Vi försöker en gång till

Cara hade lämnat Laws rum och stod nu utanför Dracos cell, hon hade Robin i famnen och Draco såg hatiskt på henne och Robin.
"Vad gör du här?" frågade han kallt.
"Vad hände med dig Draco?" frågade hon lågt och mannen såg på henne.
"Du hände" sa han och Cara såg kallt på honom, allt hat hon kände mot honom bubblade upp på ytan och hon hade god lust att döda honom där han satt, men då skulle Robin bli utan mor och det ville hon inte. "Du var inte värt något, och nu är du med någon annan, vad bra det löste sig för dig då"
"Hon förtjänade bättre" sa Law som kom upp bakom henne och Cara log mot honom och de lämnade sedan Draco.

Laura fick besök av flera botare vilka sa att hon skulle bli bra. Det var tröstande? Laura visste inte, en del av henne ville tillbaka till Draco. Livet med honom hade varit okomplicerat då hon slapp tänka bara lyda. Varför hade hon ens lämnat honom?
Tårarna föll längst hennes kinder då hon blev ensam, hon älskade inte honom och inte han henne ändå ville hon ha honom åter.
Om det inte hade varit för livet i hennes kropp hade hon stannat. Kanske hon kunde föda och lämna det ifrån sig? Om han blev fri? Hon visste inte, hon visste inte vad hon ville längre.

Cara tog Laws hand och gick ifrån kontoret med arga steg, just nu var hon bara arg på Draco, hon hatade honom för allt han fått henne att genomlida.
"Cara är du okej?" frågade Law och hon skakade på huvudet.
"Nej jag är arg" sa hon och han stannade henne och såg på henne och började sedan skratta.
"Jag ser det" sa han och hon kunde inte låta bli att le mot honom.
"Jag försöker vara arg" sa hon och kunde inte låta bli att skratta. Cara böjd sig fram och gav honom en puss och tog sedan hans hand.

Laura sov snart tungt, vad än botarna hade i hennes dropp så var det något att sova på. Hon behövde sömn, drömlös sömn och mat.
Snart var hon inte ensam i rummet längre, en man lika mörk som Laura var ljus la sin hand på hennes kind.
Zabini hade anlänt, hon de hade inte setts mycket sedan skolan och knappt då heller. Laura var inte den självklara delen av deras gäng, hon kom till i slutet av sista året och vad hon trodde hade hon inte gjort avtryck på någon.

Robin lekte med hennes hår där hon gick genom ministeriet, hon hade inte varit här inne på flera år, människorna såg nyfiket på henne, antagligen för att hon hade blått hår och gick bredvid Law, men de verkade inte känna igen henne. Cara var glad över att de inte kände igen henne, hon ville inte bli överröst med frågor.
"När är rättegången?" frågade hon Law som såg på henne.
"Om någon månad, de måste först förhöra honom, sedan samla in bevis" sa han och hon nickade.
"Pratade du med Laura?" frågade hon och Law nickade.
"Ja men hon sa inte så mycket. Skall du prata med henne?" frågade han och hon ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, det känns inte som om det är någon mening. Nej nu vill jag bara åka hem och äta, följer du med?" frågade hon och Law nickade, de lämnade ministeriet bakom sig och begav sig hemåt.

Laura stod upp och såg ut genom fönstret, såg på den mörka omgivningen. Hur hon kommit ur sängen visste väl ingen men slangarna var fortfarande inkopplade i henne. Hon rörde inte en min utan höll bara i fönsterkarmen tills knogarna vitnade. Hon hade bestämt sig, hon skulle härifrån. Hon orkade inte med folks deltagande miner och ord. Hon hade ändå inte fått besök, varför skulle hon stanna? Sanningen var dock att hon hade fått besök, men hon visst inte om det. Hon visste heller inte hur illa däran hon var, eller hur nära hon var att förlora barnet som det redan var.
Med en smäll transfererar hon sig därifrån på kvällen då mörkret fallit och personalgruppen minskats. Ett larm avgår, men ingen hinner få tag i henne. Ingen vet var hon tar vägen, ingen.
Nej, Laura står utanför sin sommarstuga, den som varken mugglare eller magiker kunde se. Det vill säga om man inte visste om den och det var det väl inte många som gjorde?
Laura visste inte, hennes hjärna kändes tjock och luddig. Hon fann nyckeln och öppnade, tog sig in utan att se sig om och föll utmattad ner i närmsta soffa.