The maze runner prs

Samantha somnade om igen.

Newt höjde på ögonbrynen - mest troligt för att det inte var många gånger som Alexandra suckade åt någonting.
"Samantha ville att jag skulle säga åt dig att hon är ledsen för vad hon sa och att hon hoppas att du kan förlåta henne", sa Alexandra i ett enda andetag.
"Du kan säga till Samantha att ..." började Newt, men Alexandra avbröt honom.
"Nej. Det kan du säga själv." Sedan snurrade hon runt hundraåttio grader och gick tillbaka till sin position, lutad mot den tjocka stenväggen.

Samantha vaknade och reste sig upp.

Newts blick dröjde kvar vid Alexandra en stund, men sedan gick han iväg.

Samantha kollade sig omkring.

Alexandra såg Newt rikta stegen mot Samantha, som verkade nyvaken, men Alexandra brydde sig inte om det. Hon betraktade sina händer istället, och snart föll hon in i en orolig sömn.

Samantha såg Newt närma sig henne.

Alexandra vaknade av att hon slog i huvudet i marken. Hon hade somnat sittande, och nu ramlat ner.
I och för sig var det kanske tur att hon vaknade just då, för precis i sin dröm höll hon på att falla ner från en hög höjd. Det var inget med höjder som skrämde Alexandra ... men att falla ner för en? Det var inget för Alexandra.
Hon satte sig frakt upp och tog sig för huvudet. Det var ingen allvarligt och väldigt smärtsam smäll hon fått, men det kändes ändå i hennes huvud.

Någon minut senare reste sig Alexandra och gick mot sin sovplats. Hon ville inte gärna ramla ner och få en likadan smärta i sitt huvud igen.

Newt kom fram till Samantha.

Snart kom hon fram, och hon nästan föll ner och drog en filt över sin nu väldigt nerkylda kropp. Alexandra kröp ihop och slöt sina ögon, och tillät sig nu att somna om.