Rolla?

Mattelektionen var precis som alla andra mattelektioner. Amber ogillade verkligen matte. Det var så tråkigt. Och lektionen släpade sig fram.
Hon stönade och la huvudet i matteboken. Det var bara första lektionen på läsåret, och hon var redan less på det. Bredvid hennes arbetade Beata på. Till skillnad från Amber som avskydde matte, så var det ett av Beatas favoritämnen. Amber hade aldrig förstått det. När de var mindre hade de haft ett bråk om det. Det hade slutat med att Beata svävade runt Amber och drog henne i håret, medan hon försökte slå ner Beata ur luften genom att skicka olika föremål på henne med sin kraft. Amber flinade åt minnet.
"Går det bra?" frågade en röst. Amber sköt upp med huvudet från matteboken och gav matteläraren - mr Grunning - ett oskyldigt leende.
"Eh, jadå", svarade hon. Hon visste att mr Grunning visste att hon ogillade hans ämne, men han hade aldrig försökt tjata eller pressa henne.
"Försök göra några tal i alla fall", sade han uppmuntrande. "Du gör ju rätt när du faktiskt försöker"
Amber mumlade någon ohörbart, och mr Grunning log mot henne innan han gick vidare. Beata lyfte blicken från sin mattebok för en sekund och gav henne en menande blick. Amber lipade åt henne.
Hon såg ner på matteboken igen och suckade. Hon tog upp pennan och snurrade den mellan sina fingrar. Hon kastade en blick runt klassrummet. Nästan alla satt och fokuserade på talen, men hon såg att Vince låg med huvudet på matteboken, precis som hon gjort. Hon flinade åt det, innan hon vände sig om och gav sig på att göra några tal i alla fall.

Cayden hade lust att göra som Vince gjorde till höger om honom och lägga huvudet i matteboken, han hade ingen aning om vad han skulle göra. Han fattade inte ens vad det var han skulle räkna ut. Det fick han inte visa. Ha klottrade ner några siffror i sitt häfte som liknade hur siffrorna var skrivna i boken. Sedan skrev han in siffrorna i sin miniräknare, tryckte på några knappar och skrev in några nya siffror i häftet. Om någon verkligen kollade på hans jobb skulle det bli pinsamt uppenbart att han inte hade någon koll på vad han skulle göra. Som tur var verkade ingen ha som plan att kolla i hans häfte.
"Jag fattar ingenting" stönade Vince med huvudet fortfarande i boken. Han såg mot Evelina och Cayden."Hjälp mig" bad han. Cayden visste att Vince avskydde att fråga lärare om hjälp. Cayden hade ingen aning om varför. Det hade varit lite jobbigt i början, Cayden kunde självklart inte förklara någonting. Han kunde säkert inte ens uttala matte termerna rätt. Efter att en gång ha lossats försöka förklara ett tal för Vince. Cayden gjorde det på ett sätt som fick det att verka som om han var en värdelös lärare. De andra att köpt förklaringen och ändlösa skämt om Caydens värdelösa utlänningsförmåga svävat runt. Cayden hade inget emot det, dessutom frågade Vince aldrig honom om hjälp igen.
Evelina lutade sig förbi Cayden för att se vad Vince behövde hjälp med. Evelina var ganska bra på matte, och hade inget emot att förklara något för Vince.
Mr Grunning gick förbi och såg uppskattande Evelina. Cayden var glad att han gick vidare utan att stanna.
Tillsist började lektionen närma sig sitt slut. Efter matten var det lunch, och sen Miss Friggs lektion. Efter det skulle alla andra vara lediga, medan Cayden var tvungen att gå på kraft lektionen. Suck. Det var så värdelöst att gå dit, ingen ville ju att Cayden skulle bli bättre på att använda sin kraft. Inte ens han själv.

((Hoppas att det är okej att jag la schemat som jag gjorde Tänkte att det skulle vara bra att ha en ganska kort dag så alla karaktärer kan träffa varandra så fort som möjligt (och eftersom att det är första dagen kanske den är lite extra kort.)))

Jodie låg på sin madrass igen och stirrade upp i taket. Tankarna surrade runt i huvudet. Hon var inte längre Jodie McNeil, 17 år. Hon var Julia Carter, 18, som skulle börja i tredje ring nästa dag. Alla i hennes familj hade förändrats. Hennes glada och humoristiska pappa hade blivit alldeles sträng och allvarlig, hennes starka och kloka mamma hade blivit nervös och försiktig... Hope hade hon inte sett till sen flyktnatten. Hon hoppades att hon mådde bättre än vad hon gjorde.

Det knackade på dörren.
"Kom in!" mumlade Jodie och hennes mamma stack försiktigt in huvudet.
"Hur mår du, gumman?" frågade hon och kom in med en bricka med bullar, som hon ställde ner på Jodies nattduksbord.
Jodie orkade inte ens svara. Det var en för dum fråga. Hennes mamma satte sig på sängkanten och strök henne över pannan, som hon hade gjort när hon var liten.
"Jag vet att allt känns svårt just nu..." började hennes mamma, men kom av sig.
De satt tysta ett tag innan Susanne reste sig och gick mot dörren. På tröskeln stannade hon och vände sig mot sin dotter igen.
"Det är kraftövning idag... Här... Vill du gå?" frågade hon. "Jag menar... Du räddade livet på oss alla med hjälp av den. Den är värd att tränas upp."
Jodie nickade och tog en bulle från brickan.

Efter matten var det lunch och Amber manade på Beata för att skynda sig så det kunde gå och äta. Men Beata skulle som vanligt bara göra ett tal till. Amber hade å andra sidan plockat ihop sina saker redan innan lektionen var helt slut, så hon kunde komma därifrån så fort som möjligt. Så nu stod hon bredvid bänken och stirrade ner på Beata som fortfarande satt med matteboken uppslagen framför sig.
"Ge mig inte den blicken", sa Beata utan att se på Amber. "Jag vill komma så långt som möjligt"
Amber suckade och slog ut med armarna. Och råkade slå till någon.
"Oj, ursäkta", utbrast hon och vände sig om. Det visade sig vara Filippa.
Något ilsket fladdrade förbi Filippas blick, innan hon slog ner den och såg lika rädd ut som vanligt.
"Det gör inget", sa Filippa tyst och trängde sig förbi Amber. Hon såg något bekymrat efter den tystlåtna flickan. Hon hade försökt bli Filippas vän när de var yngre, men den andra flickan hade bara dragit sig undan.
Amber skakade på huvudet och råkade möta Caydens blick. Hon visste att han och Filippa var släkt, alla som hade bott länge på kollektivet visste det. Men här i deras klass var det ingen som visste det. Varken Cayden eller Filippa hade talat om det.
Amber släppte kontakten med Cayden och vände sig mot Beata igen. Hon ville inte erkänna att Cayden gjorde henne nervös. Hon hade aldrig lyckats få grepp om honom, trots att de känt varandra i princip hela livet nu. Hon hade alltid tyckt han var lite konstig, och han hade en något obehaglig kraft.
"Klar", sa Beata och avbröt hennes tankegång.
"Äntligen", sa Amber med ett flin. "Kan vi gå och äta nu?"
Nu var det Beatas tur att lipa åt Amber, innan de gav sig av till lunchen.

Medan Cayden gick mot matsalen med Evelina och Vince kunde han inte låta bli att oroa sig för att de skulle misstänka att han hade en hemlighet Amber kände till, enbart för att de hade tittat på varandra. Han visste att det inte fanns någon anledning att oroa sig för det, om han helt lät bli att kolla på de andra med krafter skulle det verka misstänkt. Men inte nu, Cayden skämdes över att oroa sig för det. Vad var det för fel på honom? Och även om någon skulle få för sig att Cayden och Amber hade en gemensam hemlighet var det knappast någon som skulle dra slutsatsen att de båda hade omänskliga krafter.
Cayden fortsatte ändå grubbla över hur han borde agera för att verka så oskyldig som möjligt när de ställde sig i kön till maten. Det var fisk och potatismos. Cayden tycket för det mesta att skomaten var otroligt äcklig, men just deras potatismos brukade vara helt okej, och fisken brukade han kunna få ner. Men för säkerhetsskull tog han ganska lite mat. Dagen var kort och han skulle förhoppningsvis hinna äta något snabbt innan kraftträningen. Evelina lassade på en stor hög utav maten på tallriken. Hon var alltid hungrig, hur mycket hon än åt. Det berodde på att hon tränade så mycket. Evelina hade en otrolig bollkontroll som hade fått henne väldigt intresserad av olika sporter så fort hon kunde gå. När de var yngre gick Evelina på fyra olika sporter, de flesta byttes ofta ut då och då. Med tiden började antalet sporter dras ner och tillslut hade hon bara handboll kvar. Åtminstone var det det ända hon var i ett riktigt lag i. Hon kunde aldrig sitta stilla.
Vince var mycket mer skeptisk till maten än de båda andra. Han tog en hög potatismos som han dränkte i sås. De satte sig vid ett fönster och åt.
"Ettorna är så respektlösa, tycker inte ni det?" frågade Vince. Cayden skrattade förvånat till.
"Vad menar du?"
"Jag tycker bara de borde se upp till oss äldre som varit på skolan ett tag, typ akta sig ur vägen medan man gå och sånt där" förklarade Vince.
"Eller typ buga när vi går förbi?" föreslog Cayden.
"Exakt, du fattar!"
"Borde de göra så för att vi är äldre eller för att vi har varit på skolan längre?" frågade Evelina. Vince rykte på axlarna. "För du vet, du har bara varit på skolan ett år... Så borde inte du visa respekt för oss som varit här längre?"
"Eh..." Vince såg påkommen ut. Cayden och Evelina började skratta högt.
"Kom igen nu, buga för oss som varit på skolan längre" flinade Cayden. Vince försökte byta ämne men resten av rasten bad både Evelina och Cayden honom att buga för de som varit på skolan längre än honom i varannan mening.
De höll fortfarande på med det när de stod utanför lektionssalen och väntade på Miss Frigg så dagens sista lektion äntligen kunde börja.

Jodie tyckte att det var skönt att få ett tillfälle att öva upp sin förmåga, men hon var ändå nervös. De andra hade säkert redan lärt sig att kontrollera sina krafter. Tänk om hon fick en vision igen och svimmade mitt under lektionen. Det hade hänt förut. Mitt under en mattelektion i hennes förra skola hade hon plötsligt befunnit sig i en mörklagd park och en vitskimrande pojke utan ansikte hade svävat framför henne. Det var som om han ville tala om något för henne. Hon vaknade av att hennes lärare klappade henne på axeln och alla klasskompisarna skrattade.

Timmarna drog sig långsamt förbi och Jodie blev mer och mer nervös. Hur många ungdomar som hon fanns det egentligen i byggnaden? Vad hade de för krafter? Hon gick fram och tillbaka i sitt rum och tittade på klockan varannan minut. Tillslut kom Susanne in och sa att hon borde sysselsätta sig med något, helst få lite luft också. Hon tog en bok och satte sig ute på balkongen, men hon kunde inte koncentrera sig på berättelsen. Istället studerade hon människorna som gick förbi nere på gatan. Snart skulle skolan sluta. Skolan som hon skulle börja i nästa dag. Snart skulle hon få se sina kraftfulla klasskompisar.

Till Ambers besvikelse hade det varit fisk till lunch. Den torra panerade fisken smakade bara kartong enligt henne. Så när det väl var dags för miss Figgs andra lektion för tagen var hennes energi inte på topp. Vilken kass första dag. En ny lärare som verkar helt pantad och fisk till lunch. Hon såg nu mer än någonsin fram till kraftlektionen som de skulle ha senare. Då skulle hon i alla fall få använda sina krafter och ha lite roligt.
Miss Figg hälsade glatt på dem när hon kom och låste upp klassrummet och släppte in dem. Amber himlade med ögonen när hon gick förbi, men inte så att den runda kvinnan såg henne.
Hon och Beata slog sig ner på deras vanliga platser närmast fönstret. Miss Figg skulle just stänga dörren när Hestor kom inspringade. Han gav henne ett ursäktande leende, och gick mot en ledig plats mitt i klassrummet. Amber fick en idé, och puttade till Beata för att få hennes uppmärksamhet.
"Kolla", flinade hon och såg på stolen som Hestor just skulle sätta sig på. Den flyttade sig några centimeter bakåt, och Hestor satte sig rakt på golvet. Alla skrattade. Hestor flinade fåraktigt och slängde en blick mot Amber. Hon skrattade och blinkade åt honom. Självklart skulle ha misstänka henne först, han visste mycket väl vad hon kunde göra.
Amber såg framåt igen och ryckte till när hon mötte Miss Figg blick. Det glada var helt borta, och blicken hon fick verkade nästan hungrig. Men när läraren såg att hon hade sett henne, log hon ett glatt leende. Det var nästan som om Amber funderade på ifall hon hade inbillat sig det. Hon rös till av obehag.
Ingen annan verkade ha lagt märke till miss Figgs ändrade ansiktsuttryck, utan alla skrattade fortfarande åt Hestor som nu ställt sig upp och bugade åt klassen med ett flin på sina läppar. Amber försökte skaka av sig obehagskänslorna som miss Figg gett henne, och pressade fram ett leende när Hestor vände sin bugning åt henne.

Cayden förstod på en gång att det var Ambers verk. Självklart låssades han inte om det utan skrattade bara med resten av klassen. Han hörde hur Evelina tyst mumlade något om att buga i Vince öra. Åter igen kände Cayden ett stygn av avundsjuka. Han ville verkligen inte lämna dem efter lektionen. Det ville han verkligen inte. han ville inte gå på en dum kraftträning som gjorde hans behov att ljuga ännu större. Att Cayden avskydde kraftträningen var inget han hade sagt till någon. Han gick omkring och log på lektionerna och gjorde det han kunde för att inte visa hur han egentligen kände. Han var bra på det. Det var ändå mycket möjligt att de som gick i hans klass fattade. Inte läraren kanske, men eleverna. På träningarna låssades han inte om att han ignorerade de andra mer eller mindre total i skolan. Det var som om han försökte få det att verka som om de inte hade träffats tidigare under dagen. Som om träningen var första gången på dagen han såg dem. Egentligen tvivlade Cayden på att hans krafter ens blev starkare under träningarna. Kanske var han bara paranoid, men det kändes som om han fick lära sig sätt att använda den så att andra folk med krafter inte blev lurade. Även om Cayden sa till sig själv att det säkert inte var så fanns det alltid den där andra rösten som fråga varför inte? Ingen annan än han själv tjänade på att han kunde använda sina krafter mot alla. Det var ganska förståelig om de äldstes råd ville lite mer "kontroll" över honom. Bara tanken på att det kunde vara så fick honom att känna sig som ett monster.
Lektionen tycktes gå otroligt fort om den jämfördes med Miss Friggs lektion på morgonen. Det kunde bero på att Cayden satt och viskade med Vince och Evelina hela tiden. Plötsligt var lektionen slut och eleverna började lämna rummet. Nöjda över att den första dagen äntligen var över. Cayden hade lovat sig själv att prata med miss Frigg, så han satt kvar.
"Vi sticker nu, men vi syns imorgon" sa Vince när han hade plockat ihop sina saker.
"Absolut, vanliga stället" svarade Cayden med ett leende. Som om det inte alls krossade hans själ att se hans vänner lämna honom.
Det dröjde inte länge innan rummet var nästan helt tomt. Miss Frigg stod kvar längst fram i rummet. Cayden lämnade sina saker och gick fram till henne. Hon log vänligt mot honom när han kom fram. Cayden aktiverade kraften.
"Bara så du vet har jag problem att få fram mina kunskaper på prov" började han och förklarade fort hur han brukade lösa det. Miss Frigg såg förvånad och misstänksam ut medan han pratade. Hon fattar att jag ljuger tänkte han förskräckt och hans hjärta började dunka hårt i bröstet. Miss Frigg började plötsligt le ett triumferande leende som om hon just fattat något. Det fick henne att se ut som en helt annan person än annars. Det fanns illvilja i blicken. Cayden tog ett snabbt steg bakåt, men Miss Frigg såg redan ut som vanligt igen.
"Jag förstå, vi löser det" sa hon vänligt. Cayden nickade stelt, han måste ha inbillat sig. Men han fick ändå inte lust att stanna kvar i hennes närhet längre än nödvändigt. Han vände sig snabbt om och skyndade sig iväg. Han var nästan nära på att glömma sina saker i klassrummet.

[Vet inte riktigt vad jag ska skriva, eftersom hon fortfarande sitter vid fönstret och spanar efter bland andra era karaktärer. Kan ni inte köra en runda till och komma tillbaka till kollektivet? ]

((Låter bra ))