Naturens under (Privat)

Indra såg tvekande på henne, men nickar sedan.
"Gör inget som kommer ge dig problem bara, det är det inte värt." sa Indra lågt till henne. Hon förstod inte ens varför prinsessan brydde sig eller ville göra något åt det?
Varför ville hon det? Hon borde väl ha egna vänner i hennes egna klass.
Indra säger dock inget om detta. Hon behövde de örterna och det var örter som inte växte i en vanlig skog. Örter som hon aldrig skulle få tag på om hon inte stal dem.

Emelie funderade ett tag.
"Det är okej", sa hon och log varmt. "Jag vill hjälpa dig, du är min enda riktiga vän",
Emelie kom ihåg sin senaste vän. De var i tioårsåldern, och träffades på ett bröllop.
Erik, så hette han. Han var son till en av de rikaste adelsmännen i landet. De var med varandra hela dagen, dansade och skrattade. Sedan bara lämnade han henne. Han skulle hem till sin hemort, och Emelie hem till slottet. Helt isolerad från andra barn i hennes ålder tills nu. Tills hon träffade Indra.

Indra ser tyst på henne. Vän? Riktiga vän? Var det så prinsessan kände? Indra hade inte alls de känslorna. Hon gillade förvisso Emelie men hon hade svårt att riktigt vara sig själv då hon visste att hon var prinsessa. Det hela skulle troligen ge sig med tiden, om de skulle vilja träffas mer. Men varför skulle Emelie vilja det?
Hon såg upp då en vattendroppe landade på hennes näsa. Himmelen hade mörknat och snart skulle ett skyfall vara över dem.
"Tack så mycket miss Emelie." sa hon och drog snabbt upp foten, hon reste sig upp och drog ytterligare ett tygstycke från sin underkjol och började vira om foten.
"Det är nog bäst ni skyndar hem nu, så ni inte blir en dränkt kattunge." sa hon vänligt till Emelie. Hon ville själv komma iväg och hitta något lämpligt träd att gömma sig under.