Blodets sång (PRS)

Jag slöt dörren bakom mig och lutade mig mot den halvt om halvt, som en livvakt. Sedan så yttrade Nicholas sig.
Jag stelnade till, Adrian med. Imorgon? Jag tyckte han hade sagt fyra dagar kvar till mig. Det var väl i morse? Eller? Det kändes som en evighet sedan, men jag visste att det inte var en evighet sedan. Det var i morse. Vilken dag var det idag? Vadå imorgon? Jag förstod absolut ingenting. Man kunde inte gifta bort två personer efter två dagar! Det förstod till och med jag. Hade mor gjort något nu igen? Då Adina hade blivit attackerad så kanske de ville snabba på bröllopet. Eller så kanske min lilla tupplur hade varit i flera dagar. Var det inte idag jag hade dödat vargen? Jag trodde det hade varit idag. Jag förstod absolut ingenting.
Adrian var också förvirrad, det måste han ha varit, men annars så verkade han ganska lugn. Ingen som inte kände honom kunde inte se någonting. "Jag vet vad jag tror på. Jag tror på en rabiessmittad varg. Jag tror på att Adina blev skadad. Jag tror på att vi alla blev skadade. Det är vad jag tror på. Vill du veta vad det kallas? Ren, iskall, solid fakta. Det är det jag tror på. Så, du får ursäkta mig så mycket då jag blev orolig och ville titta till min, precis som du påpekade, framtida fru. Jag tror det skulle bringa ännu mer otur ifall jag inte var vid hennes sida när hon precis blivit skadad. Det är inte en särskilt bra sätt att påbörja ett förhållande, lämna den andra i sticket, eller vad tycker du? Fast, det klart. Jag skulle också vilja spendera så mycket tid som möjligt ifall en man jag inte litade på skulle ta henne ifrån mig."
Jag hade lust att slå huvudet i väggen samtidigt som jag var stolt över honom. Och svartsjuk. Han hade sagt henne, han hade specificerat henne och inte sagt syster. Han brydde sig för mycket om henne redan. Han hade knappt frågat hur jag mådde sedan mina sår förseglades. Okej, jag förstod hela den här "du är vampyr, du kommer gott och väl klara dig, Christina" saken, men, jag älskade faktiskt min bror och lite kärlek i gengäld skulle inte vara dåligt. Men Adrian verkade vara urdålig på att tyda mina känslor. Han var en korkad bror. Han verkade dock vara en perfekt make, eller, en bra åtminstone.
Jag himlade med ögonen åt Adrians kommentar innan jag gick fram till Adina och lät pojkarna ha sitt slagsmål. "Mår du bättre?" undrade jag sedan. Jag hade inte lust att sätta mig. Mitt sår värkte när jag satte mig ner och reste mig upp. För många muskler vid magen som används på samma gång då, och jag hade blivit biten. (Jag hade försäkrat mig med att fråga Sarah ifall det här betydde att jag var en varulv nu men hon hade himlat med ögonen och sagt att så länge det inte var en ren så spelade det ingen roll men att jag kommer inte vara lika stark som vanligt, att jag skulle må lite konstigt den kommande månaden.)

[För att de är galna genier med en nästan perfekt teori x3 Och en teori är bara en teori tills den har testats i praktiken så att man kan avgöra ifall den var rätt eller fel. Jag menar, folk designade ju inte det första ordentliga vapnet för att de blev tillsagda att göra det (tror jag inte åtminstone), de gjorde ju det för att de hade en teori och var tvungna att testa den x3 Det är så för alla vetenskapsmän ^^ De vill alltid göra det omöjliga och bevisa att det inte finns något som omöjligt ]

[Hm, jag spolade fram tiden lite i mitt huvud. (a) Förlåt för det. Såg mer attacken som en dag, sedan att Adina ”vaknade” upp dagen efter, och efter hon blivit ”sövd” (eller vad det var som blivit nedtvingat i henne) såg jag det mer eller mindre som att hon vaknade upp dagen efter det. Förlåt. o.0 ]

Mitt hjärta tog ett skutt och jag kunde inte hjälpa att le vid Adrians ord, ett leende jag gömde ifrån min bror. Han fick mig att känna mig speciell, det var inte bara hur han talade med mig utan hur jag ibland kom på honom med att titta på mig. Men det hela var löjligt, en förälskelse. Jag kände inte honom, han kände inte mig men jag kunde känna något som verkade dra mig till honom.
Min blick drogs emot Christina och jag log lätt emot henne, något generad över hur jag reagerat tidigare.
”Ja”, svarade jag utan att förlänga svaret, ”Och du?” Jag var inte helt säker på vad som hade hänt eller ifall Christina hade blivit skadad men klart i mitt minne var Maxell och Adrians skador. Min blick flyttade sig till honom igen. Inte ett märke, precis som min hals. Jag ville inte tro att jag bara inbillat mig allt. Att jag sett sådant som inte fanns.
Nicholas lade undan sin bok. Han var arg, han avskydde när någon sa emot honom eller hånade honom men han var kluven.
”Jag tror…” började Nicholas men jag avbröt honom.
”Nicholas, skulle du kunna gå ned till köket och se ifall de har någonting emot huvudvärk?”
Det gick inte att undgå att jag försökte bli av med honom och Nicholas var inte lurad.
Han ställde sig upp, tog upp boken han lagt ifrån sig och tvekade.
”Snälla”, bad jag och hoppades att han inte skulle sätta sig emot min önskan. Känslor for över hans ansikte innan han vände sig ifrån mig.
Utan ett ord lämnade han rummet och jag drog filten tätare runt mig.
Min brors ord tidigare ekade i mitt huvud och innan jag frågade det jag ville fråga vände jag mig emot Christina.
"Förlåt för att jag följde efter dig, jag vet hur dumt det var."
Sedan vandrade min blick till Adrian igen och håren i nacken på mig ställde sig upp.
"Jag trodde du skulle dö", sade jag och såg åter igen allt blod framför mig, "det var blod över allt men ändå..."
Jag lät orden hänga i luften en stund.
"Det är som om jag inbillade mig allt, som om det bara skedde i mitt huvud", mina fingrar for över stället vid min hals igen. "men jag vet inte."


[Visste att jag inte någonsin skulle skriva något sådant här. Har så svårt för "åh jag såg hen och blev störtförälskad". Hehe, japp ...

Tänker mig det som att öppna Pandoras ask. x3

Edit: känner mig fortfarande något obekväm i att rolla Adrian. Kanske märks. Men ska bättra mig. ]

[Åh, det är lugnt ^^ förvarna mig bar nästa gång är du snäll ]

"Jag mår bra", svarade jag. "Jag kan bara inte sätta mig ner", lade jag till. Det var även en förklaring till varför jag stod upp och inte satt ner.
Och sedan kom allt.
Poof.
Boom.
Ras.
Jag tog till orda och lät Adrian blekna för sig själv. "Det är lugnt. Det var mer eller mindre tack vare dig jag lyckades döda den. Du agerade typ som lockbete, utan att riktigt veta om det. Den vände huvudet till, jag rusade fram, svärd genom kropp slår vilda instinkter helt enkelt." Jag log lite besvärat.
"Christina...?" Jag vände huvudet mot Adrian. Oh. Nej. Nej. Nej. Det här var helt fel tillfälle. Inte idag.
Han lyssnade inte på mina skrämde blickar.
Han tog ett djupt andetag, mötte stadigt Adinas blick men rädsla och oro lyste om honom. Det här skulle till och med hon kunna se. Man behövde inte ha känt honom i över hundra år för att se det.
Jag slog mig själv lätt i pannan. "Och där rök bröllopet, perfekt, kära broder. Perfekt", muttrade jag för mig själv. Adrian tvekade inte en sekund.
"Det du såg var mycket... riktigt. Jag kastade en kniv i Maxells axel efter att han bet dig för... någon anledning vi inte riktigt är säkra vid ännu. Du såg rätt. Du minns rätt. Strax efter det så kom Christina och läkte våra sår. Sedan tog hon oss tillbaka till huset där vi alla blev omhändertagna. Vi är fortfarande skadade, allihop. Jag har nästan ingen känsel i vänster lår, Christina kan inte sätta sig ned ordentligt, Maxell kan inte röra på axeln... du är nog den som klarade sig bäst på det hela", skrattade han torrt. "Men... grejen är att... jag hellre framstår som tokig är att du tror att du har blivit galen. Och, en annan sak? Vad de än säger till dig så var det inte en rabiessmittad varg, det borde du ha klurat ut själv vid det här laget."
Under hans lilla konversation så hade jag förflyttat mig till dörren för att halvt om halvt låta dem tala för sig själv samtidigt som jag vaktade den. Jag litade på att Nicholas skulle komma in när det var som mest opassande och då skulle jag öppna dörren, dra till med en lögn om att Adina är hungrig och skicka iväg honom igen efter att ha tagit emot medicinerna för hennes huvudvärk.
Adrian såg ned på sina knäppta händer i sina knän och verkade väldigt beredd på allt från skrik till tårar. Han var rädd. Skämdes också. Han kunde inte möta hennes blick. Han hade ljugit för henne. Väldigt mycket. Han ångrade sig.
Det plågade mig nästan fysiskt att se på honom så här.

[XD

Du kan alltid spilla ut att han är en vampyr nu, när som helst x) or something du väljer ^^ han skulle ha sagt det rent ut ifall han inte hade så svårt för saker och ting... XD]

[Japp, det är officiellt, jag är inte bra på att skriva sådana hära "scener". x3 Hhahaha, mobba inte. (a) ]

Mitt ansikte bleknade och jag tuggade på min underläpp. Även om jag velat att han, de skulle bekräfta att jag inte var galen så visste jag inte vad jag skulle tro, eller tycka. Ifall jag borde vara rädd eller arg eller jag visste inte. En del av mig ville röra vid honom, få blicken ifrån hans ansikte att försvinna, ta all oro, all rädsla och all smärta. Men en del av mig sade att jag inte skulle palla under trycket, att de inte bara skulle krossa honom utan även mig.
”Vad var vargen?” hörde jag mig själv fråga inkapabel till att fråga vad han var. Vad dem var.
”Enligt Sarah och Maxell en varulv, eller så nära en som vandrat på jorden på flera århundraden”, jag kunde höra att han inte riktigt trodde på det själv, ”den renaste sorten av vampyr.” Han lät orden hänga i luften mellan oss fortfarande utan att titta på mig medan mina ögon inte kunde vika ifrån honom.
Maxells bett fick en helt annan betydelse och åter igen rann jag mina fingrar över stället, händerna lätt darrande. Men även om paniken, skräcken låg precis vid ytan tog den inte över den här gången. Min andning fortsatte i samma lugna tempo även om mitt hjärta skenade i mitt bröst.
”Jag är en vampyr”, sade han, rösten stabil utan att tveka och jag tyckte mig se skam i hans ansikte.
Vid hans ord ryckte jag till något och lade armarna runt mig själv för att försöka hålla ihop mig själv då mina känslor skulle börja fara omkring, då paniken skulle ta över men än så länge var jag i kontroll.
”Som i myterna?” andades jag fram och visste att mitt leende dött ut, att mina ögon måste spegla rädslan då bilder, ord började komma till mig. Blodtörstiga, själlösa mördare. Bilder på män, kvinnor kalla, bleka lik med två små hål där tänderna gått in. Men det lilla jag sett av Adrian, av hans familj stämde inte in och så mindes jag mannen i köket. för ditt eget bästa borde du ge dig av så fort som möjligt och aldrig se tillbaka.
”Nej, inte som i myterna”, svarade Adrian och någon gång, utan att jag riktigt lade märke till det hade min blick vandrat ifrån Adrian till elden som fortfarande brann, för då den återvände såg jag hur han betraktade mig. Som om han försökte se igenom mig, försökte att se mina tankar. Oron spelade fortfarande i hans ögon men han fortsatte att tala utan att tveka. ”våra hjärtan dunkar i våra bröst, vi måste andas för att syresätta blodet men har dött och behöver blod för att överleva.”
Jag satt stilla, gjorde inget annat än fortsatta titta på honom. Vad skulle jag göra? Skrika? Springa? Ifall de ville skulle jag aldrig komma långt. De skulle hinna fatt mig och vart skulle jag gömma mig? Vart skulle jag ta vägen? Jag visste inte ens om det var vad jag ville. Så istället satt jag bara där, med lätt darrande.
”Säg något”, sade Adrian med desperation men jag visste inte vad han ville att jag skulle säga, jag visste inte själv vad jag ville säga.
”Okej”, for över mina läppar då jag inte fann något annat att säga.
”Okej?” sade Adrian frågande men jag svarade inte utan istället hörde jag ljudet av steg i korridoren och jag antog att Adrian borde hört dem med även om han inte visade något tecken på att han hade gjort det.

[x) Du ger inte dig själv tillräckligt mycket credit ^^ Jag tyckte verkligen om den och jag inte hitta något fel i det hela. Adrian är också perfekt. You really must giive yourself a little more credit x3 ]

Jag log för mig själv men sade inget. De gjorde sig förtjänt av sin lilla tid tillsammans. Och de förtjänade varandra. Adina var mycket starkare än jag trodde.
Sedan öppnades dörren. Jag drog snabbt upp den, smög förbi till andra sidan och stängde sedan dörren efter mig.
"Vad gör du?" frågade han. Han höll i en bricka med te och örter på. Jag tog brickan ifrån honom.
"Vad gör du nu då?"
Jag höjde på ena ögonbrynet. "Det är väl så här det går till hemma hos dig? Kvinnan håller i brickan, eller hur?"
"Ja, men..."
"Adina är hungrig", avbröt jag honom. Han sade inget utan såg endast på mig med misstro. "Så...?" började jag.
"Så, vadå? Det är faktiskt ditt hem", sade han stöddigt.
"Det är din syster", påpekade jag.
"Exakt", sade han och försökte smita förbi. Jag rörde mig innan han ens såg mig och blockerade handtaget. Han verkade aningen förvånad.
"Jag tror inte att du ska gå in dit."
"Du sade det själv, miss Argent, min syster är där inne", sade han och verkade försöka behålla lugnet.
"Och även min bror är där inne. De har ett väldigt privat samtal nu som jag inte kan låta dig avbryta."
"Ännu en större anledning till att jag borde vara där inne. En ung kvinna ska inte vara ensam med en man."
"Du menar att Adina inte ska vara ensam i ett rum med en sådan som min bror."
"Nej. Jag står fast vid mitt ord."
"Åh? Ändå så står vi här, själva", påpekade jag.
"Endast för att ni kom och ställde er i min väg, miss."
"Och ändå lämnar du mig inte ensam så att jag kan gå in och agera som Adinas förkläde."
Han var tyst. Han rörde inte på sig utan stirrade bara stint på dörren bakom mig. Sedan såg han på mig med en bedjande på mig. Han verkade byta taktik. Jag visste inte ifall han verkligen menade det eller ifall han bara försökte komma in med fula knep. "Snälla du. Hon är min skadade lillasyster och imorgon ska hon gifta sig. Det här kan vara min sista chans att spendera tid med henne på ett ordentligt vis."
Jag försökte se skuldmedveten ut. "Jag vet. Det känns som om vi tar henne ifrån dig", viskade jag. Jag var en fantastisk skådespelare. "Jag vet att det är orättvist. Men, som du påpekade är hon skadad och då måste man äta ordentligt. Hon sade att hon var hungrig för en stund sedan och jag skulle ha gått ner till köket själv om det inte vore så att jag var tvungen att agera som förkläde."
"Varför ber vi inte bara en av tjänarna?"
Min skådespelartalang försvann. "Personal", korrigerade jag honom.
"Ursäkta?"
"Personal. Det är det vi kallar dem. Tjänare har en sådan negativ klang."
"... Okej. Så varför ber vi inte en utav personalen hämta upp lite mat?"
"För att du är hennes bror och vet vad hon tycker om för mat, och hur den ska tillagas. Det vet inte dem. Men, ta inte för mycket mat, efter en sådan här chockhändelse kan det ske att man... stöter upp all mat igen."
Jag hade fått sista ordet sagt. Han såg nästan ilsket på mig innan han lämnade för att gå ner till köket igen.
Jag klev in i rummet igen och försökte se vad jag hade missat mellan dem.

[Okej, jag förstår vad du menar med Adrian nu o.o" Jag vill helst inte kontrollera Nicholas igen XD Men tänkte att ifall de har en konversation så kan även Adina och Adrian ha en privat på allvar o.o']

[(a) x) ]

Christina försvann ut genom dörren och ett svagt mummel av röster hördes därifrån. Knappt hörbara och jag kunde inte säga vem hon talade med även om jag kunde gissa. Något spänt väntade jag på att min bror skulle komma in men han gjorde det inte.
”Du behöver inte säga något”, sade Adrian och väckte mig ur min koncentration ifrån dörren. Han verkade inte märkt något, inte ens ha hört dörren då han syster gick ut genom den. ”Jag berättar för far och mor att bröllopet inte blir av.”
Det fanns så många starka känslor i hans röst men den som träffade mig hårdast var den sorgsna tonen som fick mig att vilja börja gråta. Jag släppte tagit om mig själv, slutade att krama mig själv och Adrian reste sig ifrån stället jämte mig var han suttit. De vackra ögonen vändes ifrån mig och jag visste att om jag inte sade någonting nu skulle han försvinna ifrån mig. Jag svalde hårt.
”Varför?” frågade jag och jag kunde se hur han stelnade till mitt i en rörelse. ”Sade jag inte till dig att jag stod vid mitt ord?”
Mina öron kunde knappt tro mina egna ord. Men jag hade alltid stått vid vad jag sagt. I och för sig visste jag inte ifall man kunde säga att jag var bunden till det här då det fanns faktorer jag tidigare inte vetat, som jag aldrig kunnat gissa mig till. Jag reste mig upp ifrån fåtöljen, knöt mina händer i ett försök att få dem sluta darra men det var dumt av mig än att försöka.
Adrian som stelnat till vände sig snabbt emot mig, hans ansikte långt ifrån det jag sett de innan. Det tindrade i hans ögon och han log med hela ansiktet. I bara något steg var han framme vid mig, steg som gick snabbare än vad jag trott varit möjligt och mellanrummet mellan oss var nästan till intet. Hans händer slöt upp runt mina kinder, svala emot min hy. Så kysste han mig. Hans mun emot min och för en stund stod jag där, passiv med händerna utmed mina sidor, nävarna fortfarande knutna för att sedan besvara den. Lika snabbt som den börjat var det över men Adrian lät sitt ansikte stanna intill mitt.
Jag drog in hans doft, den påminde om lavendel men ändå inte och jag gissade att jag aldrig skulle finna den, hans doft någon annanstans.
”Jag tror”, sade jag tyst i hans öra, ”att jag aldrig kommer ha tråkigt igen, någonsin.”
Adrians bröstkorg vibrerade lätt då ett skratt lämnade hans läppar och en av mina händer, fortfarande darrande rörde lätt vid hans axel. Hans händer släppte mitt ansikte, den ena fångade upp min hand som fortfarande hängde vid min sida och flätade samman våra fingrar.
”Jag tror”, sade han lika tyst som jag gjort tidigare, hans andedräkt lekte vid min hals och min puls ökade något och jag ryckte ofrivilligt till. Känslan, minnet av att blivit biten av Maxell var fortfarande för färskt. Den sensuella känslan skrämde mig även om jag på någon nivå hade gillat det. Men Adrian tog inte illa vid.
”Jag tror”, upprepade han och lät åter igen sin handedräkt leka över stället Maxell bitit mig och den här gången då jag hoppade till lade han en stöttande hand vid mitt ryggslut. ”att du kommer bli min död.” Han kysste stället var Maxell bitit mig, ersatte minnet av Maxell med ett av sina egna.


[Visst känns det konstigt. x) Hope you liked this. ^^ ]

Jag stod kvar, helt förstenad. De var nära varandra och jag kunde svära på att han hade kysst henne. Jag försökte klura ut vad jag skulle göra. Skulle jag visa att jag var här inne eller skulle jag bara gå ut och låtsas att jag var död?
Men, innan jag ens hann bestämma mig började jag skratta så mycket att jag inte kunde hindra mig. Ett bubblande skratt, fullt av glädje. Rent instinktivt så sprang jag fram till dem och kramade om dem både, gav först Adrian en puss på kinden och sedan Adina en. Jag var en puss och kram person, insåg jag.
Jag fortsatte att skratta och kramade om min bror igen då jag var så lycklig av en anledning jag inte riktigt kunde sätta ord på.
Adrian verkade något bitter och generad över att jag hade avbrutit deras stund men kramade om mig han med innan jag drog mig undan.
"Bröllop! Det ska bli ett bröllop! Ni ska gifta er! Kan ni förstå det? Ni ska gifta er! Åh, jag är så lycklig att ha dig i vår familj, Adina!" halvt om halvt skrek jag, skrattade och dansade runt till en ohörbar musik. Sedan stannade jag tvärt upp.
"Herregud. Jag önskar att vi kunde ha ett större bröllop, men, samtidigt så antar jag att vi inte riktigt har någon att bjudna in från vår sida av familjen", mumlade jag för mig själv. Sedan såg jag med stora ögon på Adina.
"Får jag se din bröllopsklänning? Får jag spela på ert bröllop? Det får jag väl? Jag kan spela fiolen så kan Sarah ta pianot och Clarabelle måste ju komma hem ikväll, och hon kan ta cellon", sade jag och kände mig som ett upprymt litet barn medan jag såg på Adrian och Adina med stora ögon.
Det explodera i min högra sida. Jag flämtade, föll ner på alla fyra på golvet och kippade efter andan.
Vad dum jag var. Jag slet upp såret.
"Hur är det?" frågade Adrian oroligt, redo vid min sida och stötte mig upp. Jag blinkade. Hans röst kom från något annat håll lät det som. Långt ifrån. Jag blinkade igen och kunde få fokus på vår värld.
"Jag... Jag klarar mig. Vad dum av mig att röra på mig så där mycket. Jag blev lite väl upprymd", rodnade jag och reste på mig.
"Christina..."
"Nej." Jag skakade på huvudet, ignorerade honom och såg på Adina med lika stora ögon som förut. Jag ville verkligen se hennes bröllopsklänning. Jag visste inte ens ifall hon hade någon eller inte. Och ifall hon inte hade något så kunde vi gå och handla en i sista sekund. Bara vi två. Det skulle kanske, kanske inte bli roligt. Och jag ville så gärna spela på min brors bröllop...
Jag hoppades bara att hon kunde acceptera mig precis som hon hade gjort med Adrian.

[Jag insåg just att jag halvt om halvt avgudar dina dialoger o.o
"Han kysste stället var Maxell bitit mig, ersatte minnet av Maxell med ett av sina egna." Du vet att det där var genialt, va? Det där var fantastiskt! Börjar automatiskt tänka på hur det skulle vara att avsluta en bok sådär x3 Tänk dig läsarna...!
Du är fantastisk!
]

[Oh, jag blir sådär jätteglad av dina fina ord.
Har inte tänkt på det. Men om någon avslutat en bok så hade jag smält. Och mitt inre blivit till en varm gegga och jag hade lett (Vad heter det när man ler??0.0) lite för mig själv. ]

Christinas ord fick bröllopet, fick allt att bli så verkligt och jag kunde inte annat än att skratta åt hennes reaktion trots att jag var aningens generad över att hon funnit oss så nära varandra. För första gången på mycket länge kände jag mig lycklig eller i vilket fall väldigt glad. Men jag var glad över att bröllopet inte skulle vara särskilt stort. Inte för att jag ville gömma undan att Adrian var min eller att jag var hans, jag ville att alla skulle veta, utan för att jag klarade inte av att stå framför stora folkmassor, ifall de var familj och vänner underlättade inte. För mig hade det inte spelat någon roll i fall jag gifte mig barfota i skogen eller någon annan stans. För mig var det inte det viktiga.
Adrian tryckte min hand som fortfarande var sammanflätad med hans medan han stod där, tittade på Christina med ett stort leende.
”Klart får ni spela”, sade jag och insåg att Christina verkade mer upprymd över bröllopet än vad jag var.
”Jag har ingen”, sade jag och insåg att jag inte hade någon klänning. Allt hade gått så snabbt och ingen, i vilket fall inte jag hade trott att det skulle gått så snabbt.
Christina föll och Adrians hand gled ur min då han slöt upp vid henne. Jag ställde mig vid hennes andra sida, placerade min hand under hennes arm.
”Är du säker på att du är okej?” frågade jag och ekade Adrians oro.
Han hade sagt att jag klarat mig bäst ur attacken och trots det var det mig alla behandlat som en sjukling. Och jag kände mig lite som en igen. Huvudvärken hade kommit tillbaka värre än tidigare och jag var trött. Hur kände sig då inte Christina eller Adrian och jag kände mig plötsligt självisk.
Dörren knarrade och Nicholas kom in. Hans ansikte var bestämt och blängde på syskonen Argent. Från Christina till Adrian och sedan till Christina igen. Jag var glad över att det var Christina som kommit in tidigare och inte Nicholas men bara vid tanken rodnade jag.
”Din mat”, sade Nicholas stelt och kom in i rummet, ställde en bricka på det lilla bordet och jag såg bröd, liknande bröd jag berömt tidigare och en soppa som luktade helt fantastiskt. Hunger rev i mig och jag undrade ifall Adrian och Christina åt mat. Jag kunde svära på att jag sett dem båda göra det, hela deras familj och ännu en fråga pressade sig på. Var hela deras familj vampyrer?
Det kändes så fel att kalla dem det men jag visste inte annars vad jag skulle kalla de.
”Tack”, sade jag till Nicholas som slog sig ned i en samma fåtölj som tidigare. Han tog upp sin bok igen.
”Låt inte mig störa”, sade han något hånfullt och jag önskade att han bara kunnat vänta en liten stund innan han kommit in.

[C: ]

[Hihi, exakt x3 It would be the perfect ending :'3
Rätt användning ]

Jag hade svårt för att hålla tillbaka mina tänder från att komma fram av rent hat. Han kom alltid och förstörde! Jag hade en väldigt stor lust att slita av hans huvud. Adina skulle förmodligen hata mig men då skulle ha inte plåga Jorden med sin närvaro längre, och, ärligt trodde jag nästan att det var värt det. Om inte Adrian hade förälskat sig i henne, vill säga.
Jag lade min hand om Adrians arm när hela hans kropp blev spändare, log ursäktande mot Adina. "Ifall du äter snabbt så hinner vi köpa den. Jag talar med mor så förbereder någon en vagn och en kusk som vi kan använda", log jag stort mot henne. "Du kommer höra var du kan finna mig när du är klar. Hitta mig först så kan vi fixa en klänning till dig innan vi åker ner ensamma", betonade jag innan jag drog med mig Adrian ut ur rummet och lämnade syskonen med ett "Varsågod och ha er syskontid nu".
"Jag kysste henne", viskade Adrian så fort vi hade stängt dörren bakom oss.
"Jag skulle ha dödat för den där informationen i vanliga fall men det var ganska uppenbart den här gången."
"Var det?"
"Ja."
"... Så... Hon verkade inte obekväm eller något?"
"Med att hennes framtida make är en levande död och just kysste henne mot alla regler om vett och etikett? Nej. Hon var förvånansvärt lugn med det hela."
"Är det bra?"
"Frågar du mig om råd, kära broder?" frågade jag roat medan jag släpade med honom till köket.
"Ja. Jag gör nog det."
"Hon verkade glad", erkände jag och han verkade väldigt lättad.
"Det kändes så skönt att göra det i den stunden men när hennes bror kom in så insåg jag vad som skulle ha hänt ifall du inte hade stoppat honom från att komma in. Det var först då det blev verkligt."
"Jag är er skyddsängel", förklarade jag för honom. "Jag har räddat Adina från att förlora sin fästman till döden och nu räddade jag dig från att förlora din fästmö till... förmodligen inte döden, men någonting värre än döden", sade jag tankfullt.
"Okej, okej, jag förstår poängen. Så, varför går vi till köket?"
"För att du ska hjälpa mig att fixa mig någonting att äta", förklarade jag.
"Varför gör du inte det själv?"
"För att jag inte ska sträcka på mig själv och svimma."
"Du dansande finfint runt nyss."
"Kallas endorfiner och adrenalin", förklarade jag för honom och steg in i köket. Doften av nybakat bröd som alltid hängde i luften omfamnade mig när vi klev in.
"Fixa mig någonting att äta. Jag går till spelrummet."
"Varför ska jag fixa dig någonting?"
"Som jag sade till Nicholas: För att du borde veta vad din skadade syster tycker om att äta."
"Du latar dig bara."
"Tyst med dig. Du står i tacksamhetsskuld till mig", påpekade jag. Han himlade med ögonen.
"Påminn mig att aldrig vara nära döden igen. Du blir hemskt stöddig då."
"Jag vet. Men, jag räddade skinnet på er båda", flinade jag.
Han suckade. "Okej, skynda iväg då." Han rufsade retsamt om mitt hår innan jag hann gå iväg.
Mor skulle inte bli glad ifall jag åt i spelrummet, men jag var skadad och så länge jag var skadad så brukade hon ha överseende med allt jag gör. För det mesta.
Jag satte mig ner och började spela pianot trots min kropps protester. Till slut gav kroppen vika och området jag hade ont i domnade nästan bort. Jag visste att det var när den riktigt intensiva healningen började. Då tappade man känseln i det området av någon anledning.
Det var underbart att få spela piano igen efter att ha legat i sängen i en dag.

Jag slog mig ned framför brickan och drog in brödets doft.
”Varför måste du vara så oartig”, sade jag och tog upp skeden i den, ”jag trodde att det var vad du och far ville.”
Med de orden blåste jag lätt på soppan och slevade i mig. Det smakade lika ljuvligt som det luktade, om inte bättre. Joakim, ifall det var han som hade gjort soppan var ett geni och vid tanken på den äldre mannen så log jag.
”Jag oartig”, fnös han till och lade undan sin bok. Jag gillade inte den sidan jag såg av Nicholas. Hans stolthet var sårad och han tog stort på den. ”Jag är inte den som behandlar min framtidas fru familj som luft. De har ingen respekt för oss, eller vårt namn. De bryr sig inte alls om ditt rykte som om det inte spelade någon roll, vilket det gör.”
Medan han talade blev hans öron lysande röra precis som de brukade då han var upprörd över någonting. Jag slutade att äta, blev sittande med skeden i min hand. Soppan ångade emot mig.
”Ni säljer mig”, sade jag och hörde min röst skaka något, ”och förväntar er att få respekt.”
Nicholas nacke blev lika röd som öronen. Han reste sig upp och förvånad över hans rörelse rörde jag mig inte. Hans hand landade på min kind med ett ”smack” och jag kände mina ögon tåras. Skeden föll ur min hand mer utav förvåning än något annat och jag rörde lätt vid min brännande kind. Aldrig förut hade någon slagit mig, knappt rört mig och min förvåning såg jag speglas i Nicholas ögon.
”Försöker du driva mig ifrån er?” frågade jag efter något som kändes minuter, ”försöker du få mig att avsky dig?” Jag släppte min egen kind och greppade tag i hans hand. ”Nicholas, du är min bror och inget kommer ändra det. Inget. Det spelar ingen roll vad du gör, ifall det här bröllopet var din idé eller ifall du skulle slå mig medvetslös. Du är min bror och jag din syster.”
Nicholas tittade bara på mig för en stund och jag fick en känsla av att vi höll på att glida ifrån varandra. Det hade alltid varit han och jag emot vår far eller vår mor eller någon annan. Alltid på varandras sidor och den enda som fått göra narr av den andre var han eller jag. Så fort det varit någon utomstående hade vi slutit upp med gemensam front.
”Säg aldrig så igen”, Nicholas röst svag, ”vi säljer dig inte. Du är ingen prostituerad vad du än verkar tro. Det var inte våt val, Dinali.” Hans ansikte förvreds. ”Det är inte mitt val och det fanns inget jag kunde göra.”
Han tystnade och vände sig ifrån mig. Hans hand gled ur min och han gick till fönstret och tittade ut. Vädret var mulet som det oftast var och mörka moln verkade hota med regn.
”Jag tror inte att det skulle finnas något jag kunnat göra”, sade Nicholas så svagt att jag knappt kunde höra honom. Jag var inte ens säker på att jag gjorde det eller att jag hört rätt.
Jag lyfte skålen med soppan, sörplade, väldigt ofint i mig det sisa av den och reste mig upp. Nicholas stod fortfarande stilla och stirrade ut genom fönstret utan att ens vände sin blick då han hörde mig. Jag lade en hand på hans axel.
”Förlåt”, mumlade jag, ”jag ville inte göra dig illa men jag vill inte att du ska behandla Adrian, Christina eller någon av deras familj så. De kommer aldrig respektera dig eller far i sådana fall.”
Nicholas sade ingenting och jag gav ifrån mig en liten harkling.
”Nicholas, skulle du kunna lämna mitt rum så att jag kan byta om?” frågade jag och kände mig något generad.
Han vände sig emot mig, hans ansikte uttryckslöst och gav mig ett litet leende.
”Vill du att jag ska skicka upp någon som kan hjälpa dig, Dinali?”
Jag gillade att han använde mitt smeknamn. Det betydde att allt var förlåtet, ifall det varit något som behövts förlåta. Jag skakade på huvudet som svar och Nicholas lämnade mig ensam i det stora rummet.
Jag hittade min gröna klänning och bytte snabbt om. Kastade en blick i spegeln och satte upp håret i en mycket enkel knut som även jag kunde behärska att göra. Jag ville hitta Christina. Helst hade jag velat se Adrian men Christina hade erbjudit sig att följa med mig till staden. Hon hade verkat så glad och det smittade så lätt av sig på mig.
Jag gick ut ur rummet, frågade en ung kvinna, Emelia mindes jag att hon hette, vart jag kunde hitta Christina och hon pekade.

[Jag ville försöka få fram att Nicholas inte är ett "monster" utan mänsklig. Hoppas att jag lyckades något. ]