Gustav den första Vasa's historia (PRS)

Katarina forsätter att gråta, hon var mycket väll medveten om att en drottning inte skulle bete sig såhär, hon kryper under täcket och somnar, hennes föreldrar krävde så mycket..och inte nog med det, det gjorde Gustav också! Hon var 17, skulle snart bli 18, varför kräver alla så mycket av just henne, hennes tankar snurrade i huvudet.

Gustav trummade med fingrarna mot borde medan han väntade på Katarina. Han såg hur gästerna i salen då och då sneglade upp mot honom och dömde honom, och han hatade dem alla. Var tusan var det där fruntimret?

Hon sover lugnt vidare, hennes tårar hade slutat att komma, men hon hade fortfarande skuldkänslor inombords. Om han ville något så fick han allt komma, hon kurrar ihop i fosterställning, sakta sakta försvinner tankarna.

Gustav åt långsamt medan han väntade på att kammarjungfrun skulle komma tillbaka med hans blivande fru. Han såg hur gästerna fortsatte snegla upp mot honom och undra vart den blivande drottningen tagit vägen. Gustav förbannade henne tyst. Hon fick honom att framstå i dåliga dager.

Hon vaknar upp av en knackning, det var kammarjungfrun, "ershöghet…Gustav vill att ni ska komma" ropar hon från dörren, Katarina tittar upp, "om han vill mig något så får han komma själv"! Svarar hon innan hon lägger sig ner igen och sluter ögonen, tankarna som hade försvunnit kom tillbaka. Kammarjungfrun suckar och går ner till Gustav, "hon vill att du ska komma..hon kommer inte annars…"

Gustav gnisslade tänder av irritation. Förbannade fruntimmer. Han fnös.
"Jag tänker inte springa efter henne som någon springpojke", sa han bestämt. "Du kan hälsa henne att hon kan stanna på sitt rum tills hon har tagit sitt förnuft till fånga och insett att det här inte är något sätt för en blivande drottning att bete sig på. Sedan kan hon komma till mig och be om ursäkt"
Han viftade undan kammarjungfrun, och tog sedan en djup klunk mjöd för att dränka sina bekymmer.

"Jo asså..ershöghet…hon är inte…-" kammarjungfrun hinner inte säga mer förän Katarina kommer ner med tårar i ögonen.
"Varför måste ni kräva så mycket!? Jag är ju helt ny med språket! Ni kan väll vara så snäll och ta det lite långsammare!! Mina föräldrar har inte saky något om detta…"! Kammarjungfrun går iväg och Katarina suckar och sätter sig ner. "Förlåt…"

Gustav känner hur ilskan bubblar i honom, men han vill inte skälla ut henne här framför alla sina gäster. Trots att hon precis gjort det mot honom. Han bet ihop käkarna och nickade när Katarina satte sig bredvid honom.
"Då kanske du kunde ha sagt att du inte förstod och be mig ta det långsammare istället för att storma iväg", sa han långsamt och sammanbitet.

Hon nickar och går fram till honom, hon ställer sig på knä och tar hans hand, "ja.....förlåt" hon tittar på honom och kysser hans hand. "Det är bara så mycket nu.."

Gustav fnös. "Om du någon gång senare känner att du inte kan kontrollera dina känslor så ursäkta dig från bordet och släpp ut dem någonstans där ingen kan se det"
Men han nickade godkännande åt hennes ursäkt.