The master and his maid(Anna-Chan)

Anne väntade på svar och snart fick hon det. Hon öppnade dörren och gick in och stängde sedan bakom sig. Sakta gick hon fram till Ciel. Borde hon buga som Mey-Rin gjort? Hon neg lite försiktigt innan hon satte sig i stolen framför honom.
"Jag hoppas maten smakade gott" sa hon sedan då det var hon och Mey-Rin som hjälpt till med den. Efter det var hon tyst en stund och bara såg på papperna han hade och sedan på Ciel. Han var så udda, så allvarlig för att vara så ung som han och hon var. Han verkade kall och hård men verkade ha ett gott hjärta då han räddat henne från att dö ute på gatan. Och varför hade han en ögonlapp?
"Jag antar att ni vill spela?" undrade hon och började ställa iordning shackpjäserna, hon mindes hur det skulle vara från dagen innan. Hon gjorde sedan sitt drag och väntade på hans. Återigen gled hennes blick upp till hans ögonlapp. "Hur har ni fått den där? Vad har hänt med ert öga?" slapp det ur henne.

Ciel studerade schackbordet, tänkte efter vilket drag han skulle göra.
"Hur har nu fått den där? Vad har hänt med ert öga?"
Ciel kände hur hans ögon spärrades upp, men sekunden senare såg han lika uttråkad ut som vanligt. Ciel gjorde sitt drag, innan han tittade upp på Anne.
"En... Sak hände." svarade han, slingrade sig runt sanningen. För vad han hade sagt var ju sant, även om det knappt var i närheten den mörka sanningen som låg bakom hans ögonlapp.
Ciel satte sig lite mer till rätta i stolen, studerade schackbrädet för att försäkra sig om att han hade gjort rätt val.

Anne väntade på hans svar och studerade schackbrädet så länge. Hon gillade verkligen spelet. Det var intressant och kul. Man behövde tänka och verkligen vara noggran. Något som passade henne bättre än fysiska spel och lekar. Det verkade passa Ciel bättre med. Han såg inte ut som han rörde sig så mycket.
Hon såg upp då hans svar äntligen kom, men svaret sa inte mycket. Hon nickade bara. Kanske hon inte borde fråga om det. Men nu hade hon gjort det ändå.
Hon gjorde snart sutt drag och hoppaded det var bra. Hon var bra redan men var ändå en nybörjare. Men föehoppningsvis skulle hon lära sig snabbt. Spelet fortsatte. Han lyckades få utav hennes pjäser men hon tog även av hans.

Ciels blick lämnade schackbrädet och landade istället på Anne. Ett av hans små, ovanliga leenden spred sig över hans läppar.
"Du lär dig snabbt."
Fastän Ciel menade det som en komplimang kom det ut ganska känslolöst, även om det dock hade en svag aning mer värme i sig än när han vanligtvis pratade. Ciel visste inte varför han var lite trevligare med Anne, men antagligen var det för att - som han redan klargjort för sig själv - kände igen sig i henne.

Anne log tillbaka mot honom. "Ja, det är ju kul" sa hon som om det vore självklart. Hon fortsatte spela och fortsatte att gilla det. Det var trevligt att spela med Ciel också, för han var riktigt, riktigt duktig. Så vitt hon trodde i alla fall, han var ju den enda hon någonsin spelat med.
Tillslut vann han igen och hon gäspade sakta och ögonlocken började kännas tunga. Hon var trött efter allt arbete. "Om ni ursäktar mig borde jag kanske gå"sa hon och tog sig sakta upp.

Ciel nickade och reste sig upp. Han följde Anne till dörren.
"Jag hoppas att ni får en god natts sömn," sa Ciel och öppnade dörren åt Anne, visade att han hade blivit väl uppfostrad. "Och du har blivit betydligt bättre sedan igår."

Anne log och tog sig fram till dörren med honom. Hon gillade redan att vara i huset. Det var mysigt där och hon hade mat, värme och en säng. Mer än hon någonsin kunnat få annars. Till och med vänner nog. Det kändes som om hon skulle bli bra vän med alla andra tjänare. "Tack så mycket, sov gott du med...". Hon la sedan till "..sir". Hon gick sedan ut ur rummet. "Taxk" log hon innan hon tog sig upp på rummet.

Ciel stängde dörren efter Anne och satte sig sedan ner vid sitt arbetsbord. Han borde antagligen arbeta lite - svara på brev, ge ut order, etc, etc - och bestämde sig därför för att göra det. Det var ganska mörkt ute, men en liten stund kunde ju knappast skada.

Ciel sträckte på sig. Ute var det väldigt, väldigt mörkt, och Ciel började att undra varför Sebastian inte hade kommit än. Han brukade ju alltid komma för att se till att Ciel inte var vaken hela natten...
Ciel ignorerade sin oro och tog upp ett nytt papper. Innan den unga earlen ens hade hunnit läsa första meningen hörde han ett ljud som lät som att ett fönster öppnades och vände sig hastigt om. Men Ciel såg inget i ljuset från månen och bestämde sig därför för att det nog bara var han som inbillade sig.
Återigen tog Ciel upp papperet och fortsatte läsa, men precis som förra gången blev han avbruten. Dock denna gången av att något tygaktigt trycktes mot hans mun/näsa. Ett halvkvävt "Sebastian..." lyckades ta sig ur den unge Earlens läppar, och i nästa sekund blev allt svart.

Anne hade tänkt att gå till sitt rum, men innan hon hunnit kom Mey-Rin och tog hennes hand. "Kom! Vi har lite kvällsfika!". Innan Anne hann säga att hon var för trött hade pigan dragit iväg henne till köket. Där satt Bard och Finny med varsin kopp te och någon slags kaka. Och Bard hade också sin cigarett i mungipan.

Hon satt en stund med dem och åt lite av kakan ända tills hon nästan somnade där i stolen. De märkte då att hon var för trött och sa åt henne att gå och lägga sig. Lättat gick hon upp och mot sitt rum igen. Hon längtade till att sova i den härliga stora sängen....
Just då hon kom förbi Ciels rum igen så hörde hon något. Hon stannade upp och lyssnade. Hon kunde inte få klart vad det var för ljud, men hon ahde en dålig känsla i magen. Tyst och sakta öppnade hon dörren igen och klev in. "Sir, jag hörde ett ljud är allt...". Hon tystnade då hon såg de två män som bar på den medvetslösa Ciel. "Sir!". Hon visste inte vad hon gjorde då hon rusade fram. Men om han försvann och blev dödad eller kidnappad skulle det betyda att hon förlorade sitt jobb och hon ville inte hamna på gatan igen. Och hon ville inte att Ciel skulle bli kidnappad. Männen verkade något förvånade att någon kommit in, men fick snart tillbaka sansen då de såg att det bara var en tjänsteflicka. En av männen fångade henne lätt. "Henne kan vi ha som utpressning med" sa mannen till den andra lågt innan han pressade tyget mot hennes mun också. Det stank av något och Anne kämpade för att komma loss men snart blev allt svart igen. Männen tog sig ut ur fönstret med dem och in till en kärra som snabbt körde iväg.

(Jag låter henne bli kidnappad med dem så jag kan skriva med xD)

(Vad bra ^^ För annars skulle det bli lite... Hard-relationship-thing-thingy-well-you-know-what-I-mean-yeah xD)

Ciel slog långsamt upp ögonen. Han kände inte igenom sig, eller, hur mycket man nu kunde känna igen säg när ens ögon var bundna. Ciel kunde höra något som lät förvånansvärt likt hovar, och med ens kom allting tillbaks. Hur han hade blivit kidnappad.
Ciel rörde sina händer försiktigt, men upptäckte nästan direkt att hans handleder var bundna och hans ben likaså. Kidnapparna verkade vara tysta, men såfort en av dem märkte att Ciel var vaken tog han till orda.
"Earl Phantomhive, så du är vaken?" mer konstaterade än frågade en mörk stämma. "Nåja, jag antar att du var tvungen att vakna vid något tillfälle... Men oroa dig inte, du kommer inte att sitta här alltför länge till. Vi är nog snart framme."
Mannens andedräkt riktigt stank, men trotts det pressade Ciel fram sitt hånfulla leende.
"Du talar så stort, men trotts det vågar du inte ens visa dit eget ansikte. Rädd för att jag lyckas ta mig härifrån och ser till att du får rättvisa över dig?" frågade Ciel hånfullt. I nästa sekund kunde den unga earlen höra skratt.
"Ta dig härifrån? Haha, som att det skulle hända! Ingen har någonsin tidigare lyckats fly frå-" mannen avbröt sig själv, antagligen av att någon annan fått honom att hålla tyst. Mannen som precis hade talat svor tyst.
"Sätt munkavel på ungen!" sa samma man, antagligen rädd för att Ciel skulle lyckas pressa ur honom allt.
Ciel kände hur en tygbit trycktes in i munnen på honom, och han försökte genast slingra sig bort från denna någon som höll fast honom samt knöt munkaveln bakom huvudet på honom. Men till ingen nytta.
Ciel satt där. Helt still. Utan att kunna se, tala eller röra sig. Utan att kunna ge Sebastian en order att rädda honom. Sebastian... Varför hade han inte räddat Ciel innan? Ciel visste att Sebastian måste ha känt av att någon tog sig in i herrgården den kvällen, Sebastian hade inte kunnat missa något sådant! Det var då Ciel kom ihåg ordern han hade gett till sin butler innan. Att inte störa honom om Ciel inte var i livsfara. Vilket han antagligen inte var då... Ciel suckade - eller suckade och suckade, så mycket man nu kan sucka med en munkavel - och slappande sedan av. Försökte att lirka ur sina händer och på så sett kanske kunna slita av sig ögonbindeln.