Cowboys and indians

Dave njöt av ensamheten och slöt ögonen. Han hörde det avlägsna ljuset av röster och vatten. Det var lugnande och han hade nästan somnat där han låg då hon kom tillbaka. Han hade inte hört hennes steg. Men han märkte då hon ställde ner maten vid honom.
Han öppnade ögonen och log. Trots att han ätit mycket var han hungrig. Han tog teet och såg till att skinnbiten låg ordentligt innan han drack lite. Han åt sedan och kände hur hon tog hand om hans sår. "Ser det bra ut?" Undrade han och rättade till sin hatt. En typisk hatt som alla män ägde, mest för att den skyddade mot solen.

Aiyana nickade åt hans fråga och besvarade hans leende svagt. Hon var ovan vid att män log och visade tacksamhet för saker som var självklara att en kvinna gjorde. Men hon nekade inte till att hon gillade det, att få uppskattning för allt det hon gjorde.
"Bra, läker bra. Vit man kommer klara sig." sa hon och satte sig sakta vid honom, såg vaksamt på honom om han hade något emot det.
"Mår vit man bra? Dave bra?" sa hon efter en stunds tvekande för att finna orden.
"Aiyana kan göra? Hjälpa Dave?" frågade hon.

Dave nickade sakta, det var bra. Han lutade sig tillbaka igen då hon var klar, mot ett träd. Han drog ner hatten en aning så inte hans ögon syntes, det gav en behaglig skuggning över ansiktet. men resten av hans kropp var blottad för solen. "Om jag mår bra?" undrade han sedan och log. "Jag mår faktiskt utmärkt, ni har varit mycket vänligare än jag trott, jag har fått allt jag behövt". Han drack upp teet och kände sig återigen dåsig, men tänkte inte sova nu. "Det finns inget ni behöver göra nu" sa han sedan mjukt.

Orden han sa var lättande att höra men samtidigt gjorde de henne nervös. Hon blev nervös att inte ha något att göra. Hade hon varit i lägret hade hon fått massa order eller annars fanns det massa saker att arbeta med sent in på kvällarna, men här fanns det inte det, det var bara en tom glänta i skogen.
Så hon tog sig upp på fötter och rättade till kläderna som egentligen inte behövdes rättas till och hon rätade ut osynliga skrynklor. Sedan tog hon skålen och muggen och gick ner till vattnet och tvättade dem. Hon fortsatte med att hänga upp skinnet på tork han använt till att torka sig med. Efter det visste hon inte vad hon skulle ta sig för, hon verkade rädd, rastlös och nervös med en gång, ingen skulle få se henne overksam.

Dave slöt ögonen och bara låg och vilade ett tag, det var så skönt, att kunna slappna av och vila, han behövde det. Han öppnade ögonen då han hörde henne röra sig och såg henne ta hand om allt. Hon verkade en aning rastlös och nervös..."Hur är det?" undrade han och tog sig upp med skinnet om höfterna. Han hann inte få något svar då det plötsligt prasslade i buskarna och ut flög en varg, rakt mot Aiyana. Dave flämtade och snabbt som ögat fick han fram pistolen som han hade lagt ner på marken och sköt. Den träffade, dock inte rakt i hjärtat. Så vargen vände sig nu mot honom morrandes och med ett blodigt sår innan den hoppade mot honom. Dave fick ingen mer chans att skjuta innan vargen var över honom. Pistolen slogs ur hans hand och vargen försökte bita tag i hans hals. Dave lyckades hålla undan de vassa tänderna och fick tag på sin kniv som låg på marken. Precis då han högg vargen i hjärtat bet den tag i hans skadade axel. Han flämtade, men skrek inte, det var som att all luft gick ur honom. Vargen stannade upp och ljuset försvann från dess ögon och Dave rullade den av sig och flämtade än.

Aiyana hörde prasslet och vände sig tvärt om för att se en varg hoppa mot henne med öppna käftar. Hon reagerade snabbt och drog sin kniv, förvånad av att hennes skyddsdjur anföll henne, men kanske det var ett tecken från gudarna?
Men hon hann inte göra något försen hon hör ett av de där hemska skotten och ser den träffa vargen. Hade Dave? Jo, det var han, men varför? Han hade haft världens chans att rymma då hon försökt klara av vargen.
Dock anföll nu vargen honom istället, hon kastade kniven och den träffade vargens rygg. Men innan hon hunnit dra ännu en och hoppat på vargen var den död. Hon kom snabbt fram till den flämtande Dave och särade vargens käftar från honom.
"Dave" sa hon förfärat och med oro i rösten, hennes hand färgades av blod då hon rörde vid hans axel.
"Behöver hjälp, medicinman." sa hon endast och lyfte upp honom som han inte vägt mer än ett litet barn. Det andra kunde hon hämta sedan, nu stod den vite mannens liv på spel.

Dave gav ut ljud utav smärta, flämtade och frustade och höll för sin axel medan han snabbt lindade skinnet om sig igen. Det gjorde hemskt ont, såret var djupare och vargtänderna var inte direkt rena. Han kunde nästan känna alla bakterier och all smuts åka djupare in i såret ju mer han rörde på sig.
"Jag...jag är okej" mumlade han även om det var en lögn: "Akta, du blir blodig" mumlade han och började låta sluddrig. Han var påväg att svimma av, såret och det lugnande teet jobbade bra tillsammans. Så när hon lyfte upp honom och började gå slöt hans ögon och blodet fortsatte rinna. Såret var djupt efter tänderna.

Aiyana sa inget utan koncentrerade sig på att gå snabbt. Det var bara lögn, hon kände igen det från många och henne själv, att låtsas att allt var bra. Hon pressade hans sår mot sin kropp för att stilla blodflödet då hon gick.
Då hon kom in i lägret skrek hon till några och en kvinna sprang och kallade på medicinmannen. Hon gick in med Dave i ett av tälten och la honom ner på en djurfäll. Medans hon väntade på mannen började hon rengöra såret och värma vatten, de behövde få bort bakterier, stilla blodflödet och ge honom mer smärtlindrande. Som tur var så var detta något de kunde och hon visste att han troligen skulle klara det, om nu inte vita var vekare än dem, hon hoppades inte det.

Dave försökte desperat hålla sig vaken, han visste att han inte fick somna, för då fanns chansen att han aldrig skulle vakna igen. Han kände henne gå, guppande av hennes steg och ville så gärna somna, vila. Han kände hennes kropp mot sin och förundrades lite över hur stark hon var, alla indianer verkade vara starka och vältränade.
Då de väl kom in i tältet slöt han ögonen och andningen saktade ner något. Han kände hur såret blev rengjort och spände käkarna, det sved. Men då hon kom åt på en viss punk skrek han nästan högt och andades häftigare. "Fan!" röt han ut istället för att skrika och bet sedan ihop igen. Han svor ofta då han fick ont.

Aiyana ryckte till vid hans utbrott och drog sig skrämt tillbaka. Vad hade hon gjort fel? Han verkade arg, eller var det för smärtan?
Hon var förvirrad men just då kom medicinmannen in och knuffade ut henne ur tältet. Hon hade gjort tillräckligt och därinne fick inte kvinnor vara, de kunde föra otur mot hans läkande krafter. Istället skickades hon efter vargen och det andra de lämnade efter sig.