Ps mellan Syrup

- Ditt namn, sa jag.
Jag satt mig ner bredvid honom.
- Så du vet inte vilka dina riktiga föräldrar är? frågade jag och tog tag i hans hand.

"Just det, det har jag ju inte sagt. Jag heter Ashton. Men du kan kalla mig Ash istället... eller i princip vad som helst. Välj du" säger jag och rycker på axlarna.
"Nope. Men ska försöka ta reda på det sedan någon gång" svarar jag, utan någon sorg i rösten. Jag har vant mig vid detta liv, och jag är itne sur på varken mina biologiska eller adoptivföräldrar. Då hon tar tag i min hand känner jag en rysning fortsprida sig genom kroppen från just den punkten hon rör och jag kan inte annat än rodna.
"Vill du berätta om dig nu då?" frågar jag och snubblar lite över orden då jag inte riktigt kan hålla tankarna i styr denna gången heller. Hennes beröring är det enda jag kan tänka på just nu.

- Jag bor i stadens rikaste delar, är typ asspopulär, min bror är med i ett band vilket har gjort att många vill bli min kompis på grund av det, sa jag.
- Mitt namn är Isis, sa jag.
Jag lutade mig mot hans axel och kramade hans hand.

"Men vill du vara aspopulär då?" frågar jag och lutar huvudet på sned. På sättet hon sa det verkar det inte så, men jag kan ju ha fel.
"Isia? Okej, då hörde jag nog fel förut då. Trodde att du hette Isis. Men då vet jag, fint namn förresten!"
Då jag känner mig ganska konstig i den positionen där jag är, bara tar emot den 'omfamningen' som hon ger, lägger jag min arm runt hennes rygg.

- Nej jag vill igentligen inte det, sa jag tyst.
Jag log när han la armen runt min rygg.

"Men du vill ändå inte förlora dina vänner?" säger jag, kanske mer som ett påstående än en fråga. För annars kunde man ju försöka slita sig ifrån dem, hitta på annat att göra under raster och fritid, men det är svårt i början, och om man ändå vill ha kvar vännerna så ska man ju itne göra det förstås.

- Det är mest Beca jag inte vill förlora, sa jag och kollade på honom.
- Hon är som en syster för mig, sa jag tyst.
Jag kröp ihop intill honom.

"Du kanske kan visa då alla andra att du bara vill vara med henne? Genom att bara fråga just henne om ni kan hitta på något eller så?" ger jag som förslag, med en lika tyst röst som henne. Jag biter mig i läppen då hon kryper ihop intill mig, mest av oro för att hon ska känna av mitt klappande hjärta. Då jag ser på henne slappnar jag dock av lite mer. Det känns inte lika viktigt längre. Det gör inget om hon upptäcker det.

- Jag umgås mycket med bara henne redan, sa jag och tog hans hand igen.

"Ehm... ska vi gå vidare eller ska vi fortsätta sitta här?" frågar jag då vi itne har varit i andra delen av skolan ännu, dock vet jag itne ens om vi ska vara där någon gång.