Daemons(Southafrica)

Eleonora nickade sakta, hon visste det, men det var svårt ändå. Men hon ville inte göra som hennes mor ville. Så hon fortsatte rida. Hon tyckte det var riktigt kul faktiskt, Rey verkade gilla det med. Han satt precis framför henne på hästen och höll sig fast, han var så liten att han fick plats.
"Det är underbart" skrattade hon och ökade farten en aning då hon kände sig självsäkrare. Hennes hår började lossna ur knuten och snart flög det fritt bakom henne då hon red. Då de kom ner till ängen sakade hon tog ner lite och såg mot Adam. "Det är väldigt vackert här" sa hon och smekte hingsten över halsen. Den var lugn, något ivrigare än den silvrigare men än lugn.

Vackert? Adam hade blivit så hemmavan att han knappt tänkte på hur det såg ut längre. Han såg sig omkring med nya ögon och ja, Eleonora hade rätt. Det var väldigt vackert här.
"Jag har en plats jag vill visa dig", sa han plötsligt med en lugn, varm ton och stannade för att låta Eleonora komma ikapp. "Det är ett ställe jag ofta besökte som barn."
Han lät silverhästen skritta igen när hon var jämsides med honom.

Eleonora log och började rida bredvid honom. Det blåste härligt ljummet igen och allt var bara perfekt. Hon log större då han sa att han ville visa henne en plats. "Det låter fint" sa hon och skrittade bredvid honom. Hon följde honom och undrade vad det kunde vara för en plats. "Besöker du platsen nu mycket också då?" undrade hon medan de tog sig dit.

Adam lät hästen gå på lös tygel. Hon hängde med sin smäckra hals vars päls glänste i solen och vaggade huvudet sida till sida i takt med sina steg. Hon tuggade lätt på bettet och frustade till medan Adam lutade sig framåt för att klappa henne.
"Nej, inte alls ofta", svarade han Eleonora efter att ha rätat upp sig igen, "Men det var dit jag gick med Sekina då jag ville vara ifred." Han log snett mot henne. "Det hade inte suttit fel att vara ifred med dig", lade han till med glimten i ögat.
"Vi är strax där", berättade han sedan och blickade framåt där en klunga av träd stod samlade.

Eleonora höll i hingsten med tyglarna då hon var för osäker att låta gå. Hon satt något spändare än Adam för att inte ramla ner, och för att hon red i en damsadel. Hon var dock mer avslappnad än i början då hon märkte att hon klarade av det här.
"Det låter som en fin plats i sådana fall, när jag ville vara ifred brukade jag krypa in i min garderob med Rey" log hon. Hon hade krypit långt in i garderoben så ingen hittat henne fören hon ville det. Vid hans nästa ord rodnade hon svagt men log. "Det får du ju nu". De var själva, föurtom Rey och Sekina då, men de skulle alltid vara med dem.
Då han sa att de strax var framme log hon större och fortsatte rida. Tillslut var de framme. Hon hann inte ens se vad det var för ställe då hingsten plötsligt stannade då en stock kommit i vägen. Eleonora som inte var beredd men som var beredd på att hoppa av ramlade mer av än något annat. Hon rodnade kraftigt medan hon tog sig upp igen.

Adam fick bilder av hur han själv hade gömt sig i garderober i herrgårdshuset när han var ung. Han visste de bästa gömställena i hela byggnaden, han var expert på att inte bli hittad om han inte ville. Men då var det bara en lek förstås.
Han drogs ur sina tankar när den rödbruna hingsten plötsligt stod utan ryttare. Han gled ner med blicken och fann Eleonora, röd i ansiktet, som kravlade sig upp från fallet. Han log smått och svingade sig av silverhästen. Med tyglarna band han fast båda hästarna i var sitt träd innan han gick fram till Eleonora för att se hur det gick med henne.
"Jag som planerat att hjälpa er ur sadeln som en gentleman", skämtade han och tog tag i hennes hand ifall hon behövde någon att stötta sig på. "Är det okej med er?"
Han kastade en blick på Rey och sedan Sekina. Vargen stod intill hästarna och såg uttryckslöst på händelsen.

Eleonora rodnade än och skämdes nästan. Hon hade inte varit beredd och hästen hade gjort en sådan plötslig rörelse för henne att hon inte haft en chans att kunna hålla sig kvar. "Jag är okej" mumlade hon då Adam kom fram till henne. Tillslut gick rodnaden sakta bort och och hon såg upp på honom och kunde inte låta bli att krama om hans hand.
"Tja, istället för att hjälpa mig ur sadeln fick du hjälpa mig upp som en gentleman" skrattade hon lätt. Hon såg på honom och såg sedan sig om om och kom ihåg Rey som än satt på hästen. Hon släppte Adams hand och tog sig till honom och släppte ned honom på marken innan hon återvände till Adam. Men precis då hon var framme fastnade hennes fot i en rot och hon föll handlöst framåt, eller ja, inte helt handlöst, för Adam stod ju faktiskt där. Det som hände var att hon landade på Adam, vilket fick ner dem båda på marken. Återigen var hennes kinder skära och hon vågade knappt andas där hon låg över honom, deras näsor snuddade nästan. "Förlåt mig" viskade hon och kunde inte hindra sig själv att se in i hans vackra ögon.

Adam snubblade baklänges när Eleonora föll på honom och det gjorde ont, men han kunde inte tänka på något annat utom att han hade Eleonora över sig. Hans puls steg när deras blickar möttes och han kände att ett brett leende hade kommit fram i hans ansikte.
"Hallå där", mumlade han ungefär samtidigt som han hörde att Eleonora viskade ett förlåt. Han skrattade lite, "Inget att be om ursäkt för."
Han hindrade sig själv från att lyfta på huvudet och möta de där läpparna som han önskade. Det vore inte rätt, situationen kunde ta en negativ vändning. Dessutom ville han inte höra vad Sekina skulle tycka...

Eleonora hoppades verkligen att han inte skulle se på henne som någon klumpeduns som bara ställde till det. Men han log faktiskt så hon antog att han förlät henne.
Hon kunde än inte slita sig från hans ögon och inte heller förmå sig att dra undan sig och kliva upp. hon bara låg där och kände hjärtat banka. "Kom igen" suckade Rey åt henne "Om du inte gör det kommer du ångra dig jämt".
Hon visste att Reu hade rätt. Hon kanske förstörde hennes och Adams korta vänskap nu, men hon kunde inte slita sig från honom. Så istället kom hon närmare och lät sina läppar försiktigt möta hans. De var så mjuka och underbara. Det märktes att hon aldrig kysst något förut, och lika snabbt som det börjat var det över. Hon drog sig då upp och rodnade ännu mer och kunde inte förmå sig att säga något. Hon kände hans läppar mot sina än fastän hon nog stod upp och hennes knän var svaga. Hon hade faktiskt gjort det, men nu hoppades hon bara att han inte skulle hata henne, att hon förstört allt. hon vågade inte ens möta hans blick och kände hur Rey kom fram till henne för att ge stöd.

Adam kände sig aningen förvånad. Avtrycket från Eleonoras läppar lämnades kvar på hans egna och han kunde inte tänka på något annat för stunden.
Han kom på fötter, drog handen igenom håret av ren vana och kände att ett belåtet flin satt klistrat på hans mun. En djup och behaglig värme var begravd inom honom när han tog de två steg som behövdes för att komma intill Eleonora igen. Försiktigt lade han en hand om hennes nacke, hennes lena hår kändes mot huden, och lutade sig framåt för att ännu en gång låta läpparnas mötas. Den andra handen placerade han vid hennes korsrygg, för att mjukt putta henne närmare sig själv, medan han slöt ögonen.
Adam var en rutinerad kyssare, men det var sällan han hade fått en sådan behaglig känsla i kroppen som han fick med Eleonora. Det var som om inget spelade någon roll längre - just nu fanns det bara hon och han där, tätt intill varandra.