Piraternas fånge(PRS)

Mona snyftade lågt, tanken slog henne ändå. Vad hände om hon inte kom ifrån båten? Då skulle hon få göra så här varje dag. Tanken skrämde henne otroligt mycket. Hon kunna vara fast tills hon såldes eller dog.

Då hörde hon dörren öppnas, först ryckte hon till utav rädsla ifall det var mannen igne, men det var bara Seamus. Hon suckade ut och skulle svara på hans fråga då hon såg blodet. "Du är skadad!". Utan att tänka sig för tog hon sig upp och fram till honom och undersökte hans axel. Hon böjde sig sedan ner och rev av en bit utav tyget från täcket och tryckte mot hans sår för att suga upp en del av blodet. "Jag...jag mår bra" mumlade hon och mötte inte hans blick.

"Bara en skråma." Konstaterar Seamus och gör sitt absolut bästa för att inte se henne i ögonen. Han vet inte ifall han borde berätta vad kaptenen sagt. Han har ingenting att göra med kaptenens beslut. Fast Seamus erkänner att han troligen vart mer lättad om kaptenen bara kunde ge henne tillbaka till sina förbannade rika föräldrar. Adeln... adelsfröken... han borde inte bry sig. Om han behövde bry sig... han ska inte bry sig.
"Jag kom bara för att se att du mådde bra." Säger han. "För kaptenens räkning." Lägger han till i tanken och tar dessutom ett litet steg tillbaka för att hon ska hålla sig borta från hans sår. Helvete, Davy Jones skulle vara mer... förlåtande än det här. Han känner ingenting, hon är kaptenens. Han har inget att göra med henne. Seamus måste bara ta och acceptera det.

Mona såg på honom. Bara en skråma? Det blödde ju. Hon nickade dock. Hon darrade lätt än av det som hänt. Mannen hade gjort något hemskt om inte de andra ropat på honom. De hade alla gjort det om inte kaptenen kommit ner. Hon försökte möta hans blick men han såg bara undan.
"Ja...Det var vänligt av er" mumlade hon och såg ner hon i marken. Plötsligt rann tårar nerför hennes kinder och droppade ner i golvet. "Nej, jag är inte okej" sa hon med skrovlig röst. "Den där piraten...han kom hit..." längre hann hon inte fören steg hördes.
Det var kaptenen som trängde sig förbi Seamus och som fick henne att ta ett steg bakåt. "Jag ska behålla dig" sa hon med ett flin. "Du ska lyda mig och imorgon då du släpps ut ska du upp till mig. Förstått?". Mona nickade och tårarna rann än. Kaptenen tvingade henne att se upp. "Men oroa dig inte, du ska flyttas än till ett rum där du ska låsa innefrån. Och de får inte röra dig". Hon lät faktiskt mjuk nu.

Seamus står vid sidan av och stirrar i golvet. Han visste att det skulle hända och trots det så känns det hemskt att inte flickan gör det. Han bad inte ens om hennes namn innan kaptenen kom. Sicken pirat han är som inte ens kan fråga simpla frågor till en fånge. Han måste vara lika korkad och simpel som han fått höra hela sitt liv. Åt helvete med det. Han håller sig för axeln och ignoerar dem. Han vill inte titta på någon av dem, men han kommer säkert få helvetet bryta loss om han pratar ändå. Kaptenen hatar väl honom... nej, troligen inte, hon hatar inte... hon använder bara andra som leksaker och redskap.

Kaptenens mjukhet försvann snabbt. "Sluta grina. Du förstör ditt vackra ansikte" sa hon hånfullt innan hon lämnade cellen. Mona stod kvar och bara stirrade efter henne. Hon såg sedan på Seamus en bra stund innan hon vände honom ryggen. Tårarna fortsatte rinna, hon grät, men hon lät inte eller snyftade, bara lät tårarna rinna och droppa nerför hennes haka. Hon la armarna om sig själv för att få sig själv att sluta skaka.
Hon väntade bara på att Seamus skulle stänga dörren och låsa, låsa in henne i hennes nya fängelse som skulle hålla för evigt.

Seamus lyfter äntligen blicken från golvet när hon tittar upp på flickans rygg. Hon vägrar väl se på honom med all rätt. Han överväger till viss del att försöka trösta henne. Han ångrar sig dock väldigt snart och lämnar rummet, låser det och hänger nyckeln på sin plats. Han ska precis gå tillbaka till sin kammare när nu välkända naglar gräver sig in i hans skadade axel såpass att han stönar till av smärta.
"Menade inte att skada dig." Viskar kaptenen intill hans öra och han står still. Hennes naglar gräver djupare och lägger huvudet på hans axel.
"Jag har alltid tyckt om dig, vet du det?" Viskar hon på ett sätt hon säkert tycker är förförande. Fast han tycker det är motbjudande. "Så säg till skeppsdoktorn att du behöver lite vård." Säger hon och lättar på sitt grepp, låter handen glida ned längs med hans rygg och stannar mitt emellan hans skulderblad innan hon tar sig förbi honom. "På en gång." Nu är det en order och Seamus skyndar sig iväg mot skeppsdoktorn.

Mona hörde att han inte gick på en gång. Hon ville skrika åt honom att gå därifrån, att lämna henne ifred. Men samtidigt ville hon bara att han skulle krama henne och säga att allt skulle bli bra. Men hon gjorde inget och han låste och gick tillslut. Hon sjönk ner på sin säng och grät ett tag innan hon somnade av utmattningen.
Nästa morgon vaknade hon av att dörren låstes upp och en pirat kom in med en tallrik med soppa och sa åt henne att gå till kaptenen då hon var klar. Hon åt och såg noga till att inga tårar från gårdagen var synliga innan hon tog sig upp. Hon hade ett tomt ansikte då hon gick förbi männen som kastade blickar efter henne och gick in till kaptens hytt och såg sig om efter henne. Hon hade bestätm sig för att försöka göra det bäst av det här.

Seamus har fått sin vård vid det här laget, han sitter uppe i riggen när solen går upp. Han har inte kunnat sova, dessutom vill han inte vara under däck eller på däck för att undvika kaptenen och flickan. Trots det så kan han höra alla andra sjömän skrika och gasta som skvallrande tvättanter mitt i vinterns Tortuga. De pratar på om hur flickan gått in till kaptenen och Seamus ville verkligen inte tänka på vad kaptenen kan tänkas göra med henne just nu.

(Alltså vad kaptenen med göra med henne förutom typ basic slave shit? Hjälp mig xD)

Mona såg snart kaptenen som just satt sig upp i hennes säng, hon hade på sig en slags nattskjorta och håret var utsläppt. Hon såg väldigt vacker ut, och det sömniga i hennes ansikte tog bort det hårda och skrämmande. Men snart var det där igen. "Där är du" sa hon och ställde sig upp. Hon satte på sig skjortan ordentligt och pekade på en hög med kläder. "Ge mig dem". Mona gjorde som hon blivit beordrad och hon klädde på sig. Hon pekade sedan på en borste som låg på ett litet bord. "Hjälp mig med mitt hår". Mona nickade och kom fram och började så varsamt hon kunde borsta igenom hennes hår, men plötsligt råkade hon ryka i en tova. "Drummel!" Kaptenen slog hårt till henne över ansiktet. Mona blinkade bort tårarna och fortsatte och snart var det klart. Kaptenen gav inte henne en blick till utan bara vinkade till sig henne och gick ut, Mona följde efter. Hon försökte att låta bli att se på alla män medan de gick och bara följde efter henne snabbt.

(Dunno, kaptenen kanske vill ha en privat barbie-docka? XD)

Pete hade klättrat upp i riggen och satt nu nedanför Seamus.
"Så S-"
"Käften, Pete." Avbryter Seamus Pete och klättrar högre upp när kaptenen kommer ut på däck med flickan efter sig.
"Pfft, är du avundsjuk eller?" Svarar Pete och klättrar efter.
"Pete, vad vill du mig? Jag trodde det var rätt klart att vi hatar varandra?" Svarar Seamus och försöker faktiskt sparka ned honom. Pete tar tag i hans fot.
"Jag tror vi har en ömsesidigt obekväm vänskap." Svarar Pete.
"Och vi ska bortse från att..."
"...vi hugger varandra i ryggen så fort vi får chansen?" Avslutar Pete hans mening med ett inställsamt leende.
"Vad vill du ha, Pete?" Frågar Seamus irriterat.
"Jag vill att du går i land istället för mig nästa gång vi går i hamn i Tortuga." Svarar han genast, Seamus himlar med ögonen.
"Vem är du skyldig pengar, Pete? Dessutom bestämmer kaptenen." Svarar Seamus.
"Kaptenen brukar inte se skillnad på oss ändå, Seamus." Svarar Pete glatt flinande. Seamus håller fast hårt i repen och sparkar till så att Pete ramlar nedåt. Tur för honom så tar en av de äldre tag i honom innan han slår i skeppsdäcket.

(( Yes... sorry... xD det blev bara random och skumt. Dx ))