PRS mellan cool-machoman och cute-tönt

Dave log snett, kramade Toms hand. Ja, jag har funnit dig tillslut. Dig med stort D.
Men nej, det kunde han inte säga, det var för cheesy för att komma från Dave. Dessutom bet Tom sig i läppen och den lilla rörelsen gjorde Dave lätt ur balans. Det lilla ouppmärksamma ögonblicket var tillräckligt för att Tom skulle slå till och kyssa honom. Om han redan vinglade fick kyssen honom att tappa fotfästet totalt, herregud, och när Tom drog sig undan funderade Dave på hur man gjorde för att andas. Värmen i magen strålade ut åt alla möjliga håll.
Han blev lite ställd vid frågan - vad spelade det för roll nu, när de hade varandra? Han varken ville eller behövde tänka på pappa med alla åsikter, alla regler... Shit.
Hans mage drog plötsligt ihop sig vid tanken på vad pappa skulle säga om han visste att Dave var... Hur han kände för Tom. Han visste att han slöt sig, att det var felfelfel att stänga Tom ute på samma sätt som han gjort med alla människor innan-
Han klippte av tankarna tvärt, paniken som fyllde honom var signal nog. Han måste härifrån.
"Jag... Måste fortsätta röra på mig" fick han fram, reste sig och snubblade in i skogen. Hans huvud var en enda röra av motstridiga känslor.

Tom studerade Daves ansikte med ett leende på läpparna, innan det plötsligt förändrades på något sätt. Leendet försvann, oron började växa i magtrakten på honom och han rynkade på pannan.
Det var som att den Dave han hade lärt känna var helt förändrad, eller var det bara en annan sida av honom? Hela hans kroppsspråk, ansiktsuttrycket och till och med blicken var förändrad.
"Dave?" frågade han när han reste på sig, reste sig snabbt upp när han såg att han var på väg att gå. "Dave!"
Men benen låste sig fast, lät inte honom att gå vidare. Det var som att en reflex i bakhuvudet hade sagt till de att inte röra sig. Nej, låt honom vara. Han behöver tid för sig själv, sluta vara så jävla jobbig. Varför ska du vara så jobbig hela tiden?! Inte undra på att folk hatar dig, inte minst Dave.
Tom sjönk ner på marken, kände hur tårarna rann och slog sig själv på pannan med handflatan.
"Förlåt, förlåt, förlåt.." mumlade han, upprepade det flera gånger. Till slut torkade han ilsket bort tårarna, kände hur ilskan blommade upp i bröstet.
Han hatade Dave, för att han fick honom att känna sig så här, värdelös. Värdelös utan honom. Han hatade sig själv för att han lät honom, för att han så naivt nog bara lät folk komma och gå. I ren frustration reste sig Tom upp.
"Jag hatar dig, fattar du det?! Jag hatar dig så jävla mycket, Dave! Jag försöker närma mig, men vem fan är du som bara stänger ute mig?! Det är kallt här, här ute, här utan dig! Fan ta dig som får mig att känna mig så värdelös utan dig, och fan ta mig som låter dig!" skrek han efter honom, men han visste att det var för sent.
"Där är en!" hörde han någon ropa, och sedan ett skott. I ren chock vände han sig om, kollade på de två ledarna som stod med gevär riktade mot honom. Åh herregud.
Han kopplade bort alla tankar, alla känslor, och överlevnadsinstinkterna satte i gång. Han började springa, innan han kom på att det skulle vara svårare att träffa honom om han sprang sicksack.
Men plötsligt kände han en ilande smärta i benet, föll ner på marken och tuppade av.

((hoppar till sjukstugan dårå, ändrade anledningen han var där pga fick feeling ♥ puss))

Dave stirrade blankt på dörren av mjukslitet trä. Det senaste dygnet hade han allt oftare kommit på sig själv med att stå handfallen och se ut i luften. Det var på grund av Tom, självklart var det på grund av Tom. Stormen inombords skulle aldrig ha kommit om inte den där jävla irriterande alltför attraktiva pojken hade satt sig bredvid honom på bussen den morgonen.
Dave stönade till och slog till dörren med knytnäven. Strålar av smärta sköt upp i hela armen och han svor, lutade pannan mot träet.
Var han full? Antagligen. Han hade rensat stugan när han kom hem, fysiskt oskadd men fylld av en rivande desperation. Det var lätt att hitta de andra killarnas spritförråd. Resten var suddigt, men för en halvtimme sedan hade han vaknat med ett djupt skärsår längs underarmen och en krossad flaska bredvid sig. Det hade blött rätt okontrollerat så till sist hade han knutit en snusnäsduk om armen och begett sig hit.
Han öppnade dörren och steg in, stelnade till och försökte backa ut. Hans rygg mötte en fast yta, dörren hade redan slagit igen.
Fan fan fan nej nej fan nej snälla
I en sjukhussäng framför honom låg en blek Tom med slutna ögon. Ett skrik steg i Daves strupe, men så såg han hur Toms bröst höjdes och sänktes. Han kände hur hans axlar sjönk. Vad hade han trott egentligen? Självklart var Tom inte död. Och paniken han hade känt i en sekund var inte normal, en kille borde inte betyda såhär mycket för honom. Hur hade han kunnat glömma att de båda faktiskt var killar, hur hade han kunnat förtränga vad hans familj skulle tycka om de visste?
"Vad behöver du hjälp med?" Sjuksköterskans röst avbröt tankarna. Hon var ung, bara några år äldre än honom och hade midjelångt brunt hår. Istället för att svara tog Dave ett klumpigt steg framåt, drog henne intill sig så att deras pannor krockade och kysste henne häftigt.

Ljudet av pipande maskiner och det starka ljuset riktat mot honom fick honom att vakna. Sakta öppnade han ögonen, kisade mot det starka ljuset och såg sig omkring.
Tre maskiner som gav ifrån sig olika ljud fanns på hans högra sida. Han förstod att den ena mätte hans hjärtslag, men de två andra visste han inte vad de var till för.
På sin vänstra sida såg han att det hängde en påse med genomskinlig vätska, som hade en slang som ledde till hans arm. Vad han kom ihåg innan han hade somnat igen var en en röst, en mjuk, kvinnlig röst, som pedagogiskt förklarat för honom att det var morfin, som skulle stilla smärtan i benet och få honom sömnig.
Han kollade ner på sitt ben, såg ett bandage lindat runt sin vad. Han svalde hårt, kollade sig sömndrucket runt omkring i rummet. Hans blick fastnade på en person - Dave.
Han var på väg att sätta sig upp när hans sjuksköterska kom fram och tryckte snällt men bestämt ner honom i sängen igen.
"Hej, Thomas." sade hon med sin mjuka ton. "Jag är ledsen, men du måste fortsätta vila. Men jag lovar, du kommer vara uppe på benen redan imorgon."
Han nickade bara som svar, var för hög för att reagera på något annat sätt. Han slöt ögonen för en stund, och när han öppnade ögonen igen så såg han Dave stå med läpparna sjuksköterskans. Hon såg inte ut att direkt trivas, då hon snabbt puttade bort honom och hade en grimas på ansiktet.
Han vände blicken upp mot taket och stirrade tomt på det ett tag, väntade på att kroppen skulle reagera. Han kände hur pulsen började öka, och det gjorde även maskinen som började pipa. Han satte sig snabbt upp och en plötsligt huvudvärk träffade honom, men han fortsatte ändå. Våldsamt började han slita av sig alla slangar, började skrika högt. På vingliga ben försökte han resa sig upp, men hans sjuksköterska var snabbt fram och försökte få ner honom i sängen. Men han slet sig loss från hennes grep, reste sig upp på vingliga ben och ramlade ner. Han började spy och känna sig dåsig. Han fick hjälp att komma upp i sängen igen, både av sin sjuksköterska och sjuksköterskan som hade gått fram till Dave.
Han kände ett stick från en spruta i armen, och tårarna började rinna. Innan hans ögonlock blev tunga spottade han sjuksköterskan i ansiktet, vände blicken mot Dave och mötte hans blick.

Sjuksköterskan puttade bort honom med oväntad kraft i de smala armarna. Dave antog att hans eget ansiktsuttryck var en spegel av hennes chockade min - han var mest förvånad av alla över vad han nyss hade gjort. Han höjde händerna i en avvärjande gest.
"Förlåt, jag menade inte, jag är jävligt..." Han avbröts av ett alltför välbekant skrik. Han snodde runt och vad han såg kändes som ett massivt slag i ansiktet.
Tom i full färd med att försöka resa sig, blek och drogad och med ett vilt uttryck i ansiktet. Sjuksköterskorna tryckte ner honom i sängen, tryckte i honom ännu mer droger, tryckte bort hans ångest. Plötsligt vände han blicken mot Dave och såg honom stint i ögonen. Ännu ett slag; fucking knockout.
Dave skulle aldrig glömma blicken i Toms ögon - något hade slocknat därinne, något viktigt hade gått sönder. Han snubblade mot dörren, ut i luften som verkade innehålla för lite syre, in i stugan och så en kär återförening med vodkan.
Ett x antal timmar senare låg han på sängen med en tom flaska tryckt mot pannan. Det verkade som att Jack och de andra fortfarande sov i sina vänners stuga - inte för att han brydde sig, inget verkade spela någon roll längre. Spriten var slut och fyllan hade övergått i bakfylla utan att han hade sovit emellan. Men hur trött han än var kunde han inte sova, varje gång han blundade såg han Toms ögon igen. Några låtrader dök upp i hans förvirrade, ångestfyllda medvetande.
But i can't be sober, i cannot sleep. You got your peace now, but what about me?

Att sova i sin egen säng igen var konstigt. Hela dagen hade han försökt undvika Dave. Han hade gått med huvudet sänkt för att undvika de där blåa sommarhimlarna som han hade till ögon, som fick honom att falla om och om, igen och igen.
Han vaknade på grund av en mardröm mitt i natten, klockan på bordet bredvid berättade att hon var tio över tre. Efter att ha försökt samla sig en stund, vilket var förgäves - han behövde morfin för att lugna ner sig, valde han att gå upp istället. Han tog på sig en simpel, vit långärmad tröja med knäppning i kragen och ett par mörkblåa jeans.
Tyst smög han ut ur stugan, gick runt området ett tag. Plötsligt såg han syn på två killar, antagligen ledare, som stod bakom en stuga och rökte. Han försökte smyga förbi osedd, men de såg honom. "Du där!" ropade en av de. Tom svalde hårt, gick mot de. "Vad gör du här ute så sent?" frågade den andre.
"Mardrömmar, sir." mumlade han med blicken nere i marken.
Killarna gav varandra en blick, innan den ena - mörkhårig, väldigt lång - sträckte ut ett cigarettpaket. Han var på väg att ta en, när de plötsligt puttade till honom så att han ramlade ner och slog i huvudet i stugans vägg.
Han började skrika, men kände en stor hand täcka hans mun. Tårarna började rinna ner för hans kinder när de börjadd dra av hans kläder.

Omskakad gick han vingligt tillbaks till stugan. Han hade försökt att göra motstånd, men de hade varit starkare än honom. Var det så här sex skulle vara?
Han kände sig äcklig, naken, utnyttjad.. Han borde väl inte gjort så mycket motstånd så skulle det varit över snabbare.
Han öppnade dörren och ramlade rakt ner på golvet med en duns. Direkt började han gråta, ljudligt började han snyfta och hulka.

Dave vaknade av en duns - han måste ha somnat tillslut - och satte sig förvirrad upp i sängen. Var det Jack och co? Nej, han hörde snyftningar. Han reste sig klumpigt upp ur sängen, fortfarande sömndrucken. En liten skakande gestalt avtecknade sig mot dörren och han tände sänglampan för att se bättre.
Nej. Nej, nej, nej.
I två långa steg var han framme vid Tom och slet nästan omilt upp honom från golvet, granskade panikslaget hans kropp och ansikte. "Jag ska döda de jävlarna" mumlade han och drog in Tom i en hård kram. "Jag ska döda dem" försäkrade han i pojkens hår, kände sig själv farligt nära tårarna. "Herregud förlåt, förlåt Tom, jag ska döda dem jag lovar, förlåt mig" fick han fram och bet sig hårt i läppen i ett försök att hindra tårarna. Hans händer var knutna bakom Toms rygg, hans käkar så hårt hopbitna att de knakade, pannan djupt rynkad.
Bryt inte ihop nu, ta dig samman. Det räcker med en trasig människa.

Han ryggade först till av Daves berörning, innan han slutligen slappnade av och lutade huvudet försiktigt mot hans axel. Han slog sina armar hårt runt hans kropp, klamrade sig fast i hans omfamning som om det var på liv eller död. Hela hans kropp skakade, hand andning darrade och tårarna bara föll.
Sakta andades han in Daves doft, det var som en lugnande drog för honom. Efter en stund hade han lugnat ner sig, släppte honom och drog sig loss ur hans grepp. Han undvek Daves blick, ville inte att han skulle se hur förstörd han egentligen var. "Jag.. jag måste sova." mumlade han, tog ett djupt, darrande andetag och snyftade till. Han reste sig upp, gick till sin säng och ställde sig med ryggen vänd mot Dave. Sakta drog han av sig sin tröja, kände hur ögonen tårades igen av smärtan i kroppen. Han skämdes när han såg sig själv - hela bröstet var fyllt av blåmärken och sugmärken. Hela ryggtavlan var fylld av röda, djupa och långa rivmärken.
Han drog försiktigt av sig sina byxor, skakade av gråten som hotade att komma upp. Tyst la han sig ner i sin säng, drog upp täcket så att det var över huvudet. Han slöt igen ögonen hårt, försökte hindra tårarna från att komma. Han hörde lampan släckas, men Dave verkade hålla sig vaken. Efter att samlat mod en stund så satte han sig upp, snyftade till och smög över till Daves säng. Han lyfte upp täcket, kröp ner intill honom.
"Du är en idiot." mumlade han, skrattade tyst. "Men du är min idiot."

(sorry om du inte förstår alla mina musikreferenser, jag har kommit fram till att Dave är en hemlig musikentusiast c; ♥)

"Om du vill ha en idiot lägg din hand i min" nynnade Dave lågt och drog försiktigt Tom intill sig.
Hans händer fann de djupa rivsåren på pojkens rygg och hans käkar spändes igen i ett försök att bita ihop om känslorna. Jag skulle aldrig aldrig göra något sådant mot dig, förstår du det? Han tvingade sig själv att slappna av, ville inte att Tom skulle förstå hur påverkad han var av allt det här. Efter ett tag hörde han hur Toms andetag blev lugna och regelbundna, men själv sov han inte mycket den natten.
Klockan sex på morgonen krånglade han sig försiktigt upp ur sängen för att ta en joggingrunda och lämnade en lapp åt Tom på sängbordet:

"Jag vet att du sover, känner värmen från din hud//bara lukten gör mig svag men jag vågar inte väcka dig nu"

förövrigt pratar du i sömnen (jag räknade till mitt namn 16 ggr, jag är smickrad) och jag skulle gärna stanna och lyssna lite till, men min kropp skriker efter träning lite mer än efter dig just nu.
Xx D

Lunch. Dave lassade upp en stor portion köttgryta och ris på sin tallrik och styrde sin bricka mot ett tomt bord. Han och Tom hade hamnat i olika grupper under förmiddagens träning och han saknade pojken löjligt mycket. Han såg Tom i matkön och vinkade ivrigt - och inte särskilt diskret - åt honom att komma och sätta sig vid hans bord.

Tom började rodna när han såg Dave från sin plats i matkön. Han vände skamset bort sin blick, la sin hand i fickan och kramade om lappen Dave hade skrivit i morse.
Lukten från maten fick Tom att må illa, men han tog lite grann ändå. När han var klar gick han till bordet där Dave satt, satte sig så nära honom han kunde och lutade huvudet mot hans axel. Han slöt ögonen och andades in hans trygga, igenkända doft. "Flera tusentals mil iväg, kan jag fortfarande känna ditt hjärtslag och känna doften av din hud." mumlade han, satte sig rakt upp igen och kollade sig oroligt omkring. Han rotade i sin ficka, tog upp handen igen med lappen vikt mellan pekfingret och långfingret.
"Gulligt." sa han, flinade stort och lade ner den i fickan igen. Han började äta under tystnad, kände plötsligt en stor hand som kramade om hans axel. Han stelnade till och stirrade tomt ner i sin mat.
"Thomas.." började rösten, och Tom slutade andas när han vem det var. "Vi måste prata. Kan du följa med oss ut?"
Stumt nickade han bara som svar, ställde sig upp och lät killen leda honom ut ur matsalen. Han hörde att den andre killen från igår kväll följde med de ut.
De gick runt huset och plötsligt tog killen ett så hårt stryptag runt Toms hals att han lyftes upp från marken och trycktes mot väggen bakom honom. "Du berättar inte för någon, förstår du det?!" skrek han, och Tom nickade bara till svar, flämtandes efter luft.
"Förstår du?!" skrek han, och Tom nickade igen.
"Jag hör inte din röst.." väste han, kramade om hans hals mer. Hans grepp var fast, han var otroligt stark och han visste verkligen vad han gjorde.
"Jag.." började Tom, började panikslaget försöka komma loss. "Jag får ingen luft!"
Killen lättade på trycket, och med tårade ögon tog Tom ett djupt andetag. Han hade ett hårt grepp om killens handleder med båda händerna.
"Jag förstår, sir." viskade Tom med en röst hes och skakig. Han började skrika allt han kunde, men kände snabbt en hand på sin mun. Tom började då sparka, och träffade killen som släppte honom med ett skrik. Han började springa allt han kunde, men den andre killen fångade honom och brottade ner honom. Han satte sig med sina knän på hans axlar och placerade resten av sin vikt på Toms mage så att han knappt kunde andas.
Killen tog stryptag runt hans hals och han kände hur paniken fyllde hans bröst. Han försökte skrika, men det enda som kom ut var kvävda ljud. Samtidigt kände han hur den andre började dra av honom byxorna.