgud, bara för att du nämnde det xD)

(Awesome, then! ^^
Trodde du skulle ha det i åtanke :3 tänkte inte jättemycket på det när jag skrev det, men det verkar som en awesome idé )

"Han kan alltid drömma om en ursäkt", fnyser hon.
Ashe flinar stort och låter kraften fylla hennes kropp och sinne. Hon bubblar utav den och det lugnar ner henne. Hon har så lätt åtkomst till den nu. Hon skulle inte ens behöva använda symboler för att förstärka magin nu. Hon... gud vad hon är mäktig just nu.
Hon ser mot Artemis och undrar om den unga kvinnan har något med det att göra. Visst har hon en tendens att bli mäktigare när hon vill skydda andra också, men... hon känner knappt Artemis.
Ashe är medveten om att hon förmodligen ser Ashe stirra och börjar därför tala. "Varför började du gå ifrån? Försöker du undvika bråk? Helt förståeligt, men... du är mäktigare än de flesta av dem." Hon tystnar helt plötsligt när hon inser något. "Woah. De är inte rädda för dig." Hon ser storögt på Artemis.
"Du håller in dina känslor. Du kontrollerar nästan dina känslor, eller hur? Det är därför de inte är rädda för dig, för du har inte visat dem vad du faktiskt kan. Du har aldrig förlorat greppet." Ashe skrattar lätt till. "Och jag som inte trodde att jag skulle imponeras mer."
Kanske är Ashe maktgalen. Eller kanske avskyr hon makten som hennes magi ger. Hon vet bara att hon inte kan leva utan sin magi. Det är det enda hon är numera.
"Jag tror jag kom hit för att vara en vanlig tonåring och hitta något med mig som är bortom min magi..." mumlar hon och det är första gången hon själv inser det.
Bara att börja plugga då, tänker hon oberört. Sedan får vi se vad sjutton jag egentligen gör här. Intressant ska det nog i alla fall bli.

(Kände så jag med xD Men hon vet inte om det och skolan kanske typ kan dölja hennes existens för omvärlden om någon skulle leta efter henne )

Artemis enbart sakar på huvudet till allt Ashe säger åt henne. Hon var inte mäktig, folk var inte rädda för henne och nej inte kunde hon väl kontrolera sina känslor, eller?
Hon går tyst en lång stund och går in till skolans bibliotek och vidare till bibliotekarien för att be om Ashes böcker.
Bibliotekarien enbart ser på dem och försvinner snart in i ett rum. Artemis undviker att se på Ashe medans de väntar för att få hennes böcker som bibliotekarien snart återvänder med så att de kan gå. Ju mer Artemis väntar med att svara desto mer svårare får hon att finna orden, att förklara.
"Jag trodde att du skulle gå till dem." sa hon slutligen tyst, knappt så det hörs och ser bestämt ner i golvet medans de går mot klassrummet där de skulle ha runskrift. Hon var både osäker och nervös inför det hela, inför Ashe och det som hänt.
"Jag är inte mäktig, de är inte rädda för det finns inget att vara rädd för. Med att kontrolera mina känslor? Jag vet inte vad du menar." säger hon erkännande och kastar en snabb blick på Ashe. Varför kom denna kvinna och rörde om i allt, gjorde allt så svårt?

(Kanske det x3)

"Jag kommer alltid att välja dig", mumlar Ashe medan hon betraktar Artemis ännu en gång. Tror hon på sina egna ord? Inte kan hon väl göra det? Eller?
Ashe tänker efter i en sekund. Sedan nickar hon. "Du måste kontrollera dina känslor. Eller så har du inga. Ens magi följer ens humörsvängningar. När man är jättelycklig så kan något fantastiskt hända. När man är olycklig... well, något väldigt dåligt kan ske. Man måste kunna kontrollera sina känslor för att kunna kontrollera sin energi, magi. Det går inte åt andra hållet. Du kan fråga vem som helst. Alla har råkat göra något de inte velat i sina liv. Speciellt när de var små. När de blev sura eller jätteglada... Det händer alla, Artemis. Så, det är därför jag tror att du kontrollerar dina känslor. För jag tror inte på att du inte har några..." Ashe suckar. "Men, det finns så klart ett tredje alternativ. Något, eller någon, hindrar dig från att faktiskt använda till krafter till max. Vilket också skulle förhindra slumpmässiga utbrott. Det skulle fungera som en försegling då..." Ashe tystnar. "Nej, förlåt. Du vill inte höra om mina konspirationsteorier. Jag tänker inte förlora dig som vän. Först ska jag samla bevis, och sedan visa för dig att de håller dig tillbaka."
Ashe stannar upp och ser över sina klasskamrater och... ler. Mestadels för att hon känner sig säker vid den unga kvinnans sida. Och för att klasskamraterna aldrig kommer kunna skada henne. Hon tycker om den säkerheten. Känslan av att vara trygg.
Hon låter sin gard falla och andas djupt. Hon är stark som person också. Hon har en fysisk träning. Och det skulle hålla henne vid liv utan sin magi också.
Du vill lära dig att överleva på fler vis. Din magi styr dig fortfarande, även om du vill låtsas att det här är ditt val. Din magi kommer alltid styra ditt liv, viskar en röst inom henne. Hon stelnar till men låter fortfarande garden vara nere.
Hon tänker inte låta sig besegras av sig själv.

Artemis rör olustigt på sig, dels för Ashes ord och utläggningar. Hon visste att det hon sa var sant även om hon inte ens för sig själv ville erkänna det. Visst hade hon lärt sig att kontrolera sina känslor, var det mer än så? Var det någon som gjorde det åt henne med? Varför hade de lärt henne att kontrolera dem? Så många frågor som inte ens kommit för Artemis började flyga runt. Det var som om Ashe med sin blotta närvaro rörde upp saker ur det fördolda.
På ett vis gillade hon inte alls att Ashe hade kommit hit då det rörde upp så mycket. På ett annat vis älskade hon det, särskilt då hon hörde det om vänner.
"Vän?" frågade hon plötsligt då de stod där med klassen som så förr stirrade på dem. Stirrandet bekom henne inte så mycket, inte just nu men hon hatade att vara i rampljuset så. Nu var det Ashe hon var intresserad av, för inte kunde hon mena vän? Hon hade aldrig haft en vän förr och hon ville inte tro det.

Ashe rodnar vagt. "Ja. Ursäkta. Förlåt. Om du inte vill räkna mig som en vän ännu så är det fullt förståeligt. Jag bara litar väldigt mycket på mina instinkter. Och tja... de säger mig att jag kan lita på dig. Och jag tycker om dig", säger hon ärligt och avfyrar sedan ett falskt leende mot folket runt omkring henne. Vissa rynkar på näsan, vissa fortsätter stirra, vissa ler tillbaka. Intressant, anmärker hon. Det finns så många olika reaktioner. Så, hjärntvättning kan strykas bort från listan av saker skolan kanske kan anklagas för.
Ashe börjar undra ifall det bara är Artemis som skolan håller tillbaka. Är det på grund av hennes röda ögon? Hennes okända ursprung? Hon rynkar på ögonbrynen. Nej, så kan det inte vara. Varför skulle då rektorn be Artemis visa henne runt?
Ashe förstår ingenting. Den här skolan har så många hemligheter att det knappt är sant.
"Artemis? Gör det något ifall jag..." Plötsligt ser hon killen från frukosten och stannar genast upp. Han ger henne en blick hon inte kan tyda men det är hans hotfulla hand som får henne att reagera.
I den brinner det en liten, blå eld. Innan han hinner göra något släcker hon den med blicken och hon ser hur ett litet leende slår sig ner på hans läppar. Hon stelnar till.
"Det var ett test. Han trotsar skolan..." säger hon högt. "Han... De övar offensiv magi utanför klassrummen", mumlar hon och ser efter den unga mannens ryggtavla.
Hon vänder sig mot Artemis igen och låtsas som ingenting. "I alla fall, är det okej om jag sitter bredvid dig?" undrar hon medan hon försöker sätta ihop de nya pusselbitarna.

"Nej, nej det var inte så jag menade." sa Artemis snabbt och ger henne en snabb blick, inte kunde hon väl tro att Artemis inte ville vara vän med henne? Hon ska precis till att säga något men blir avbryten av Ashe och om mannen från frukosten. Hon ser mellan dem och vill bara hålla Ashe tillbaka, det kunde inte betyda något bra alls. En olustig känsla kryper längst hennes ryggrad och hon ryser till. Hon kände att de skulle göra så att även Ashe skulle vända henne ryggen. Så som det hade skett med alla hon visat runt i skolan och alla som ens talat med henne. Hon skulle väl vara ensam, hennes liv var väl ställt så. Men hon ville samtidigt skydda Ashe, om hon övergav Artemis var det så, men hon fick inte komma till skada.
"Om du får sitta vid mig?" sa hon förvånat och stirrade storögt på henne, kunde bara nicka till svar. Hon kunde inte få fram ett ord, så förvånad var hon.

Ashe ler stort. "Är det där ett ja?" undrar hon samtidigt som någon hon antar är läraren kommer.
Hela den här situationen är minst sagt lustig och hon kan inte sluta stirra på den unga mannen och undra varför han visade henne sin magi? Vill han ha något i utbyte? Hursomhelst märker han att hon stirrar och ler tillbaka som svar. Han har till och med fräckheten att blinka med ena ögat innan han vänder sig om och går in i klassrummet.
Han är galen, beslutar hon sig för. Hon borde betraktas som en psykopat. Hon klämde för sjutton till hans hand väldigt hårt. Så hårt att han började svära. Men ändå så verkar han om möjligt mer intresserad nu.
"Och", lägger Ashe till och ser på sin vän, "vad heter den där killen? Och vad är hans förmåga? För han verkar vara en naturbegåvning i att kunna komma in i andras huvuden. Jag tänker redan alldeles för mycket på honom. Vad vill han?" fortsätter hon fråga som om Artemis hade svaren på allt.

Artemis nickar tyst och går in i klassrummet efter läraren. Hon sätter sig som vanligt i bänken längst fram och känner med förtvivlan Ashe sätta sig vid henne, men vara alltmer intresserad av mannen. Hon förstod inte varför hon brydde sig? Det som skulle ske skulle ske. Men kanske det var för att Ashe hade hunnit så mycket längre, sagt nej till hans första invit. Att hon stått upp för Artemis. Artemis drogs mot sin vilja mot kvinnan som hon så väl visste att hon skulle förlora. Hon skulle inte orka med det igen, särskilt som Ashe börjat röra upp bland dolda känslor.
Hon hör kvinnans ord och vill helst bara gråta, kvinnan skulle aldrig mer sitta vid henne. Mannen skulle få Ashe på sin sida, han var intresserad av henne. Han drog till sig alla och samlade på folk som troféer, troféer mot Artemis så som lärarna ville, men det visste ingen av dem.
"Walther." svarar hon tyst, hon ser inte på Ashe och verkar stel men samtidigt så skör och ledsen. Då hårt dolda känslorna var för en gångs skull på att brista. Hon svarar inte mer, dels för att läraren kom och dels för att hon inte ville. Det skulle ändå bli som förr och hon stirrade stint på tavlan framför henne, men hörde inte vad läraren sa.