Monster High School

Julie ~
Jag lyfter blicken och ler svagt mot flickan.
"Åh, hej", mumlar jag och tittar bort av blyghet.
Kan jag inte bara försvinna under marken?
"Jag heter Juliette, men jag kallas Julie"
Nu har du sagt för mycket igen, hon frågade efter ditt namn inte en uppläsning.

Den andra flickan sätter sig i min kupé och jag sätter mig tillbaka på min plats. Jag andas in, och ut, in och ut. Jag ser på pojken, som fortfarande ritar. Jag kommer ihåg min teckning och fortsätter. Jag ser på flickan. Hon läser en bok. Jag känner inte igen den, men jag antar att här nere fanns det inte samma böcker som.. Där uppe. Jag ritar av pojkens kläder, och måste studera manteln närmare. Det ser ut som om den är handsydd, i och med det fina tyget och den avancerade formen. Undra om han har sytt den själv, eller om han hade fått den av någon släkting eller vän.

Flickan säger att hon heter Juliette. Jag ler.
-Fint namn
Säger jag blygt.

Jag blir till slut klar med teckning och känner mig nöjd. Jag tittar upp på flickan. Ska jag ge den till henne eller verkar jag bara konstig då? Jag beslutar mig för att ge den till henne och sträcker fram den mot henne.

Julie ~
Hon pratar med mig.
Varför pratar hon med mig?
Vill hon prata med mig?
Eller är det bara medömkan?
Jag vet inte.
Jag vill veta.
Men kommer inte få det.
K*ften hjärnan
"Tack", säger jag mer högt än vad jag hade tänkt mig.
"Ditt med"
Undrar om de tre personer jag sött på alla är.. "Speciella"?
Jag kommer i alla fall aldrig våga fråga.

Joanna ~
Jag kliver på tåget i sista minuten. Alla kupéer är fulla så jag kliver in i den närmsta.
"Får jag sitta här? Allt annat är fullt", frågar jag.

Pojken sträcker fram en smal hand. Han håller i ett papper. Jag tar det, och tittar på den. Det är en vacker, detaljrik skiss. Det är en söt flicka, med mörkt, långt hår, långa svarta naglar och en gammaldags, svart gotisk flickklänning. Under skissen står det ett namn.
Ayaka
Jag ser på skissen igen. Sedan tittar jag upp på honom, möter hans blick och ler. Sedan river jag ut skissen på honom, och sträcker ut min hand. Hoppas han tycker om den.

Flickan svarar. Jag ler mot henne. Jag tar ett djupt andetag.
-Vilka väsen är ni?
Hon hinner inte svara innan en annan flicka knackar på dörren.
-Får jag sitta här?
Frågar hon.
-Visst, kom in bara
svarar jag blygt.

Jag tittar förvånat på pappret hon sträcker fram och tar emot den. "Har du ritat mig..." säger jag knappt hörbart och tittar med stor ögon på skissen.

Jag nickar blygt.
-Tycker du inte om den?
Frågar jag tyst. Tänk om han inte gör det? Jag vet inte om jag ritar bra eller inte.. Men...
Varför ska jag hela tiden skämma ut mig? Tänk om han tycker att jag är patetisk..
Jag känner ångesten komma. Allt bara samlas på en gång.
Jag sväljer ner den och hoppas på att det blir okej i alla fall.

"Den är underbar." säger jag lika tyst och ler svagt mot henne. Jag trodde knappt att jag hade lyckats prata med henne. Bara hon inte tycker jag är löjlig.

Jag tittar mig omkring. Alla kupéer verkar redan vara smockfulla.
Med en suck vänder jag mig om och går tillbaks till samma ställe som den där tjejen hade gått in i mig, då jag ändå inte har någon annan stans att ta vägen här på tåget. Åtminstonde överlevde hon krocken med mig, så jag antog att allting kanske inte var så farligt som jag hade trott. Jag menar, folk brukar oftast bli väldigt rädda första gången de ser mig. Eller vela klä ut mig till någon dum docka, som min mamma.
När jag kommer fram till kupén som jag såg att hon gick in i ser jag att det sitter en till tjej där som inte var där innan. Jag suckar igen och knackar sedan på kupédörren.
"Ursäkta, kan jag sitta här, allt annat är helt smockfullt?"
Wow, jag lät faktiskt trevlig, vilket chockar mig. I vanliga fall har jag aldrig en sån trevlig ton, eller trevlig och trevlig, trevlig för att vara mig, ganska otrevlig och uttråkad för att vara någon annan.