The one we all want ~ [PRS]

"Vem är det?" mumlade Adrian till Becka, som nu hastigt försökte samla sig. Hon såg upp på Adrian med stora ögon.
"Jag vet inte", viskade hon.
Han promenerade förbi Faye, lade en lätt hand på dörrhandtaget och ställde försiktigt dörren på glänt.
Personen, eller personerna, där bakom ryckte dörren ur hans grepp och placerade ett välriktat slag i Adrians huvud med något tungt. Det svartnade för hans ögon och han föll till marken framför förövarnas fötter.
De båda maskerade, antagligen män, såg på häxorna.
"Ta båda!" ropade den ena.
Becka vände sig om för att fly - men sprang istället rakt in i en bredaxlad man, som såg ner på henne med ett flin.

Faye stirrade på männen och backade ett steg.
Hon drog upp kniven hon hade i ett band runt låret, stod beredd utifall att någon skulle attackera henne. Hon kunde försvara sig, men hennes drycker var snart slut, och om hon inte hade dem kunde hon inte använda sina krafter. Hon såg mellan de två männen, väste lågt.

Becka stirrade upp på mannen vars uppmärksamhet för ett ögonblick hamnade hos de andra två, och hon tog tillfället till sitt andra försök att fly. Hon slank smidigt förbi honom, och innan han hunnit reagera var hon utom hans nårbarhet. (( don't know if I just made up a word ))
Becka rusade uppför trapporna med adrenalinet pumpande i ådrorna. Hon slängde in sig på sitt rum, rotade igenom lådorna efter de små trolldrycksflaskorna som hon - like Faye - band fast på sin kropp under kläderna.
Hon skulle inte kunna undkomma dem just nu, inte heller imorgon, men någon gång skulle hon försöka hitta tillfället och då skulle magin sitta bra till hands. Just nu funderade hon över om hon skulle följa med frivilligt för att slippa bli slagen, eller om det var värt att skada dem nu.
När hon hörde att mannen var nära bestämde hon sig snabbt för att låta bli skador. Hennes tid för hämnd skulle komma sen...

Faye väste åt mannen då han vred bak hennes armar.
Den andre mannen höll hennes haka i ett hårt grepp, flinade mot henne. "Du r värd mycket du" sade han rått, medan den andre mannen band ihop hennes händer bakom hennes rygg, slängde ner hennes flaskor på marken innan han trampade på dem. Faye ilsknade till och försökte slita sig ifrån dem, väste återigen. När den tredje mannen kom ner med becka vred faye på huvudet. "Hon är inte efterlyst, vad ska ni med henne till?" Frågade hon kort. Försökte skydda henne, utan att visa detz

Becka såg på Faye vid hennes ord och hon kände en otrolig lättnad och tacksamhet när hon försvarade henne. Männen såg på varandra som om de funderade över hur de skulle tolka informationen. Då upptäckte Becka de krossade glasflaskorna framför deras fötter och insåg att Faye inte skulle lyckas fly ifrån dem utan större svårigheter. Utan Beckas magi var hon körd, helt enkelt. Och hon skulle även svika Adrian.
Hon såg ner på honom, medvetslös, och hon kände att hon var mycket rädd. Det gjorde inte saken bättre att se honom så sårbar.
"Vad säger du?! Lyssna inte på henne - det är jag som är den efterlysta! Låt henne vara och jag går med er frivilligt!"

Faye såg förskräckt på kvinnan. Vad höll hon på med?
Männen skrattade. "Vi är inte dumma. Vi vet vem vi är efter, men du får väl följa med om du vill" sade en utav dem, slängde upp Faye över axeln. Faye slöt ögonen. Vad håller du på med? Jag försöker ju få dem att lämna dig! sade hon till becka, genom den kraft de båda delade då de båda kunde konversera via tankar.

Becka misstänkte att planen inte skulle fungera, men hon hade alltid kunnat hoppas.
Utan min hjälp kommer du aldrig komma därifrån, skickade hon över till henne med blicken i marken. Hon kände hur hon blev upplyft från golvet och kände hur hjärtat rusade. Det var inte en lugn situation precis.
Jag vet att vi inte erbjudit dig mycket, men jag känner de här männen, Faye, fortsatte hon via tankekraften, Deras hjärtan är kalla som sten, de känner inget medlidande. Adrian kanske inte verkar mycket bättre, men jag vet att han är det.
Hon kände en tår rinna över kinden när de sattes i en utav två svarta bilar.

Faye kämpade emot, tänkte inte följa med frivilligt.
Så plötsligt kände hon något som täckte hennes mun och näsa och såg förvånat upp, insåg att det höll en trasa mot hennes mun. En trasa doppad i svavelört. Hon spärrade upp ögonen, försökte att inte lukta men det var försent, och hon föll ihop i mannens armar. Mannen lyfte upp henne över axeln, och följde sedan de andra, slängde trasan på marken bakom dem.

Becka såg bort på Faye, som hon insåg var nedsövd.
"Håll dig lugn, eller så tvingas vi söva dig också", varnade mannen som satte sig i förarsätet. Han vred om nycklarna och kort efter sattes bilen i rörelse.


Adrian vaknade med en ohövlig huvudvärk. Det var som om någon hamrade ilsket innanför hans kranium, och han var tvungen att lägga handen för ögonen och blunda för att inte svimma. Rummet snurrade omkring honom och han mådde illa av karusellen.
Helvete, tänkte han, vad fan har hänt?
Och så mindes han. Bilderna kom tillbaka och spelades upp som en film framför honom.
Han reste sig upp på vingliga ben efter att han försökt samla sig för ett par minuter. Han såg sig omkring, ensamheten var tryckande.
"Becka!" ropade han, undrade vart hon var. Hade männen tagit henne också? Han såg sig om efter tecken, försökte vädra efter spår.

När Faye vaknade insåg hon att hon återigen var i en mörk Cell. Hennes händer var fastkedjade och hängde ovanför hennes huvud. Hon grimaserade lätt och såg sig om, visste inte alls vart hon befann sig.
Hon såg inte becka, och blev lätt orolig. Hade de skadat henne? Hon stördes utav att dörren öppnades och en utav männen kom in. Hon såg mot honom, väste lågt då han närmade sig henne.