Dödens kyss (Drarry)

Super bra!!!! Skriv meeeeer! Snälla...

En fråga: Hur gör du? Hur gör du för att få mig beroende? Hur lyckas du med att sluta på de mest spännande ställena? Det är verkligen superbra, och jag kan inte få nog! Det är Drarry, det är spännande och jag älskar det!♥♥♥
Jag beundrar dig, ok♥

Så braaaaa

Vad ska jag säga? Ett enkelt tack räcker inte på långa vägar för att beskriva hur tacksam jag är för allt. Som vanligt har jag inte laddat upp ett nytt kapitel på superlänge. Men tro mig, jag har inte glömt denna ff:en. Långt ifrån. Detta kapitel har tagit lång tid att skriva, jag har velat fått de perfekt. Jag arbetade på det länge, ville få det så tydligt och vackert som möjligt. Men jag insåg att ju mer jag höll på att pilla och ändra desto mer opersonliga blev karaktärerna. Därför har jag idag helt enkelt skrivit om kapitlet helt från början idag. Jag är ledsen för att det kanske är oförståeligt på sina ställen, det är bara att säga till ifall något är knas :3.

Som sagt är detta kapitel väldigt speciellt, det har kliats i fingrarna efter att få dela med mig av det till er. Och nu är det äntligen dags!
-------------------------------------------------------
Dagarna hade masats sig framåt. Det gick inte en minut utan att Harrys tankar svävade till Draco. Han visste att det skulle vara för riskabelt att besöka honom igen. Men det var svårt, han hade därför hållit sig strängt upptagen vilket i och för sig inte var så svårt eftersom hans nattliga besök till Draco hade lett till att han låg efter i så gott som alla ämnen. Dessutom så hade antalet läxor nästan fördubblats sedan förra terminen.

Harry suckade vid sin hög med anteckningar, dubbeltimme med professor Binns var något man verkligen inte önskade sig. Särskilt inte på en fredag. Harry kände en svag petning på sin arm och kastade en snabb blick på professor Binns innan han diskret vände sig om mot Ron.

- Du ska med till Hogsmeade idag va? Frågade Ron glatt.
Harry hade totalt glömt bort besöket till den lilla byn.

- Öh, hinner inte måste plugga, svarade Harry besviket.
Ron gav Harry en chockad blick.

- Det kan du väl göra imorgon? Till och med Hermione ska med.

- Men Hermione ligger inte efter i hälften av alla ämnen, suckade Harry.

Ron hade svårt att dölja sin besvikelse men försökte i alla fall klistra på ett obekymrat leende samtidigt som han ryckte på axlarna. Resten av dagen höll han sig på avstånd. Han verkade nästan sur på Harry. Men Harry hade inte orkat tagit tag i det. Ville han vara sur fick han väl vara det.
Några timmar senare var slottet nästan tomt på folk, alla var antingen i Hogsmeade eller utanför slottet. Med tunga steg gick han upp i Gryffindortornet. Inte en människa syntes till här heller. Han satte sig ner vid brasan och rotade fram trolldrycksuppsatsen som skulle in imorgon. Han skulle aldrig hinna klart, sju sidor skulle uppgiften vara och var den inte inne i tid skulle inte Snape vara sen med att ge honom underkänt på hela kursen. Det skulle innebära att han aldrig skulle få chansen att bli Auror. Drömmen som kändes så långt borta, men det var i princip det enda yrket han skulle kunna tänka sig att jobba med. I hela hans liv hade han ju på ett eller annat sätt kämpat mot mörka krafter. Han var som gjord för det yrket. Och kanske skulle yrket ge tillbaka livsglimten i ögat. Kanske skulle en nystart vara det han behövde. Kanske skulle han till och med lyckas komma över honom. Hela dagen hade han försökt tränga bort Honom ur sina tankar. Men nu gick det inte längre. Tankarna sköljde över honom. Levde han fortfarande? Tänkte han fortfarande på skuggan han såg när Harry smet ut? Tänk om det hade varit sista gången Harry hade träffat honom! Harry bokstavligen flög upp ur stolen, han måste få se honom åtminstone en sista gång. Han sopade ner alla böcker i väskan och sprang upp till sovsalen efter osynlighetsmanteln.

Han rotade bland alla smutsiga kläder längst ner i garderoben. Men osynlighetsmanteln var inte där! Han var helt säker på att han hade sett den där senast igår. Han började febrilt slänga ut alla kläder på golvet. Men trots det hittade han den inte. Plötsligt hörde han en svag harkling bara en meter bakom honom. Han vände sig hastigt om men bakom honom var det lika tomt som tidigare.

-Letar du efter något speciellt Potter?

Harry stod som förstenad. Det kunde inte vara sant. Det silverblonda håret låg inte längre så perfekt som det annars brukade göra utan stod istället spretat och diverse håll. Hans kinder var djupt insjunkna och klädnaden veckigt. Trots det var han fortfarande så oberört vacker. I handen höll han Harrys osynlighetsmantel och sin egen trollstav som han riktade rakt mot Harrys hjärta.

-Expelliamus

Harrys trollstav flög rätt in i Dracos hand och Harry hade inte gjort ett dugg för att hindra det.

-Bara en av oss kommer komma ut härifrån levande. Jag vet allt Potter. Hur du försökte döda mig. Hur du har smugit omkring på sjukflygeln bara för att få se mig långsamt dö. Frågan är bara hur. Hur lyckades du förgifta mig? Jag tror inte direkt att Snape hjälpte dig med att hitta den perfekta drycken. Men jag måste säga att det var en förträfflig plan. Ingen skulle förstå att det var du. Men såklart misslyckades den. Men såklart inser jag att du inte kommer ge upp , du kommer att försöka till du lyckats. Därför måste du dö. Du kommer ändå dö inom kort, vi båda vet att mörkrets herre bara växer sig starkare för var dag. Om inte trolldrycken dödar dig först, den verkar ju tydligen ha drabbat oss båda. Det sista du kommer att få höra är min röst, sa Draco och log svagt..

Harry hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. Han hade försökt tyda ifall Draco talade sanning. Han hade nämligen aldrig varit en särskilt bra lögnare. Men det fanns inga spår av tvivel i hans ansikte. Harry skulle omöjligt kunna försvara sig där han stod utan trollstav och han kände att det faktiskt inte gjorde så mycket. Han kände ett stygn i hjärtat när han tänkte på Ron, Hermione och Luna. Men på andra sidan skulle han ju ändå aldrig kunna överleva mot Voldemort som han visste att han någon dag var tvungen att strida mot. Här skulle han i alla fall dö lycklig, hans sista blick skulle vara på någon han älskade. Han såg på Draco.

- Gör det då, sa Harry med lugn röst.

Han skymtade en blick av osäkerhet i Dracos ögon. Han tvekade.

- Så du tänker inte ens försöka att kämpa emot? Nästan skrek Draco.

Harry rykte på axlarna. Egentligen så ville han ju inte dö. Han ville gå ut skolan, flyga högt över molnen i en quiddishmatch och få sitt drömjobb som auror. Men inget av det skulle vara värt någonting ifall han inte hade Draco vid sin sida. Det gjorde ont i honom att Draco skulle hata honom när han dog. Att han skulle tro att anledningen till att de långsamt höll på att dö berodde på honom. Det minsta han kunde göra var att försöka förklara för honom att…att..ja allt helt enkelt. Men han behövde tid, tid att hitta de rätta orden, att lyckas säga det exakt rätta sakerna som skulle få Draco att förstå.

- Varför skulle jag försöka mörda dig?

Frågan hade bara kastas ur Harry.

- Är inte det uppenbart?

Draco började förklara, allt det där som Harry redan visste. Hur de redan från dag ett hade byggt upp allt högre murar mot varandra. Han berättade allt så detaljerat. Tiden uppe på sjukhusflygeln hade uppenbarligen gjort honom otroligt sällskapssjuk. Harry utnyttjade tiden till att komma på en plan som förhoppningsvis skulle få Draco att förstå. Så Draco åtminstone inte skulle hata honom när han var död.

- Draco, mumlade Harry knappt hörbart.

Draco tystnade genast.

- Det är inte jag som gör det här. Och jag vet att du vet det. Även ifall det skulle vara enklare ifall det var jag. Sanningen är att jag är lika rädd som du. Jag vet inte hur jag ska förklara det här. Jag förstår knappt själv. Jag kan inte förklara, jag måste visa dig.

Harry sträckte sig efter Dracos hand men Draco ryggade snabbt tillbaka och riktade han trollstav rätt emot Harrys hjärta.

- Kommer du ett steg närmare mig dödar jag dig innan du ens hinner blinka, skrek Draco hest.

Den självsärka tonen som tidigare hade funnits i hans röst var som bortblåst. Kvar fanns bara en enorm rädsla. Harry backade undan och gick istället fram till sin koffert. Han hittade nästan genast det han sökte. I hans hand låg en liten skål fullt med små runor inristade i sig. Han strök sakta handen över den och placerade den mitt på hans säng. I skålen gled en dimma runt. Skålen hade han fått bara några dagar tidigare av en uggla. Han visste först inte var det var även om han hade varit säker på att han hade sett något liknande förut. Till sist hade han kommit på det. Det var ett minneshåll. Precis vad han behövde. Han hade genast förstått vem som hade skickat det till honom.
Han såg minnet när har tjuvlyssnade på Snapes och Dumbledores samtal sväva upp till ytan. Det var nu eller aldrig. Han slängde sig över Draco.

- Lamslå! Skrek Draco.

Harry lyckades väja för besvärjelsen och kastade ner de båda i minneshållen. De befann sig inte längre i Harrys sovsal utan utanför statyn Dumbledores kontor. Snape kom jäktandes emot dem. Draco rusade mot honom.

- Snälla professorn hjälp mig, Potter har förhäxat mig, ropade han desperat.

I nästa sekund gick professor Snape rakt igenom honom. Draco såg skräckslaget på Snape.

- Du har dödat oss båda! Skrek han och gick mot Harry.

- Vi är i ett av mina minnen, de kan verkligen se eller höra dig.

Draco såg förvirrat omkring sig. Harry förstod honom. Första gången han hade blivit inskickat i ett minneshåll hade han reagerat likadant. Draco skulle precis öppna munnen igen men Harry var före.

- Vi har inte tid, följ bara med.

Harry kastade sig igenom väggen och befann sig sedan innanför statyn precis utanför dörren till hans kontor. Sekunden efter stod Draco vid hans sida och såg om möjligt ännu mer förvirrad ut. Snape hade börjat berätta på andra sidan dörren. Harry som redan hade hört allt en gång innan lyssnade knappt på Snapes ord utan stod bara och betraktade Draco som för varje sekund verkade mer och mer uppgiven.

Efter något som kändes som timmar öppnades dörren till Dumbledores kontor och Snape kom åter igen utrusandes. I nästa sekund omfamnade dimman både Draco och Harry och de befann sig åter igen uppe i Gryffindors sällskapsrum. Draco var likblek i ansiktet och stirrade tomt framför sig.

- Jag förstår inte, varför just jag? Det är ju inte direkt så att jag har förlorat något av stort värde, det är inte så att jag har förlorat något som en gång har varit hela min värld. Det är inte så att jag har haft det som d-dig, viskade han.

- Och kanske är det just därför, du har aldrig haft något, eller eh, någon som har varit hela din värld. Du är inte genomond, i så fall skulle jag redan ha varit död, mumlade Harry som svar och rodnade.

- Hur kan du fortfarande vara levande?

Harry tog ett djupt andetag. Det fanns ingen återvändo.

- På grund av dig, Draco, jag älskar dig. Du är hela min värld.

OMG CLIFFHANGER STOP

AWWWWWW this is such a cute chapter! KAWAII ♥

OMG, MAKE 'EM KISS!

/Ny läsare!

Mwihihihihi så underbart! Fantastiskt skrivet älskar det!

OMG JAG ÄLSKAR DET HÄR! Men alltså på riktigt. Sånna cliffhangers är INTE ok! Alldeles för bra!

Men åh♥♥♥ Jag älskar det här kapitlet! Det var fint, långt, spännande och jag fick so much feels♥
Men omg vad rädd jag blev när Draco bara du ska dö typ! Du skrämde mig xd
Nej men jättegulligt♥♥♥
Omg! Mer nu!gsslsuyfsiczipaffdstuclrsfnösgs!!!!♥