Ghost Hour [Rollspel]

Claudes huvud spinner runt vid ljudet av dörren som slits upp, och han skyggar märkbart vid smällen då den stängs igen. Han känner hur pulsen ökar - hjärtat tycks kämpa för att slå sig ut ur hans bröstkorg. Han borde ha stått kvar vid dörren, inser han med kall skräck. Claudes misstag skulle bli både hans egen och Glenns död. De är numer instängda - fastlåsta mellan vad som än lurar i skuggorna vid fönstret och det som kommit in genom dörren.
Paniken växer för varje millisekund, Claudes synfält börjar suddas ut i kanterna och vid ljudet av en röst och något som sträcks fram mot honom brister det. Claude kastar sig över hotet och slår emot golvet med ett brak.
Det smärtar oväntat i ryggen på honom och när han vänder på huvudet för att försöka förstå vad som har hänt inser han att det som lurade i skuggorna vid fönstret mycket riktigt var ett hot. Den beniga kvinnan med sin trasiga vita klänning och de tomt stirrande ögonhålorna öppnar munnen i ett fasansfullt, öronbedövande skrik och klöser i luften med sina långa, redan blodiga naglar.

Clarissa vände sig genast om och pep till trots att den nya kvinnan hade harklat sig. "Dios mío", mumlade hon och tog ett djupt andetag. Sedan nickade hon. Och nickade igen innan hon slutade. "Sí. Evet. Ja, menar jag." Hon var så ovan att tala med nya människor, och ifall de var nya brukade de åtminstone tala en av hennes modersmål, men i chocken hade hon svarat på det vis som hon brukade svara hemma.

Hon kunde inte låta bli att stirra på den nya kvinnans hår. Grönt. Hur länge hade hon inte drömt om att få färga håret i någon sådan galen färg? Men hennes hudfärg tillät inte det. Det skulle inte bli fint, och endast slita på hennes hår. Och Clarissas föräldrar skulle bli rasande...
"Jag älskar ditt hår", flög det ur henne innan hon kunde hindra sig. Det här var Ghost Hour. Det var inte meningen att man skulle beundra folks utseenden.
Clarissa sträckte fram handen mot kvinnan, som var klart mycket äldre än hon själv. "Clarissa. Eller Clary, beroende på vad du vill kalla mig", log hon och nämnde inte sina turkiska namn. Folk klarade sällan av att uttala dem.

Ett svagt leende sprider sig över Elanors läppar då hon betraktade den lilla flickan, som verkade vara i de övre tonåren. Vad hon först sa var obegripligt för Elanor, men de kunde plocka deltagare från lite var stans det visste hon.
"Tack unga fröken, men jag vill säga att det är ditt som är vackert. Hade jag haft ditt hår och de vackra ögonen hade jag tvekat till att färga det." svarade hon hövligt och log. Hon var artig till naturen och gillade fint gammalt språk. Dock stämde det hon sa, flickan var mycket vacker. Men hon skulle alltid förbli grön som sin döde broder, något som alltid förde dem samman.
Hon tog Clarissas hand i sin och skakade den lätt.
"Elanor." svarade hon och log och såg sedan på den gamla damen. Hon var glad att i detta helvette funnit två levande människor.

"Tack." Clarissa kunde kände den svaga rodnaden som spred sig över hennes kinder. Hon tyckte om språket Elanor använde sig av. Hon var även imponerad av att ha hittat någon artig i världen. Gudarna skulle veta att hon hade stött på fler galningar än folk med sitt förnuft i behåll.
Clarissas blick letade sig, liksom Elanors, till Maggie som fortfarande var tyst. Hon undrade vagt om den gamla kvinnan var en sådan person som var emot piercings, tatueringar och galna färger i håret.

Maggie skrockade lätt åt flickornas förtjusning över varandra. Hennes mor hade rätt, gräset var alltid grönare på andra sidan. Eller skulle hon kalla det håret? Åter igen skrockade hon till åt sin egen finurlighet.
”Trevligt att träffas Elanor”, sade Maggie och drog något på munnen, ”även om omständigheterna kunde ha varit bättre.”
Maggie tittade sig omkring. Korridoren verkade för tillfället lugn även om hon knappast trodde den skulle hålla sig lugn. Hon hade sett alldeles för många avsnitt av den hemska showen att hon lät sig luras av lugnet.
”Ska vi inte ta och röra oss ifrån korridoren?” frågade hon och precis då hon avslutat meningen kunde hon höra ljudet av steg.

Glenn erkänner mestadels för sig själv att han inte reagerar propert förrän hans egen säkerhet är i odiskutabel fara. Han är självisk på det viset, så Glenn bryr sig inte i vad som händer förrän ett öronbedövande skrik fyller hela rummet och Glenn är av någon anledning snabbt uppe på fötter. Han koncentrerar sig på faran i fråga, alltså den som han bedömer farlig för stunden. Detta är då formen av en kvinna med tomma ögonhålor och där fastnar Glenn. Synen av något helt utan ögon är skrämmande och fel. Glenn har själv glasögon, ögonrelaterade saker är en stor fara för honom och en återkommande rädsla. Det här är inte okej.

När vålnaden lägger märke till att de inte rört sig från rummet rör den sig framåt och skriker igen, lika högt, lika hemskt. Helvete.
"Upp och ut! Upp och ut härifrån!" Babblar Glenn när han rusar ut ur rummet, han vet inte vad som tar åt honom men korridoren är solklart mycket säkrare än rummen för tillfället. Mycket, mycket säkrare.

Elanor log åt dem båda och nickade åt Maggie.
"Jag finner vårt möte mycket trevligt, men som ni säger finner vi oss inte i de bästa av platser." svarade hon artigt och log smått åt den äldre kvinnan.
"Då vi ändå beundrar varandras skönhet må jag säga att jag finner att ni håller er skönhet vid liv. Jag hoppas att jag behåller den lika som er då jag uppnår er ålder." sa hon artigt, men leendet dog bort då hon hörde stegen, då hon visste var hon var och då hon insåg att hon inte alls skulle nå den åldern.
Men hon nickade snabbt åt Maggie och tar stegen längst korridoren, från stegen de hör och hoppas på att de andra ska hänga efter, hon ville inte vara själv här.

Clarissa tvekade på sina steg och skakade sedan på huvudet. Nej. Ifall hon stängde sitt rums dörr så skulle det bli mörkt i hallen, men om hon lät dörren stå öppen så skulle något komma in. Det var korkat men hon kände sig säker i rummet. Åtminstone i natt. Ingen skulle döda dem den första natten, bara skrämma upp dem. Kanske lura varandra att de var döda, men ingen skulle faktiskt dö.
"Jag tror rummen är säkrare för stunden, i alla fall tills det ljusnat", sade hon långsamt och fortsatte att lyssna vaksamt. Hon hörde stegen klart och tydligt men hon ifall något skulle attackera henne i rummet skulle hon se det först. Hon hade ännu inte hittat strömbrytaren för lamporna i hallen, och hon tvivlade på att de fungerade överhuvudtaget.

Clarissa gjorde en svepande gest in mot sitt rum. Ifall de ville stiga in så var de välkomna att göra så. Hennes säng var stor nog att rymma tre personer för att vara ärlig, och uppenbarligen hade hon en soffa också. Hjärtvärmande, Ghost Hour hade tänkt på övernattningar. Kanske skulle de betrakta henne som en fegis, men hon tänkte inte gå och försöka upptäcka husets alla vrår och hemligheter precis när hon hört några steg som inte riktigt verkade tillhöra en människa. Även om hon visste att det inte var det Elanor menade så föredrog hon att sitta på golvet och försöka vara vaken så länge som möjligt.

Claude är strax bakom Glenn, inte en sekund för sen med att fara upp på fötter och rusa ut ur rummet. Värken i ryggen är som bortglömd, och de krumma stela benen också. Allt som snurrar i Claudes huvud är att han måste ta sig i säkerhet, gömma sig och ta skydd.
Claude är inte ens säker på var han springer. Vänster här. Höger där. Nedför trappan som dyker upp framför honom, väjer för spöket Casper som ler själalöst mot honom. Bort. Ut. Ut och bort. Han behöver ett vapen. Han behöver ett skydd. Han behöver ta sig ut härifrån!