Ondskan går i arv

Precis, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Hej! Nu kommer nästa kapitel! Hade egentligen tänkt göra det längre, men då skulle det ha tagit ett tag innan det skulle ha kommit upp, så jag lägger upp det nu istället.

Hagrid satt i den stora fåtöljen på sitt kontor, där rektorerna svalkade sig med solfjädrar och småpratade i sina ramar och Fawkes satt tyst och tittade på Hagrid, och funderade. Var det han gjorde verkligen rätt? Skulle han ta in Durrabel? Även om hon inte påminde så mycket om Honom i sättet, så var det ju inte helt tillfredsställande att jämföra de två ansiktena. Samma bleka hy, näsan var inte direkt något att skryta med på henne heller. Samma kalla ögon, visserligen lyste de på henne efter ett tag, men de var fortfarande kalla och obehagliga. Håret också. Det påminde åtminstone inte om Hans, för Han hade inte haft något hår. Men han kände igen det ändå. Det påminde om någon annan. Det var någon annan som hade sådant hår. Någon sinnesjuk.

Och vad skulle han göra om det faktiskt var Hans barn, och de andra eleverna och studenterna upptäckte det? Barnen skulle inte få gå kvar för föräldrarna, hon skulle ses som en säkerhetsrisk. Vem vet, det skulle kanske gå så långt att han skulle bli avsatt. Lucius Malfoy befann sig någonstans där ute även om han inte längre snokade runt på ministeriet. Och han visste vilken makt han kunde få om han bara ville. Vingfåle hade ju orsakat en liten skråma på Draco Malfoys arm och ändå hade Lucius Malfoy fått till en dödsdom. Det verkligen ett svårt val och argument fanns på båda sidor. Man kunde motivera att hon skulle in med att man ska ge alla en ärlig chans och att alla ska få försöka. Visade det sig att det inte höll kunde man ju slänga ut henne. Och han kunde ju inte vara fullt säker på att det var ett barn till honom.

Men samtidigt, om det var det, vad skulle hända då. Hennes förmodade far hade ju inte varit speciellt trevlig. Och om hans ondska hade gått i arv, vad skulle hända då. Ett dödsfall i Hogwarts historia hade ju varit ett för mycket, och han ville ju inte bli den rektor som inte klarade av undvika ett till.

Det var en svår fråga och det fanns inget lätt svar. Det var då han kom på det. Harry! Han hade ju stått Dumbledore nära och Hagrid skulle ju göra allt för Dumbledore. Dessutom hade ju Harry varit i, så att säga, kontakt med Honom ganska mycket, så han borde ju veta mycket om honom.

Hagrid böjde sig framåt och tog fram en tjock pergamentrulle, en vit gåspennna och flyttade det halvfulla bläckhornet med mörkt bläck närmare sig. Han började skriva.

“Kära Harry.

Jag har drabbats av ett bekymmer. Du förstår att jag har börjat informera de mugglarfödda eleverna om vad de är, och idag gjorde jag mitt första besök hos ett barn, på ett barnhem i Oxford. Flickans namn är Durrabel Bonneville. Du tycker antagligen att det inte verkar vara något konstigt med henne, kanske med undantag för hennes förnamn, men det är något mystiskt med henne och hennes ursprung. Hennes utseende är påfallande likt Du-vet-vems, förutom hennes svarta hår som hänger i testar. Jag är rädd att det kan vara en dotter till honom, även om inget har hört något om att han skulle ha fått ett barn. Vad ska jag göra? Även om det verkar smått osannolikt att det är Du-vet-vems barn så kan det ju faktiskt vara så. Och då kan det ju hända inte saker som kanske inte är värst vidare kul. Vi vet ju all trots allt vad Ni-vet-vem gjorde och vem han var.

Det är därför jag skriver till dig. För att fråga om råd. Ska jag låta bli att ta in henne (jag vet att det är lite sent, hon har redan köpt allting) eller ska hon få komma hit. Jag är orolig. Det vore ju inte roligt om det skulle hända någonting för att hon är barn till Ni-vet-vem. Verkligen inte kul. Hur ska jag göra. Vad tycker du?

Hälsningar Hagrid.”

Så stod det på brevet när det var färdigt. Hagrid sträckte sig efter ett kuvert, stoppade ner den avklippta biten pergament där meddelandet var nedskrivet, och förseglade kuvertet med en lätt viftning på trollstaven och orden “involucro claudere”. Efter det skrev han snabbt ner mottagarens namn.

Han gick ner från kontoret, nerför alla trappor, genom entréhallen och ut i luften som började bli smått kylig eftersom solen var på väg ner och hade gjort sitt för dagen. Han fortsatte nerför backen till sin stuga där Charlie Weasley stod i närheten och matade knarlar som skulle användas i undervisningen den kommande terminen. Hans skadade arm, som hade varit anledningen till att han slutade med jobbet som drakforskare och valde det mer lugna alternativet som lärare i vård och skötsel av magiska djur och varelser, bars i en mitella och började återfå sin form efter att ha varit halvt bortbränd av eld från en ungersk taggsvans, men den vanliga färgen skulle nog aldrig återvända helt. Hagrid hälsade och fortsatte in i sin stuga som var sig lik, även om den hade fått genomgå några repareringar och öppnade buren åt Erda.
-Här, sade Hagrid medan han omsorgsfullt knöt fast brevet på henne. Flyg med det till Harry Potter, i Godric’s Hollow, och se till att skynda dig.

Han släppte ut henne genom fönstret och hoppades att hon skulle återvända inom en snar framtid, för var det något han behövde var det ett svar.



Ses om förhoppningsvis en vecka!

Älskar den!

SÅÅÅÅÅÅ BRAAAA!!!!!

Tack snälla ni ♥

Uuuuuuuunderbart!!!!! ♥

Så mega bra!

Superbra!!

Den är super bra!

MOOOREEE!!!!!