123 (Cimorelli ff SV)

Wow efter mycket slit och mycket jobb så är det äntligen färdigt, det sjunde kapitlet och jag är såååå himla nöjd med det och jag hoppas att ni kommer att älska det och en liten förvarning, när min kompis läste detta så var hon känslomässigt ostabil, hon älskar Cimorelli extremt mycket och jag tror att jag dödade en liten del av henne när hon läste det. Hoppas att ni gillar det för som sagt var jag har lagt flera dagar på det och äntligen fått till ett "bra" slut på det.

7. Dani
Jag fick äntligen liv i Lauren och hon satte sig upp lite förvirrat. Hon kom snabbt upp på fötter och jag såg Christina i Amy’s rum. Jag gick in på mitt rum för att byta om från min pyjamas. När jag kom in i mitt rum såg jag hur det började mörkna och tog med min ficklampa med mig ut till mina systrar. Lauren tänkte som jag och höll en ficklampa i högsta hugg.
- Varför har ni ficklampor för!?? Frågar Christina hastigt och kollar frågande på oss.
- Vi måste leta efter Lisa, sa jag och satte på säkerhetsbandet på min handled på ficklampan.
- Hon kan vara vart som helst. Sa jag med ett litet darr på min röst.

Jag såg Amy gå ut ur sitt rum
- Jag tror ja vet var hon är, men om jag har rätt så är hon kanske redan död. Sa Amy och alla blev chockade av vad hon sa.

Vi alla gick ner för trappan då vi såg pappa och en främmande man komma in i huset.
Vi såg dem skratta och le. Amy såg ut att vara i chocktillstånd när hon såg den främmande mannen. Hon tog tag i oss och drog oss upp, när jag kollade ner mot min pappa och mannen så såg jag han peka en pistol mot min pappas rygg. Jag sprang upp för att inte vara en sekund ensam nere med en galning. Amy stod och förklarade tyst om hennes dröm. Hur han hade skjutit Lisa skoningslöst i huvudet. Jag blev jätte rädd och förklarade vad jag hade sätt.

Alla blev rädda av det jag berättade.
- Jag tycker att vi borde åka dit, sa Lauren med ett säkert ansiktsuttryck.
Jag nickade självsäkert mot dem och vi gick ner med små tysta steg för att han inte skulle höra att vi gick ut och följa efter. Vi satte oss i Christinas bli och hon körde ut från uppfarten.
Jag kände hur det pirrade i min mage från all rädsla och spänningen. Vi åkte flera kilometer innan Amy sa till där hon hade varit i drömmen och vi alla gick ut. Vi var i en gränd som var upplyst av små svaga lampor. Vi gick ner ända ner till slutet av gränden då Amy stannade.

- Här var det, sa hon och kollade på dörren. Jag gick fram mot dörren och försökte öppna den. Jag försökte flera gånger men den var låst.
- Det går inte, sa jag med en ängslig ton på rösten
Christina gick fram med bestämda steg och sparkade upp dörren. Dörren ledde till en brant trappa.
Vi gick ner för den och när vi nästan var nere kände vi en konstig lukt. och jag sprang ner den sista biten för att hitta Lisas lik. Jag flämtade och satte händerna för ansiktet för att dölja mina tårar. Christina och resten av mina systrar kom ner för trappan och de blev lika chockade som jag. Christina gick fram till mig och kramade om mig.

När hon höll om mig kände jag hennes tårar på min kind. Jag kollade upp på de andra och såg på Amy. Hennes ögon var bara vita. Hon stod vid ett bord och rörde vid det. Lauren
- Vad gör du Amy? Frågade Lauren när vi alla började bli lite oroliga för henne.
Amy??? Frågade hon en gång till och gick långsamt mot henne. Lauren gick närmare och närmare. När Lauren rörde vid henne så var det som om hon vaknade upp ur en trans.

- Det var inte Alastair som sköt Lisa, det var pappa, sa Amy med en rädd blick.
jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var bara för mycket,
- Alastair tvingade min pappa att skuta henne, och han gjorde det skoningslöst, sa hon med det där darret på rösten.
- Jag kan inte tro det, det är inte möjligt, det kan inte vara hon. Sa jag och grät ännu mera. Mina tårar bara rann och rann ner för mina kinder.


Jag hörde att någon öppnade den tunga metall dörren och jag slutade direkt att gråta.
- Någon kommer, viskade jag till dem andra. Vi gömde oss bakom skåp och bord för att inte bli upptäckta. Jag hörde dörren stängas med en duns. Jag hoppade till lite när jag hörde det höga ljudet från den tunga dörren. Jag var gömd i ett av skåpen som hade ett skott hål i huvud höjd som jag kunde kolla igenom. När jag kikade genom det lilla hålet såg jag Alastair och min pappa.

När jag såg honom kände jag för att gå ut ur skåpet och slå till honom och fråga varför han gjorde det utan att tveka, utan bara sköt henne. Han stod bara där och kollade på henne när han sköt henne. Alastair hade fortfarande pistolen mot min pappas rygg när han gick ner långsamt för trappan. Min pappa stod en meter ifrån Lisas döda kropp. Jag såg hur han inte kunde kolla på henne.

Han ville inte se den han hade tagit livet av. Hans egna kött och blod. Jag kände mig lite skylldig till att Lisa ligger där livlös. För om vi bara hade kommit hit tidigare så hade vi inte känt den äckliga lukten från Lisas döda kropp.
- Alastair, sa min pappa när han stod på samma plan som min pappa.
- Varför tog du med mig ner hit?? Frågade min pappa med en ängslig röst.

Jag tog ner dig hit för att du skulle kunna få chansen att se vad du har gjort. Du har dödat din skapelse till världen och du kan aldrig få tillbaka henne till de levande.
- Om du ska fortsätta att plåga mig, snälla skjut mig istället bara, sa han tårögd. och jag kände hur elaka mina tankar var. Men även om han inte gillade det han gjorde så gjorde han det fortfarande. Jag brydde mig nästan inte om vad han hade gjort, jag ville bara att han skulle sluta gråta.

Min pappa har alltid funnits där för mig och varit stark. Det var svårt att se honom så. Men jag kan inte fatta hur jag just nu inte kan ligga på mitt sovrums golv och skaka i fosterställning.
- Jag kunde döda dig, men då blir det inte lika kul, sa Alastair med sin mörka röst.
Alastair gick mot sitt trä bord och plockade upp det som såg ut som en bensåg, jag kunde inte riktigt se för att hålet var så litet. Han gick runt min pappa med sågen i handen. Han gick med långsamma steg runt om honom runt i cirklar.

Skåpet jag stod i var trångt och fyllt av städsaker och jag var hela tiden rädd för att jag skulle röra något och få något att falla och att dem skulle höra mig. Alastair stannade när ett konstigt ljud hördes. Jag kollade snabbt vart det kom ifrån och såg Amy sitta bakom en bokhylla där hon hade vält en hink som stod berved henne.
Alastair gick fram i hastiga steg mot Amy och när han hittade henne så tog han ett hårt tag i hennes hår och släpade henne dit min pappa förlamat stod.

Alastair släppte henne vid min pappas fötter och Amy tog sig upp med hjälp av min pappa och där stod de förlamade av skräck.
- Nå, vart är resten av dina små systrar, jag menar dem jag inte redan har dödat, sa han med sin mörka skrovliga röst.

- Jag antar att du inte kom hit själv, sa han och gick fram och tillbaka. Alastair gick fram mot skåpet breved jag var i och han öppnade det hastigt. Alastair gick med tunga steg mot Amy och min pappa då han våldsamt tog sågen mot Amys hals.
- Berätta var resten är, annars kommer jag att skära halsen av dig. Amy rörde sig inte en millimeter hon stod där stilla och jag såg hur en liten tår föll ner för hennes kind.

Jag kollade runt i rummet efter något som kunde hjälpa och där låg vägen ut härifrån. Jag kollade på pistolen. Jag kollade runt i rummet efter något som kunde hjälpa och där låg vägen ut härifrån. Jag såg pistolen ligga på bordet, han måste ha lämnat den där när han tog upp bensågen. Jag visste att det skulle låta om jag öppnade dörren till skåpet och jag skulle inte hinna att ta pistolen. Jag kan inte fatta att jag ens tänker tanken på att göra det här, jag har aldrig ens hållit i en pistol och jag tänker att jag kan pricka honom i benet. Jag är helt galen

Amy stod fortfarande still och sa ingenting. Alastair tog tag i hennes hår åter igen och flyttade sig ännu närmare Amy.
- Nu lyssnar du på mig lilla flicka, om inte du vill få ditt huvud avhugget så föreslår jag att du berättar var dina små systrar är. Han släpade in henne in i ett mörkt rum och så kunde jag inte se mer.

Jag öppnade skåpsdörren långsamt och ljudlöst. Med lätta steg gick jag mot pistolen. Jag plockade upp den. Den var förvånasvärt tung och kall. Jag hörde hur en såg sattes igång och jag sprang in i det mörka rummet medans jag tog av säkringnen på pistolen. Det var alldeles mörkt och jag försökte att hitta strömbrytaren men det var för mörkt. Alastair måste ha hört mig för två sekunder senare stod han bakom mig med kniven mot min hals.

- Släpp pistolen, nu, sa han och tryckte kniven ännu mera mot min hals.
Jag drog ut min högra hand som jag höll pistolen i. Jag släppte den med en dunst och jag hoppade nästan till lite på grund av det höga ljudet men jag visste om jag rörde mig en endaste centimeter så skulle jag få en kniv rätt in i min strupe. Kniven var vass och han drog med en lätt rörelse och jag fick ett litet lätt sår.

Han kom inte åt så mycket, om han hade det så hade det inte slutat bra för mig. Jag såg Amys mörka skugga och hon gick med lätta steg. Snabbt tog hon kniven i sin hand och tryckte in den i Alastairs mage. Han blödde förskräckligt mycket och jag tyckte nästan lite synd om honom.
Jag tog Amys hand och vi sprang ut till de andra. Lauren och Christina kom fram från där de hade gömt sig.
- Är han död??? Frågade Lauren och jag svarade henne med att gå fram till henne och krama henne. Hon kramade mig tillbaks och jag fick tårar i ögonen. Jag var inte ledsen för att Alastair just nu ligger inne i ett mörkt rum och blöder till döds utan allt som har hänt, alla dödsfall, mina två systrar som är borta och kan aldrig komma tillbaka.

Det spelade just nu ingen roll om hur mycket jag hade blivit skadad på utsidan, för just nu så kan jag inte känna någonting förutom sorg och smärta inom mig, inte inte lycka inte glädje och inte kärlek. Jag var känslomässigt skadad, för alltid. Det var som om jag hade ett stort svart hål mitt i bröstet som suger ut all min lycka.

Jag slutade krama Lauren då jag hörde ett ljud. Det kom inifrån ett låst rum med dörrar gjorda av plåt. Jag hörde det igen och gick långsamt mot dörrarna.
HJÄLP!!!! Skrek en kvinnlig röst och jag sprang mot de lätta plåtdörrarna. Dörrarna var barrikerade av två stolar som stod mot de annars lätta plåt dörrarna. Den kvinnliga rösten lät bekant, så vardaglig på något sätt. Jag flyttade på stolarna och öppnade dörren, Lisa…

Super!

Vet inte vad jag ska skriva. Jag är mållös. Jag gråter typ nu. ♥

Ja guud vad känslosam jag blev när jag läste den och så skrattade du åt mig också *planerar din död*
Nej men du är suuuper bra och längtar tills nästa!

SUUUUUUUUUUUUUUUUUPERBRA!!!!

OMG FEELINGS FEELINGS FEELINGS

Längtar sjuuuukt mycket till nästa kapitel!♥

Jättebra, du ska vara riktigt nöjd!

Awesome!!

Nu... Detta är det sista kapitlet på min ff och när jag lägger ut detta så har vi i klassen precis firat att vi är färdiga med deckarna. Hoppas att ni tycker att det sista kapitlet är bra och håll tummarna för att jag får ett A på min deckare .


8. Lauren
Jag gick fram mot den öppna dörren och där stod Lisa. Jag kunde inte tro det, hon ska ju ligga på marken med sitt huvud avskjutet. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle gråta eller om jag skulle skutta av lycka att hon lever eller båda. Dani gick fram och kramade henne och jag med Christina och Amy kom också och jag kände Christinas tårar mot min axel.

När jag stod där och kramade mina systrar så kom jag på, det ligger en död tjej som ingen vet vem det är.
- Eh, Lisa vem är det som ligger där, sa jag med ett skak på rösten.
Lisa kollade ner på marken.
- Det är min tvilling, sa hon och en tår kom från hennes vänstra öga.
- Våran pappa har ett spelproblem och en dag så förlorade han 3 miljoner, han fick tre månader på sig att skaffa fram pengarna annars så skulle dem börja döda dem han älskar mest.
- Men hur, hur kan du ha en tvilling??? Frågade jag Lisa med en lidande blick.
- Mamma och pappa kunde inte ta hand om henne så de lämnade ifrån henne.

Jag visste inte vad jag skulle göra.
- Vänta vart är pappa??? Frågade jag och kollade runt i rummet. Ett högt ljud kom uppifrån trappan. Jag tog tag i ett metall rör som låg på marken och var redo att attackera med det.
Personen gick ner för trappan. Jag höll röret i högsta hugg och personen kom ner, jag var på väg att slå men jag såg att det var min pappa och sänkte röret.

- Var var du?? Frågade jag min pappa när han hade kommit ner.
- Jag ringde polisen det finns ingen täckning här nere, jag pustade ut över att han inte bara hade lämnat oss här.
- Lisa, sa min pappa när han såg henne och gick fram mot henne och kramade henne.
- Jag trodde att du var...
- Död?? Sa Lisa och bröt sig loss från pappa.
- Lisa jag kan förklara, sa han och tog sin hand på Lisas axel.
- Vad är det att förklara, tänk om det hade varit mig?? Tänk om det var mig du hade skjutit, då hade inte jag kunnat stå här just nu, Sa Lisa och tog ett steg bort från pappa.
- Lisa snälla jag hade inget val, de skulle ha dödat henne ändå,
- Men det du visste var att det var jag som låg där helt hjälplös.
- Lisa snälla, sa min pappa med en ledsam blick
- Nej, prata inte med mig och rör mig inte, sa Lisa och gick bort mot trappan.

Jag hörde ett ljud från omvärlden, det var en siren som kom uppifrån, det kom fler och fler, det var nog 10 polisbilar där uppe. Jag blev orolig, hade pappa berättat den delen när han sköt en oskyldig flicka utan att kolla iväg eller sa han att Alastair sköt henne. Tänk om min pappa hade berättat sanningen om vad han gjorde och tänk om han skulle bli dömd till fängelse.

Polisen kom ner till källaren det var väldigt mycket fler än bara 10. Det kom folk med filtar till mig och mina systrar och några frågade mig om vad som hade hänt här nere och resten sökte igenom källaren. Polisen som gick in först till det mörka rummet skrek till när hon såg Alastair. Han var blek och de tog in en bår i rummet och de lyfte upp honom. Jag såg en polis fängsla min pappa
- Mr Cimorelli du har rätt att tiga allt du säger kan användas mot dig i rätten om du inte kan förse dig med en advokat så kommer en att förses åt dig.


Pappa fördes upp och sattes i en polisbil, jag och mina systrar sattes i två olika polisbilar för att åka till polisstationen och svara på frågor. När vi kom till polisstationen så stod mamma där och väntade på oss.
- Mamma! Jag sprang fram till henne och kramade henne, hon hade väntat på oss här i 15 min.
- Är ni okej? Frågade hon oss och släppte mig. Vi alla stod tysta, det var en svår fråga, jag var inte mentalt okej men fysiskt hade jag bara några skrapsår.

Polisen kom och förde oss till ett rum. Det var inte ett riktigt rum vi satt i en korridor och väntade på att vi skulle bli insläppta i rummet.
- Kan Lauren Cimorelli komma in, sa en polisman och jag gick in.
Rummet var svart upplyst med endast en taklampa.

I rummet fanns det ett ett bord, två stolar, några konstiga grejor, en videokamera och en dator. Polisen sa åt mig att sätta mig på en av stolarna. Jag vill att du går igenom ett lögndetektor test så att vi vet att du talar sanning. Polisen satte på mig ett band på mitt huvud ett på magen och ett vid axelhöjd. Polisen satte sig ner igen och satte på datorn.
- Är du redo? Frågade han och jag nickade.
- Svara verbalt, sa han och rätade på sin rygg.
- Jag är redo.

- Vad är ditt giltiga namn?
- Lauren Christine Cimorelli, sa jag och jag kände hur jag började bli nervös, skulle han se det och tro att jag ljuger??
- När är din födelsedag?
- 12 augusti.
- Var du närvarande när din pappa Mike Cimorelli skjöt Bethany Young?
- Jag var inte närvarande, min syster hade sett i en dröm att min pappa skjöt henne, den enda som var närvarande var min syster Lisa som hade blivit kidnappad natten innan.
- Är du medveten om hur länge din pappa har varit spelberoende?
- Jag hade ingen aning om det förens ikväll.
- Var var du morgonen Kathrine Cimorelli blev mördad?
- Jag var i min säng och sov när jag hörde någon gråta, jag sprang ut och såg Lisa sitta på marken vid Kathrine.
- Det var allt, du kan gå ut till din mamma, sa polisen och öppnade dörren. jag tog fram några postit lappar och en penna från min jacka och skrev till Lisa som polisen kallade näst.
“Det är ett lögndetektor test, om du vill skydda någon tänk FORT!!!!!!!”

Lisa kollade på mig med ett skrämt ansiktsuttryck och polisen förde henne ut ur rummet.
Jag ville berätta för alla andra om lögndetektor testet men en polis förde mig och min mamma ut ur korridoren. Vi var där i flera timmar för att vänta på förhandlingen om vad som skulle hända med pappa. Det var ingen riktig rättegång för det skulle ta så lång tid för att det skulle bli av så det var mer som en utfrågning.
Vi hörde det tunga dörren öppnas och pappa hade handklovar på händerna som satt ihop med klovarna på fötterna, mamma gick fram till dommaren
- Vad blev hans dom?? Frågade mamma.
- Han får 7 års fängelse för mordet på Bethany Young och för illegal spelning och betting.
Jag började gråta stora pölar och lutade mig in i Lisas armar.

1 vecka senare

Jag på väg mot fängelset där pappa har varit i en vecka. Jag hade hälsat på honom varannan dag och vi hade pratat som vi brukar göra, mina systrar tycker inte att jag ska hälsa på honom så mycket, de tror inte riktigt att han går att lita på. Jag brydde mig inte om vad de sa för jag ville tro honom och jag ville tro på att han aldrig visste att han spelade illegalt. Pappa var deprimerad när jag kom dit och jag stod bara vid gaveln så att han inte kunde se mig, jag ville inte gå till honom idag, jag orkade inte att kolla honom i ögonen och prata. Jag bestämde mig för att inte gå, jag kunde inte det var för svårt. Jag visste hur besviken han skulle bli men jag kunde inte bry mig, när han låstes in så var han inte som min pappa längre, han var som en främling som jag inte visste något om. Jag sprang för att hinna med bussen hem. På bussen tänkte jag hur besviken han måste bli när vakterna skulle berätta att ingen ville se honom.
Jag stod i mitt rum och öppnade fönstret för den kvava luften. Jag såg något glimra bakom ladugården och så kände jag en otrolig smärta i mitt huvud och jag såg ett vitt ljus.

Wow. Du är ju GRYM på det här! Du får deftinitivt ett A, det kan jag lova dig! Asså gud... Feelings feelings feelings, haha. Du är AZUM!!