Walking Dead

(Om de är 25 nu, när ska vi säga att det var? Gymnasiet eller högstadiet de gick i samma klass? )

Xenia log snett mot honom och nickar.
"Ja, det var ett tag sedan." bekräftar hon och rörde försiktigt vid hans haka och över skägget. Det var som för att se om allt såg bra ut, men sanningen var att hon gillade känslan av skäggstubben under hennes fingrar.
"Du har förändrats." log hon sedan och flinade till.
"Dina följeslagare och beundrare är inte här." skrattade hon kort. Han hade varit en bland de populära, den alla tjejer drömt om och den som alla ville vara vän med.
Hon däremot hade visserligen på sitt vis varit populär. Alla ville hänga med henne, vara med henne. Men det var ingen som vågade göra det. Hon och hennes gäng spred mer skräck om sig. De var stökiga, sket i regler och rökte. De hade alla varit klädda i svart och sminkade hårt.
Egentligen hängde de bara med varandra, men de visste inget om varandra mer än deras namn.
"Det är trevligt att se dig också levande." log hon tillbaka och satte sig slutligen på en av fällarna.

(Tänkte att hon skulle ge sig av. Sedan kan vi göra ett tidshopp och hon kan komma tillbaka mitt i vintern eller så? )

(Gymnasiet kanske?)

Ryan log än stort och kände hur hennes fingrar försiktigt rörde vid hans haka och det forna skägget som nu bara var en skäggstubb. Han kände sig mycket bättre utan skägget, och han gillade hennes beröring. Han hade inte känt vid någon annan, levande människa på månader. Det var underbart.
"Tja..Det har gått några år, och nyss hade jag ju skägg så" skrattade han och såg sedan på henne då hon nämnde hans följeslagare och beundrare. "Beundrare? Vilka beundrare?" skrattade han något förvirrat. Han hade aldrig insett att han haft dem själv. Han såg bara på dem som vänner.
"Tänk..Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa någon jag kände igen" log han och slöt ögonen för en stund. Han vilade sig ett tag innan han bestämde sig för att göra mat åt dem. Han tog en av hararna han hade fångat och gjorde iordning elden och började grilla den tillsammans med några av potatisarna och lite örter han hade.

(Det låter bra!)

(Okej )

Xenia skrattade lite och höjde ett ögonbryn då hon såg på honom.
"Dina beundrare som hängde dig hack i häl och kunde slicka dina skor om du bett om det." flinade hon till och undrade hur han kunde vara så blind och missat dem.
"Sådana som följer en villigt tills det kommer någon ännu bättre. Då sticker de en i ryggen och går sin väg." fortsätter hon enkelt, då många av dem var sådana. Sådana som hängde efter Ryan enbart för att få av hans strålglans.
Hon la sig på rygg och såg på när han ordnade med maten. Hon kände att hon bara skulle vara i vägen om hon skulle hjälpa till så hon lät honom sköta det hela. Dessutom var det skönt att bara ligga och lata sig medans han gjorde maten. Hon behövde ändå vila då hon skulle ge sig iväg imorgon.
"Inte jag heller. Hade räkna alla som döda." sa hon enkelt.

(Bra det )

Ryan förstod nu lite mer vad hon menade. Men han ville fortfarande inte se på dem som beundrare. Han såg dem fortfarande som vänner, även fast han hade haft sina aningar att alla kanske inte riktigt ville vara hans vänner, utan bara hängde med ändå. Han log lite generat bara åt allt.
Han fortsatte med maten och hörde hennes sista ord och nickade sakta. "Ja...Troligtvis är alla andra döda. Jag har knappt träffat några människor alls de senaste månaderna, bara döda". De flesta var nog döda vid det här laget, sorgligt nog. Fast alla kunde inte vara döda väl?
Tillslut var maten klar och de började äta. Han serverade alkoholen han hade fått utav henne och drack rikligt av den själv. När middagen var slut så var han lite full, men han blev mer fumlig och skämtsam än elak när han var det. Han skrattade åt något han själv tänkt och la sig ner på ett skinn och såg upp på henne. "Det kommer vara tomt här sedan imorgon".

Xenia åt upp med god aptit och tog om, hon hade faktiskt varit med och jagat och fick det intalade hon sig.
"Tack, det var mycket gott." sa hon och tog stora klunkar av spriten och log snett mot honom. Det var sällan hon fick så vällagad mat då det var enklare att bara öppna en konserv då hon var på resande fot. Hon hade alltid varit på resande fot och skulle väl troligen alltid vara det med. Hon gillade att vara på resande fot, detta var hennes liv. Men då han påminde henne om morgondagen var det som hon skulle sakna något. Honom kanske, värmen, tryggheten, att livet var mycket enklare här. Det var enklare att vara två, att ha något ställe att bo på, att ha något ställe att lagra på inför vintern.
"Jag kommer sakna detta." svarade Xenia och gjorde någon vag gest mot allt. Hon såg sedan på honom och log lite, honom skulle hon sakna med.

Ryan åt tills han var proppmätt, det var ändå ingen ide att spara det då han grillat det nu, det skulle ändå bara bli dåligt om några dagar. Men det som var kvar skulle bli en fin frukost näst dag. Han log mot henne och nickade. "Tack så mycket, jag tyckte om det med". Han studerade henne lätt och plockade sedan undan resterna.
Han la sig sedan ner igen och slappnade av med en nöjd suck. Varför kunde inte livet alltid vara såhär? Lugnt, behagligt...Men det var det nästan aldrig längre. Han saknade verkligen andra människor, han visste att det skulle bli väldigt ensamt när hon gav sig av nästa morgon.
"Jag kommer sakna det med...Att ha sällskap" log han sorgset mot henne och slöt ögonen. "Men detta är inte adjö för alltid, känn dig alltid välkommen hit".

(Kanske du vill hoppa tills hon kommer tillbaka?)

(Japp )

Tidigt nästa morgon då solen ännu inte stigit upp gav hon sig av. Xenia gillade inte upprivande scener, hon gillade inte adjö så hon gick bara. Hon gav av sig tyst och ohörbart med en sista blick på honom. Hon stängde till ordentligt så han inte skulle få besök av Walkers och gav si sedan av.
"Adjö och förhoppningsvis på återseende." sa hon lågt.

Tiden gick, dagar blev till månader och Xenia hade varit borta länge. Inte för att hon lovat att återvända, hon hade inte lovat något. Det ända hon lovat sig själv var att finna sin bror och döda sitt barn. Det kanske lät brutalt, men så var det.
Hon hade funnit ett stängt och igenbommat sjukhus och brutit sig in på deras lager. Mycket hade redan blivit plundrat, men hon hade funnit de tabletter hon ville ha. Hon hade även funnit antibiotika och febernedsättande tabletter, bandage som hon kunde stoppa i sin ryggsäck.
Smärtan att själv få igång värkarna för det som skulle bli ett barn. Föda fram det som ännu inte var levande var bland det värsta hon varit med om. Hon hade stängt in sig i ett förråd, bommat för så att ingen skulle komma in och kvidande bitit ihop om smärtan. Själv fick hon sedan ta reda på allt och lämna det.
Hon var svag långt därefter och kunde knappt ta sig fram, men hon skulle finna sin bror.

Väl framme vid fängelset fann hon nästan oväntat snabbt det hon sökte. Sin bror, sin bror som inte längre var hennes bror. En bror som var död, en som inte brydde sig om kylan om dem om att det snart skulle bli vinter.
Hon gjorde bara det som skulle göras och begravde honom sedan. Länge, länge satt hon vid hans grav, plötsligt utan mål och livslust kvar och vintern hade just börjat.

(Så, så börjar hon gå och komma dit i nästa inlägg )

Ryan sov tungt dagen då hon gav sig av. Han sov alkoholen av sig och anade inget då hon hade stängt igen stenen. Han bara sov, långt inpå dagen. Då han äntligen vaknade märkte han sorgset att hon var borta. "Jaha...Då gick livet tillbaka till det normala" mumlade han.

Tiden gick förvånansvärt snabbt. Han samlade till sitt vinterförråd varje dag. Han ville vara väl förberedd då det var hans första vinter ensam. Han skaffade alla pälsar han behövde och saltade in allt kött och fisk han kunde få tag på. Snart hade han ett förråd som skulle få vem som helst att bli avundsjuk. Han grävde även upp rotfrukter och potatisar han hittade och samlade, de kunde hålla sig några månader.
Men ju mer tiden gick, desto ensammare kände han sig. Han fann sig ofta sakna Xenia. Eller ja han saknade alla helt enkelt, människor. Han såg till och med mindre och mindre walkers ju kallare det blev. Allt försvann från honom. Han visste att han troligen kunde försöka gå i ide som björnarna gjorde, bara äta och sova en hel vinter. Men han visste att han skulle bli i väldigt dålig form då.

Men en dag, precis då hans lagar blev färdigt så hände något. Han hade halkat och fallit rakt med sitt onda ben i en taggbuske. Han rev upp benet och med det det gamla såret. Han hade lyckats ta sig tillbaka till grottan och stänga till ordentligt men sedan svimmat av. Dagar senare var det bara värre, feber och en infektion.

Efter en tid börjar Xenia gå, hon lämnar sin broder och bara går. Det dröjer dagar innan hon vaknar upp ur den förlamning hon hamnat i och märker allt om sig. Hon märker den kyliga vinden om sig, hon märker att hennes steg är påväg tillbaka, hon märker att hon är både kall och hungrig.
Hon visste inte ens hur många dagar det gått, men hon var inte förberedd på detta. Hon hade varken kläder eller mat för vintern.
Xenia drar på sig sin tjocktröja och sin jacka. Men det hjälpte inte mycket, för nu var vintern här och kylan kröp in i hennes kläder. Hennes skor blev våta och kylslagna och hon hade inte mycket mat kvar och den hon hade tog snart slut.
Men hon fortsatte ändå, trots allt fanns någon vilja att leva kvar. En mörk natt började hon äntligen känna igen sig, finna skogen som var Ryans. På stapplande steg kom hon äntligen fram, knackade på och utan att vänta på svar kom hon in. Hon drog igen stenen och sjönk samman framför stenen, stelfrusen och hungrig, det tog ett tag för henne att märka att allt inte var som det skulle.

De senaste dagarna hade bara varit suddiga för Ryan. Han visste att han hade lyckats äta lite och dricka lite vatten, men annars inte rört sig. Han hade inte vågat titta på sitt ben, han visste att det var illa, men han kunde inte göra något åt det. Han fick bara hoppas att febern skulle ge sig.
Kvällen då hon kom fram och bara kom in öppnade han sakta sina ögon som var feberglansiga och hostade till. "Vem där?" sa han med vek röst och såg då henne. Han gjorde en ansats att sätta sig up men bara sjönk ner igen. "Xenia?" frågade han förvirrat men log sedan svagt. "Du kom tillbaka". Han kved sedan till och sänkte blicken. "Som du ser är jag inte i något bra skick..:".