PRS Kim Potter & Fajy Tajl

TICK TACK NU ÄR KLOCKAN 18:05
-
Damien ~
Det hade varit ganska jobbigt att släpa upp allt, men det var värt det.
Ett runt litet bord med två stolar, ett ljus och middag.
Min bästa chef fick göra middagen, så jag hoppas att den smakar bra.

Lea
Det var kyligt ute när jag gick till skolan. Eftersom jag inte tycker om mörkret så mycket, så sjunger jag lite tyst medan jag går. Jag nynnar lite svagt och när skolan är inom synhåll så slutar jag.
Jag vet inte riktigt om jag kan lita på den som skickade sms:et, så därför har jag packat med en papparsprey för säkerhetens skull. Jag ser ner i marken medan jag går och har luvan uppfälld.

Mina tänder skakar när jag hittar stegen till taket, den är väldigt våt så jag tar långsamma och försiktiga steg upp. Först när jag kommer upp ser jag ingenting, utan lyser med min telefonkamera för att kunna gå.

i början så tror jag inte att det är någon där, men när jag börjar skymta tända ljus så får jag en chock. Jag blir ännu mer chockad när jag ser att Damien står där.

Damien ~
Klockan slår 18:15, det är jag säker på för att en ljuv musik, tillräckligt hög för att höras men tillräckligt låg för att kunna prata.
Ett litet, leende rycks upp i mitt ansikte.
Från mina vanliga t-shirts och jeans har jag bytt om till en frack.
Jag drar ut stolen och tittar på henne.
Hon är vacker.
"Du kom"

(Like OMFW)
Lea
Jag ser på honom och på vad han dukat fram. Sen ser jag ner på mina skor.
"Jag är ledsen..", börjar jag "men jag kan inte" jag ser på honom försiktigt

Damien ~
Ouch.
"Å-h.. V-va.. Varför inte?", stammar jag fram och tittar sårat på henne.
Jag fortsätter hålla ena handen bakom ryggen där jag gömt en bouquet men det känns som om den ska falla ur min hand.
Kan hon inte förlåta mig?
Hon måste väl ändå förstå att min första impuls var att rädda min lillasyster, men att jag tänkte efter och..

(Now I feel bad )
Lea
"Jag tycker om dig", säger jag "men det är inte det"
Jag ser ner på mina skor "det är inte om det med din syster heller", mumlar jag "du kommer inte tycka om mig när du lärt känns mig", säger jag utan att göra ögonkontakt. "Och jag vill inte att du ska sluta tycka om mig som vän"

Damien ~
Jag sväljer.
Det är ju patetiskt att visa sig såhär sårbar.
"Mh", får jag bara fram och drar handen genom håret.
"Men.. Bara så att du vet.. Jag tycker om dig som du är, och jag vill lära känna dig på riktigt, om jag inte gjort det än", suckar jag och tittar upp på henne från mina händer.
"Och om du bara vill vara vänner så förstår jag, känns kanske lite dumt att ha gjort detta men.. Om du så vill, så skulle jag göra om detta en miljon gånger - bara för dig"

Lea
Nej vad har jag gjort. Vad fan har jag gjort. Jag kan inte säga sådär. Det är typ Goldstreet-regeln nummer ett. Visa inte upp känslor, sårbarheter.
Jag slår snabbt handen över munnen.
"Jag ber om ursäkt för vad jag just sagt", säger jag snabbt "och jag äter gärna med dig"
Jag ler mot honom, men leendet liksom tynar bort efter ett tag och ersätts av två röda kinder.
"Ehm jag har liksom gillat dig ganska länge", säger jag och ler ett ganska fånigt leende. Det är iallafall okej att säga enligt regelboken som aldrig skrivits.

Damien ~
Plötsligt blir jag paff.
Va?
"Lea, du måste inte låtsas. Men.."
Jag har gillat dig väldigt länge
Mina kinder blir aldrig, men ett fånigt smil når mina läppar, inte särskilt synligt men ändå.
Jag tittar små generat mot bordet.
"Men, om du fortfarande vill äta så.."

Lea
"Jag låstas inte", säger jag igen "och jag vill gärna äta med dig"
Jag sätter mig ner på stolen "men jag har träning vid nio", säger jag kort