Fantasy rollspel! Välkommen

(( Antar att det är okej att rolla i dåtid eftersom de flesta här verkar göra det. XD ))

Morgana anade varför mannen utelämnat vart de skulle mötas. Han ville kanske inte att det skulle komma ut om det var hemligt, för något sa henne att mannen hade något att göra med hennes kallelse - som verkade ganska hemligt.
Hon gick ut genom värdhusets mörka trädörr och hittade Vanya på gårdsplanen. Bredvid henne stod en svart häst vars hals smektes av Vanya. Morgana hade bara suttit uppe på en hästrygg en gång i sitt liv, och det var för flera år sedan. Hon tyckte om djuren men visste inte hur man hanterade ett.
"Jag misstänker att han kommer lämna fler meddelanden eller spår", sade hon till Vanya men med blicken fäst på hästen.

(( Trodde man skulle det? Eller läste jag helt fel i rollspelsreglerna? EDIT: Okej, jag hade läst fel... Men strunt samma! ))


När Gotrim kom fram till dvärgarnas utpost hade solen nästan gått ner bakom bergen. Han hälsade på portvakterna som efter att han förklarat sitt ärende (eller i alla fall en del av det) släppte in honom. Sent som det ändå var gick han upp till sitt tilldelade vilorum och lyckades somna ganska fort.


När Gotrim på morgonen åter gav sig av följande morgon tog det inte lång tid innan han tillslut nådde människobyn. Utan att bry sig om alla blickar som fastnade på honom började han söka efter någon som kunde förklara vad han gjorde här. I sökandet av den som kallat honom råkade han gå förbi ett par personer som nyss packat ihop sitt tält. De skilde sig från mängden på ett sätt han inte kunde komma på. Han gick mot dem för att fråga om de möjligtvis visste något. Då fick han plötsligt höra deras konversation.
"Prova den..." sade den manliga av dem samtidigt som han räckte den kvinnliga ett klädesplagg.


Plötsligt kände han sig inte alls särskilt manad att gå fram till dem. Dels för att man kunde tolka mannens ord på flera sätt som Gotrim helst inte ville tänka närmare på, men också för att det var något underligt med dem som han inte kunde sätta ord på men som han definitivt inte tyckte om.


Istället började han tala med handlarna som stod och sålde sina varor längs gatorna. Handlarna tyckte nog att det var lite underligt att en fullt armerad och beväpnad dvärg gick omkring i byn men de flesta bemötte honom på ett trevligt sätt. Trots allt så skedde ju en del handel mellan de två folken.

Gotrim såg till att hela tiden hålla ett öga på det udda paret...

Vanya såg på Morgana, nickade och log lite.
"Ni har säkerligen rätt." sa hon hövligt och följde kvinnans blick mot hästen.
"Detta är Nyx, min allra bästa vän. Nyx detta är Morgana." sa hon och presenterade dem för varandra. Den sista meningen sa hon på alviska åt hästen. Stoet frustade lätt, gick fram mot Morgana och la sin mule (heter det så? xD) mot hennes kind.
"Nyx hälsar dig." sa Vanya mjukt. Det hon sa om hästen var sant, det var Vanyas enda vän. Ingen hade velat vara hennes vän.
"Gissar att de som inte hör till byn har samma kallelse som du och jag. Så vad jag tror är att de av alvsläkte hör dit och vi bör gå till dem." sa hon vänligt åt Morgana även om hon inte alls ville till de ohyfsade alverna.

Efter att ha vandrat i ungefär två timmar kunde Samantha urskilja byn ordentligt.
"Vad snabbt det gick att ta sig hit!" utbrister hon förvånat. "Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid." Hebitsou väser bara irriterat åt avbrottet i deras färd.
"Okej, okej, du har rätt, vi borde fortsätta så vi kommer fram någon gång. Du behöver inte bli så sur." Sam rycker på axlarna och fortsätter sedan med att gå.

Innan Rosemary hann prova tunikan eller svara på hans frågor kände han en underlig men mycket bekant doft: doften av dvärg. Han drog sin dolk i ena handen och en kastkniv i andra. "Vänta här, jag ska bara ta hand om ett smärre problem", sa han till Rosemary och började följa doften längs en gata. En bit ifrån honom stod nu en grupp handelsmän. Det verkade som om doften kom ifrån de. Kanske kom den bara ifrån varor de har köpt av dvärgar? Men då fick han syn på honom, en kort skäggig man fullt utrustad med rustning och vapen. Det gick inte att ta miste om att detta var en dvärg. "Vad gör en sådan här ståtlig varelse i en liten by som denna?" Frågar han med ironi i rösten. "Räcker inte gruvorna längre för er?" "Förklara vad du gör här nu eller så blir jag tvungen att använda de här", han nickade mot knivarna...

Morgana kände hästens varma och lena mule mot sin kind. Dess varma andan kittlade mot hennes öra och hon log, delvis av att det kittlade och delvis över att hon kände sig överraskande trygg i situationen. Hon viskade en hälsning tillbaka, men inte på alviska som hon antog att stoet förstod. Morgana hade inte kunskaper inom det språket, även om hon mindes att hennes mor studerade det när hon var barn.
Morgana nickade som svar åt Vanyas förslag.
"Ja, jag tycker som ni", sa hon och tog ett halvt steg tillbaka så att hästen hamnade på avstånd.
Sakta började hon gå i riktning mot vart de sist hade lämnat alvparet.

Vanya nickade och började gå efter henne. Det var ingen ide att rida då det var så kort bit. Egentligen skulle Nyx följa med henne frivilligt med, men hon hade sadlat henne för att inte skrämma människorna. Vanya föredrog att låta Nyx vara fri, gå var hon behagade och rida utan vare sig sadel eller tyglar.
De började närma sig platsen där alvparet hade slagit läger. Läget var nu packat och kvar var enbart den kvinnliga alven.
"God morgon, hoppas sömnen varit till belåtenhet." sa Vanya artigt med ett leende till kvinnan och såg sig om.
"Var är din vän?" frågade hon vänligt. Artighet och ett belevat sätt var hennes motto. Hon visade sällan känslor, höll dem hårt inom sig för att passa in. Hur hon mådde av detta var en annan fråga som hon inte diskuterade med någon. Hon visade ingen kyla eller motvilja mot alven, även om de båda betett sig som ouppfostrade hyenor föregående kväll enligt henne.

Rosemary nickade och drog på den. Den var varm och skön och hon log mot Gwindor som tack.
"Vi bör leta rätt på de andra" sade hon tyst och reste sig upp. Hennes muskler var stela, och det gjorde nästan ont att röra på sig.

-Alver! utbrast Gotrim. Jag visste det! Lägg undan vapnet för din egen skull! Jag backar inte för att försvara mig!

Gotrims hand hade vandrat till hammerens skaft och han blottade tänderna i en varning. Medan han stod där såg han i ögonvrån hur två personer kom gående med en häst och stannade vid den kvinnliga alven.

När Samantha kommer in i byn piper Büsto plötsligt till och flyger ut ur väskan och iväg mot en stor folksamling som det kommer arga röster från. "Büsto! Kom tillbaka!" ropar hon och springer efter honom.

Väl framme vi folkhopen ser Sam - hon blinkar, det kan inte vara sant! - en manlig alv och en dvärg som står och bråkar med dragna vapen.