Nya halvgudar

Nathaniel visste ärligt talat inte heller vad han skulle tro om gummornas uttalade. Men han visste också att man inte skulle avfärda det de sa utan vidare.
"Jag vet inte...", svarade han och drog en hand genom håret. "Men vad jag vet är att man ska lite på vad de säger, ifall de råkar spilla ur sig något av vikt. De är trots allt väldigt visa"
Han fortsatte upp för kullen, glad över att vara hemma igen. De skulle antagligen komma mitt i middagen, och hans mage manade honom att skynda på.
Han registrerade vad Estelle sa, och kunde inte låta bli att flina svagt och skaka på huvudet.
"Ingen risk, jag är säker på att du är ett halvblod", sa han med ett leende och vände sig om. "En vanlig dödlig skulle aldrig...", han avbröt sig.
"Die Immortalis och Hades smutsiga underkläder!" utbrast han och drog fram pilbågen. Bakom den kom en cyklop springande. Det var inte samma som från busstationen, utan den här var av tydligt manligt kön.
"Spring, Estelle!" ropade Nathaniel åt henne samtidigt som han satte en pil på strängen. "Bara du kommer bakom den där tallen är du säker!"
Han släppte pilen, men cyklopen gjorde en förvånansvärt snabb rörelse och den rispade bara hans hud på överarmen.
"Men kom igen!" skrek Nathaniel frustrerat. "Räcker det inte nu?!" Frågan ställde han mot himlen. Cyklopen kom närmare.

Estelle tänkte svara men hon hörde cyklopet bakom sig och snurrade om. Så såhär såg ett cyklop ut? Hon såg att det var ett annat än den som följt efter dem på stationen.
Estelle var inte sen att göra som Nathaniel ropade, hon var efter honom då hon inte tog sig fram lika snabbt. Då hon väl hunnit ikapp Nathaniel ser hon honom beredd med pilen.
"Kom igen, spring själv. Det är inte långt kvar, jag lämnar dig inte." skrek hon och såg tallen han talat om. Hon rycker till i hans handled då han ännu inte tagit upp ännu en pil. Cyklopen är nu i hälarna på dem och Estelle drar sin kniv med andra handen och hivar iväg dem bakom sig, mot cyklopet. Hon vänder sig inte om utan springer med Nathaniel.
Då hon väl är bakom tallen inser hon på något vis att han hade rätt, det kändes som hon var säker här och flämtande efter luft faller hon ner på knä. Hennes kropp var inte till för att springa och nu satt hon i panik för att återfå luft.

"Jag kommer", sa Nathaniel med förvånansvärt lugn när Estelle ryckte i hans arm. "Jag ska bara skicka tillbaka den där jävlen till Tartaros"
Han drog fram en ny pil, när Estelle började springa igen. Nu var cyklopen riktigt nära. Han släppte den, och den här gången fann den sitt mål. Pilen satte sig rak i pannan på cyklopen som grymtade till förvånat. Samtidigt träffas han av en kniv som kommer flygande.
Nathaniel såg förvånat mot Estelle som fortfarande är på väg upp mot tallen utan att se sig som. Men han kände igen kniven så det måste varit hon som kastat.
Dubbelträffen blev för mycket för monstret som upplöses i ett moln av gult damm. Nathaniel vände sig om och sprang ikapp Estelle, som precis föll ner på knä innanför gränsen till lägret.
Han skyndade på stegen när han såg hur hon återigen tog sig för bröstkorgen och ser ut att ha svårt att andas. Han slängde ifrån sig pilbågen och sjönk ner på knä framför henne.
"Hur mår du?" frågade han oroligt och ha sina händer på hennes axlar.

Estelle hoppades att kniven träffat, hon ville hjälpa Nathaniel. Men hon visste att hon var mer i vägen om hon stannade. Estelle sprang och kände andningen blev allt svårare. Då Nathaniel kom fram till henne var han tack och lov välbehållen.
Hon höjde sin blick för att möta hans oroliga blick. Hon var i panik och kunde knappt andas vilket fick henne i än mer panik.
Nathaniels händer på sina axlar, hans blick som faktiskt var orolig? Sedan när hade någon varit orolig för henne? Hon visste inte, men på något vis var det lugnande och med lugnet blev det lättare att andas.
"Bra.....nu." svarade hon honom med raspig röst då hon äntligen fått andningen normal. Det egentliga skälet till att hon var som hon var, berodde på att fadern en gång när hon var mindre slagit till henne så ett revben gått av. Revbenet läkte sedan snett och hade tryckt mot lungorna sedan dess, något en dödligs lungor inte skulle klarat av.

Nathaniel andades lättat ut, och tog bort händerna från Estelles axlar.
"Bra", sa han med ett leende. "Och snyggt kast, du träffade cyklopen mitt i magen", la han till med ett bredare flin.
"Kom, jag måste berätta för Keiron att vi är tillbaka, och så tror jag att vi har förtjänat lite middag", sa han och reste sig upp. Han plockade upp sin pilbåge och hängde den över axeln.
"Här, låt mig hjälpa dig", sa han och böjde sig ner och la hennes ena arm runt sina axlar. Sin egna arm la han runt hennes midja och drog upp henne på fötter.
Han gav ingen notis till ifall hon skulle protestera, utan började leda henne nerför halvblodskullen mot mässpaviljongen där resten av lägermedlemmarna var samlade för middag.

Estelle protesterade då han började leda henne dit de skulle. Han verkade inte bry sig och hon orkade inte kämpa emot, hon var trött och slut av allt som hade hänt. Hungern kände hon också av vilket var förvånande. Det var länge sedan hon känt hunger vilket gjorde att hon knappast åt något.
"Jag gjorde? Trodde jag inte skulle träffa." sa hon och log snett innan hon fortsatte.
"Du med, jag såg inte men gissade att du dödade den." sa hon leende och imponerat innan hon tystnade. Hon tystnade för att de kommit fram till ett ställe där tystnaden inte hördes. Det hela liknade en skolmatsal med massa barn och ungdomar i olika åldrar. Men det var inte bara dem satyrer och var det en kentaur? Estelle var bara tyst och om dem tystnade om dem. Plötsligt hörs ett rop från ett av borden.
"Nathaniel är tillbaka, han klarade det." hörde ett glatt tjut.

Lättnade som Nathaniel kände när han ledde Estelle genom lägret var obeskrivlig. Han var så lättad över att han faktiskt klarat av det, och att ingen av dem var allvarligt skadad.
"Vi dödade den tillsammans", sa han med ett flin.
"Du bara fortsätter imponera på mig", la han till och gav henne en uppskattande blick.
När de kom närmare paviljongen och han ledde henne upp för trappan började lägermedlemmarna en efter en tystna när de upptäckte dem.
"Nathaniel är tillbaka, han klarade det!" hördes ett glatt tjut från Apollons bord. Det var lilla Greta som ropat. Han log brett åt dem.
Keiron travade fram till dem, samtidigt som Nathaniel lossade greppet om Estelle och såg till att hon kunde stå själv.
"Keiron", hälsade han kentauren. "Det här är Estelle", han la en hand på hennes arm, del för att understryka det han sa och för att han blev osäker på att hon verkligen klarade av att stå själv. Hon såg verkligen trött ut.
"Estelle, det här är Keiron, han är en av våra lägerledare och vår mentor", sa han vänd till Estelle och gav henne ett uppmuntrande leende, för att visa att det inte var någon fara.

Estelle nickade och log åt Nathaniel.
"Ja, tillsammans." sa hon och log ännu en gång, ordet var ovant för henne men det kändes bra. Det kändes bra, som att hon inte behövde ta hela ansvaret. Som nu då han stödde henne, det kändes som att han stödde henne både till kropp och själ.
Hon skrattade åt det han sa.
"Nej det var inget, det var bara tur." sa hon undflyende, hon visste inte hur hon skulle ta emot komplimanger som dessa.
Hon höjde blicken och såg ut över havet av människor och varelser och alla blickar som vändes mot dem. Hon var glad då Nathaniel släppte henne en aning, hon ville inte visa sig alltför svag inför alla. Hon ville inte visa sig svag alls, hon var Estelle, hon klarade sig alltid, alltid ensam. Skulle det ändras?
Då den omtalanade Keiron kom fram till dem drog Estelle efter andan av förvåning. Keiron var en kentaur. Estelle som trott att han skulle vara en man, en människa. Men Estelle finner sig snabbt och sträcker fram handen som Kairon tar i sin.
"Det är en ära att få träffa er sir och att få komma hit." sa hon artigt varpå Keiron skrattade lätt åt hennes sätt men hälsade sedan på henne.

Estelle såg lite ställd ut när hon såg Keiron, och Nathaniel flinde åt henne.
"Du behöver inte kalla mig 'sir', Keiron räcker bra", sa kentauren med ett varmt leende och skakade hennes hand. "Varmt välkommen till Halvblodslägret, Estelle, jag hoppas du kommer trivas bra"
Keiron vände sig sedan till Nathaniel. "Jag hoppas ni inte stötte några större problem?"
Nathaniel motstod impulsen att himla med ögonen. "Nejdå, bara en tjurman och två cykloper, varav en befann sig precis utanför våra gränser", svarade han. Keiron rynkade bekymrat på ögonbrynen.
"Hmf", muttrade han. "Jag är glad att ni tog er helskinnade hit, även om ni verkar behöva både ett stort mål mat och en lång natts sömn"
"Verkligen", sa Nathaniel och nickade. "Men jag skulle tro att Estelle även skulle behöva en ordentlig läkarundersökning. Fast först mat"
Keiron nickade med medhåll, och vände sig sedan mot Estelle igen. "Eftersom vi inte vet vem din förälder är än, så får du slå dig ner vi Hermes bord. Imorgon ska jag sedan berätta allt för dig som du behöver veta", sa han vänligt. "Men slappna bara av nu och vet att du är säker här"
Keiron vände sig mot Nathaniel igen. "Jag vill även att du kommer och ser mig imorgon, jag vill höra allt om ditt uppdrag" Nathaniel nickade.

Estelle vill bara protestera om läkarundersökningen som Nathaniel framhöll och hon gjorde det, men inte ens i hennes öron lät det övertygande längre.
"Det är okej. Jag behöver inget, jag mår bra." mumlade hon och såg ner på sina fötter. Hon ville inte undersökas, inte bevisas att hon var ett hopplöst fall, ett misslyckande. Hon kunde heller inte ta emot hjälp, eller snarare be om det, även det var ett misslyckande för henne.
Men mat och sömn lät bra, hon kände sig sömnig och uppfattade knappt vad Keiron sa om bord. Deras vidare utbyte av ord missade Estelle helt för just då kvävde hon en stor gäspning. Keiron log och pekade sedan åt ett bord som tydligen var Hermes. Hon förstod inte alls varför hon skulle sitta där och varför hon inte kunde sitta vid Nathaniel. Men hon satte sig vid bordet och la ner huvudet mot bordskivan medans hon såg efter Nathaniel, det kändes otroligt tomt efter honom.