Klaine [PRS]

Blaine sneglar på sin pojkvän i ögonvrån, han är så vacker. Och dessutom, när han rodnar är han ännu vackrare. Linjerna i hans ansikte är perfekt. Han fattar inte varför folk har retat honom för alla dessa saker. Och hur Dave var mot honom. Det finns inget vackrare i hela världen än denna underbara person, hur kan folk inte se det?
"Come on, let's go", säger han och vänder sig mot Kurt.

"Yeah, but don't forget that it was I who got up first", invänder Kurt. "Come on!"
Han ler retsamt. Kurt tar ett försiktigt steg framåt, det sticker som bara den i fötterna, samtidigt som han svingar väskan över den ena axeln.

Blaine tar Kurts hand, känner hur hela deras själar samlas i händerna. Gud, han älskar det här. Han älskar hur han kan göra det där utan att det är det minsta konstigt. Han minns innan de blev tillsammans, hur han nästan stirrat på Kurts pianohänder i hopp om att han en dag skulle få hålla den. Och det fick han ju, tack och lov.

När Blaine tar tag i Kurts hand uppenbarar sig en underbar känsla. Inte någon som först startar i fingertopparna, som sedan sprider sig. Nej, det är en värme som fyller Kurt till brädden, direkt, inte något 'först lite, sedan mer och mer'. Allt händer bara sådär direkt.
Den där känslan är inte bara värme. Det är allt.
Kurt vill nästan krama Blaines hand så hårt som om det var sista gången de någonsin fick träffas. Fast då skulle de säkert kyssa varandra.

De börjar gå ut från kaffeshopen, hand i hand. Blaine vill bara blunda och njuta av ögonblicket. För detta är en av hans livsdrömmar. Gå hand i hand med en pojke han älskar. Han är hundra procent säker på att hans pappa skulle bli rasande om han såg honom just nu, men det spelar ingen roll just nu. Bara att Kurt är där, och att de är så nära på det här sättet, det räcker.

De går ut från Lima Bean, och en sval bris slår mot Kurts ansikte, rufsar till hans noga fixade hår och får hans ena hand att frysa. Den andra, som är omsluten av Blaines hand håller sig ordentligt varm.
"It's cold outside", säger Kurt, bara för att få igång något samtal igen.

"Yeah", säger Blaine. "It is. Baby it's cold outside, you know that song, right?"

"Yes", nickar Kurt. "We can sing it if you want to, or is that too much?"
Han styr stegen mot parkeringen, där Blaines bil står och väntar. Den är en sådan där vanlig, grå bil, men för Kurt är den perfekt, en guldgruva.
Det är inte många meter till bilen, och när de är framme särar de på händerna och Kurt går mot passagerarsätet där fram. Eftersom det är Blaines bil får han köra.

"Nah, I don't know", säger Blaine och sätter en hand på Kurts kind. "It's too long, and I can't possibly wait anymore to taste your inpeccable lips."
Han ler och drar Kurt närmare för att kyssa honom, först försiktigt, men när Kurt svarar blir den mjukare, djupare och mer underbart än något annat på denna planet. Han tar tag i Kurts hår, drar fingrarna genom det, noga med att inte förstöra frisyren. För det skulle vara hemskt.

Att kyssa Blaine var som... Som att känna all världens lycka på samma gång. Det finns inte ord nog för att beskriva det. Det är inte Blaines läppar som är bäst, inte att gräva in den ena handen i hans hår (vilket är en aning svårt) och inte heller att hålla om honom. Eller, han vet inte vad som är bäst. Alltihop.
Kyssen blir djupare och djupare, Kurt kramar allt mer desperat Blaines nacke. Det här slår allt Kurt någonsin varit med om.
Kurt drar sig tillbaka för att hämta andan, och passar på att flämta.
"I love you too much!"