Allt inte svårt, bara kompliserat

Super!
Betyder den där sista meningen att polisen kommer att misstänka hennes kompisar?!?

Ny läsare!

Hej! Jag vill bara berätta att kapitel 6 inte blev ett särskilt långt kapitel, jag kom inte på ett riktitgt bra sätt att komma vidare så det fick bli ett nästan två sidigt kapitel. Det har inte särkilt bra detaljer och det är lite rusat, det är inte det bästa, men det är bara ett litet kort avsnitt för jag kunde inte komma vidare till den delen jag verkligen ville till snabbt nog. Oavsett dess längd och operfektion hoppas jag att ni tycker om det!

6. Barrs and Badges

En polisman ledde mig in i utredningsrummet och satte mig på en svart stol med säte och rygg av plast och ben av någon kall metall, den var hopfällbar, vi har altid med oss sådana i husvagnen på semester.

Två poliser var redan inne i rummet, de var antagligen högre uppsatta eftersom ingen av dem hade på sig en uniform utan båda hade kostymer.
En av dem satt ner, han var äldre och hade rynkor. Han var iklädd en mörkblå kostym med en vit skjorta och en silvrig slips. Den andra polisen stod upp med ena foten på hans stol. Han lutade sig framåt med ena armen på sitt ben och läste ett dokument. Han var mycket yngre än den andra polisen, i Matt’s ålder ungefär, han påminde mig lite om Matt faktiskt. Han hade en silveraktig kostym med en vit skjorta.

- Var god och sitt ner Miss Lancaster, sa den gamla polisen.
Jag gick med långsamma steg mot stolen. Jag gjorde nästan alla rörelser långsamma, jag behöver lite lung nu och det är det enda som kan få mig lite lugnare just nu.
- Hur kom det sig att ni var hos Miss Jonas hus? Frågade den yngre polisen som satte sig ner och lade papperna han hade läst uppochner.
-Vi ville kolla till henne, vi är hennes vänner, hon hade inte svarat på några av våra sms eller samtal så vi gick för att kolla till henne.
- Varför tror du att Mr Jonas dödade sin egna dotter? Han hade tvivel på sin röst. Som att han inte trodde att han inte gjorde det.
- För att vi såg henne, vi såg Liza ligga ner på golvet i en pöl av blod och han stod över henne utan någon annan än hans fru i huset!
Det blev tyst. Den äldre polisen lutade sig tillbaks i stolen och andades ut ett djupt andetag.
- Ta det lugnt, sa den yngre polisen med snällare röst. Vi vill bara få reda på all fakta och ha alla teorier framställda.
- Ni borde inte ens ha några teorier, det var hennes pappa som gjorde det!
Återigen blev det tyst. Fast av den här tystnaden blev jag orolig.
- Vi hittade ett gift, heroin och en överdos av Ibuprofen i hennes system, våran teori är att hon blev drogad förgiftad och sedan försökte ta livet av sig själv.
Jag blev helt förstummad.
- Om hon blev förgiftad, började den äldre polisen och lutade sig fram mot mig med armarna på bordet nu med en vänligare röst, så är inget alibi säkert, någon kan ha lagt giftet i en dryck och hon kan ha druckit den flera timmar efteråt.
- Vart är Lizas pappa nu? Frågade jag, mina händer som nu skakade höll jag under bordet och försökte lugna ner mig själv.
- Det finns inga direkta bevis för att det var han som dödade henne, inte heller för hennes mamma, så de är båda i sitt hem, svarade den äldre polisen.
- Är det något mer som kan hjälpa oss med utredningen? Något alls?
Jag tvekade först, men om det kan hjälpa att hitta mördaren så är det värt det.
- Jo det är en sak, jag trodde att hon hade slutat, det hjälpte med nerverna sa hon, började jag. Poliserna kollade förväntansfullt på mig.
- Slutat med vad? Frågade den äldre polisen.
- Droger…
- Så hon höll på med droger, långt innan, eller var det nytt?
- Hon höll på med det i nian, vi fick reda på det och vi fick henne att sluta sluta, eller det var vad vi trodde.
- Så du tror att hon hade börjat med droger igen?
- Jag vet inte, hon missade mycket skola på den sista tiden, vi trodde aldrig att hon gick iväg för att bli hög.
- Okej, tack så mycket för ditt samarbete, du kan få gå nu.
Den yngre polisen öppnade dörren och ledde mig ut. Vid entrén väntade Erika och Oscar på mig.
Jag sprang fram och kramade dem. Jag hade varit inne på förhör i 45 minuter och klockan var nu halv 6.

Vi gick ut ur polisstationen där våra föräldrar väntade på oss vid deras bilar. Deras blickar var oroliga, jag har aldrig sett dem så förut. Mamma stod vid våran stora mörkgråa Volkswagen parkerad bredvid Oscar och Erikas föräldrars bilar. Vi gick med snabba steg fram till dem och kramade dem. Erika började storgråta igen och mina tårar föll som ett vattenfall också, fläckade ner min mammas tröja.

Jag satt tyst hela bilresan hem. Mamma kollade bara på mig med sympati, jag tror inte ens att hon vågade prata med mig. Minnet spelades om och om igen i mitt huvud som på film. Hur hon låg där livlös på golvet i en pöl av blod, med hennes föräldrar svävande ovan henne som gamar. Jag blir frustrerad bara av att tänka på det. De gjorde inget, de ringde inte efter någon ambulans eller någonting. Jag klarar inte av att älta över det allt för länge, då skulle jag bli våldsam från mitt vrede.

När vi kom hem från den obekvämt tysta bilresan gick jag direkt upp på mitt rum. Jag höll undan mina tårar tills jag kunde sitta ensam i mitt rum och drunkna i mina tårar utan närvaron av andra. Jag stängde dörren bakom mig och bara föll ihop med mina tårar. Tårarna fläckade ner min tröja, mina jeans, mina händer blev blöta, jag tror inte att jag någonsin har gråtit så mycket i mitt förut. Tårarna bara rann och rann. Det fanns inget jag kunde göra åt det, det fanns inget jag ville göra åt det heller!
Jag vill bara krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen.

Super

Sskojar du! Det var ju ett superbra kapitel!
Men stackars de alla, och så ssynd att hon tog dråger tidigare och aah:c
Det låter nästan som det där som hände med Cory
Mer!♥