The Living Weapons

"Herregud, han skrattar", sade hon leende och såg på honom (hon tyckte om hans skratt trots att det var så dämpat). Han var gullig. Förskräckligt gullig. Hon kunde inte rå för att hon tyckte lite extra mycket om honom. Sedan vände hon sig tillbaka mot bokhyllan och såg Divergent och Hungerspelen.
"Jag tyckte personligen bara om första. Jag har fortfarande inte läst ut andra ännu. Insurgent, alltså. Hungerspelen kunde jag inte riktigt lägga ifrån mig." Det är sant att hon mest läser faktaböcker nu för tiden, men det är på grund av hennes kurs och hjälp. Men, nu när hon har tid kan hon ladda hem e-böcker. Eller... om hon har tid, vill säga. Hon hoppas på att hon har tid dock.
Cilla hade svårt att inte röra böckerna men höll sig. Hon rörde alltid böckerna hon tittade på. Men hon kunde gott och väl känna Kaelans blick i nacken. Hon vände sig om, med ett litet prövande leende på läpparna. (Hon log alltid i hans närhet.) Hon visste inte ifall det var för att han lockade fram ett leende hos henne, eller bara för att hon tyckte att en av dem borde le lite oftare. Hon brukade inte le mot någon annan än hennes familj och professorn i vanliga fall, men, lika bra att börja nu innan hon blir utsparkad ur sitt drömrum av ägaren.
"Så... någon flickvän? Pojkvän?" undrade hon. Därav det prövande leendet. Hon sade det med ett lätt tonfall, som om det inte alls var som om hon inkräktade på hans privatliv.
Hon tog ett till bett av äpplet och hoppades på att han inte skulle be henne gå. Hon ville lära känna honom. He seemed... OK. More than OK, but still, tänkte hon.

"Jag läste bara första av Divergent, jag har inte haft tid med Insurgent. Jag har läst hela Hungerspelen serien, det var en intressant serie." Mestadels för att de använt en sorts teknik fänglsade Kaelan såpass att han försökte återskapa den, lyckligtvis kom han inte speciellt långt innan han behövde flytta och erkände för sig själv att vara maniskt intresserad i hur en diktatur kontrollerar sin befolkning med sprängmedel och ett psykotiskt spel inte var en speciellt bra hobby, speciellt inte att försöka återskapa det. Något han lägger märke till när hon väl nämner det är att han slappnar av i rummet, som att vara runt teknik han är van vid gör honom mer avslappnat... eller så kanske det är Cilla. Han motstår lusten att sucka som faktiskt finns, men bara för att han vill sucka åt sig själv när han tilltalar honom igen och han tittar upp på henne.
"Ingetdera på flera år faktiskt." Flickvänner eller pojkvänner var bara farligt att ha, han hade några av båda innan 20-strecket men att åka in i fängelse för sina hacker-brott fick honom på andra tankar. Nu ska inte sägas att han varit helt instängd de senaste sex åren, bara två av dem. De senaste fyra har han bara aldrig haft ett förhållande... men några one-night-stands har han haft. "Själv då?" Frågar han snett leende, faktiskt beredd på att få ett nej. Vanligtvis skulle han bara få reda på mer genom sociala medier, regeringens filer etcetera men att veta allt om folk han troligen måste arbeta tillsammans med är nog inte precis ett steg i rätt riktning.

"Oh... synd", sade hon när han sade att han inte haft något utav dem. Inte för att hon lät som om hon tyckte att det var en dålig sak eller så. Hon var neutral. Mer eller mindre. Mer lycklig än neutral, om sanningen ska komma fram, men så mycket lät hon inte komma ut på rösten.
Sedan frågade han henne och hela hennes hjärna frös till. Sedan insåg hon att hon borde svara.
Hon skakade på huvudet. "Inget förhållande, nej. Bara två dagars saker där namn knappt utbyts. Men inte på det senaste året. Okej, kanske en kyss eller två när jag har varit full, men, då var jag full. Och trött", muttrade hon. "Fast, jag har beslutat mig att skaffa mig ett riktigt förhållande den här gången. Tills jag blev kidnappad, vill säga. Jag skulle tro att jag har svårt att hitta någon som skulle vara intresserad av mig nu." Hon skrattade lätt, jättelätt. Ett skratt blandat med en suck. Hon ljög för sig själv. Hon hade beslutat sig för ett riktigt förhållande flera gånger, men, när det väl kom till kritan och hon hellre ville tillbringa natten med någon annan så blev det klubben som gällde. Fast, det var endast på fredagar så inte ens det blev ofta. Professorn hade tagit bort alla hennes fester från hennes mentala schema. Han var en bra man men glädje visste han inget om.
Så, hon nämnde det för Kaelan som den trötta idiot hon var. Hon behövde verkligen sova. "Jag har inte riktigt haft något på gång, eller funnit någon riktigt attraktiv sedan jag började jobba och plugga samtidigt. Man blir mest trött hälften av tiden och intelligens är underskattat i mitt kvarter", förklarade hon. Sedan blundade hon lätt och försökte att inte somna. Gud vad hon var trött. Hon tog ett till bett av äpplet för att fylla magen åtminstone och höll inne en gäspning.
Hon kunde inte rå för sig när hon damp ner i Kaelans säng. Skön. Givetvis. Hon trodde dock hennes var aningen större... kanske, kanske inte.
"Säg mig, hur gammal är du egentligen?" Hon pratade mycket. Hon pratade alltid mycket när hon var trött. Han skulle förmodligen märka att hon var trött och bli tröt på henne. Hon borde bara ha gott till sitt rum och försökt på ett bättre första intryck när hon faktiskt var utvilad och... utvilad.

Kaelan ser på henne, fortfarande lätt leende. Nu för att han lagt märke till att hon är trött och han klandrar henne inte, men borde han skicka bort henne på grund av det? Det värsta som kan hända är att hon somnar i hans säng och Kaelan är van vid att somna på skrivbordet iallafall, det har hänt alltför många gånger. Dessutom är han rätt trött men han måste fixa med datorn för att kunna använda den till sin fulla potential. Han lyssnar uppmärksamt och finner sig själv tänkande hur en såpass attraktiv kvinna inte kan ha hittat någon. Dessutom känner han sig halvt om halvt hopplös när hon talar om att hon inte hittat någon attraktiv. Han försöker att inte fantisera om den sortens män hon skulle finna attraktiva innan han avbryter sig helt och undrar vad i helvete han håller på med och döljer per automatik sin mun en aning när han kan känna blod rusa upp till sina kinder. Fel sätt att tänka på, speciellt nu.
"Säg mig, hur gammal är du egentligen?" Kaelan inser till sin lycka att de är på väg bort från ämnet.
"Jag är 26." Kaelan svarar detta och inser att den enda anledningen till varför hon skulle fråga det är antingen för att han är omogen eller tvärtom. "Hur gammal är du?" Motfrågar han, hon kanske är äldre än honom, även fast det inte ser så ut.

Hon såg honom precis nätt och jämt rodna innan han dolde det. Eller, tja, det var väl mer gesten hon kände ingen. Hela grejen gjorde bara honom gulligare i hennes ögon. Åh, gud, hon ville inte, men hennes hjärta slog lätt snabbare när hon såg in i hans ögon. Hon visste att hon skulle ligga risigt illa ute och förälska sig, men det var morgondagens problem. Just nu njöt hon av situationen, mestadels för att hon kände sig speciell. Som om det faktiskt var en ära att hon fick vara inne i hans rum, eller liknande. Hon var inte riktigt säker, men det kändes speciellt. Han var speciell. Och trots att folk mer skulle kalla honom attraktiv så skulle hon kalla honom söt. Hon visste fortfarande inte vart hennes dumma hjärta skulle leda henne, men, hon skulle definitivt njuta av de stunder hon skulle få i ensamhet med honom. Vilket, kanske skulle bli många med tanke på att de hade rummen intill varandra. Hon undrade ifall hennes kidnappare hade tänkt på det på det viset eller för att de båda förmodligen skulle uppskatta tystnad. Förmodligen det sistnämnda. Visst, helt okej det där med att kunna alla hennes favoritsaker och sådant, det är creepy men användbart. Det kanske stod i någon slags profetia eller så, men, henne kärleksliv? Nope, där gick gränsen.
"Jag är 26", svarade han henne. Hon nickade lätt. "Hur gammal är du?"
Hon ville så gärna ljuga men suckade istället. "21, snart i alla fall. Inom en månad... så... ja, 21." Sedan såg hon på hans leende igen, hans ögon och ansiktsdragen. Hon tyckte om det. Det liksom passade honom. Hon skulle gärna ha sträckt ut en hand för att röra vid dragen, men hon visste att hon inte hade den tillåtelsen.
Hon blev så fixerad vid leendet. Det var definitivt speciellt. Han hade inte lett mot henne innan de blev ensamma, och hon tyckte om det. Även det fick henne att känna sig speciell. Eller snarare så kändes hela den här situationen speciell. Lite magisk på det bra viset och inte läskiga fiender viset.
"Du borde le oftare. Det passar dig... Jag tycker om det", sade hon sedan och visste att hon kunde skylla allt på trötthet imorgon ifall han frågade henne varför. Hon kunde säga att hon hade trott att det hade varit en dröm. Hon var rätt så säker.
Hennes kinder rodnade lätt, men jämfört med honom så dolde hon inte det. (Plus så skulle det se skumt ut med tanke på att hon automatisk skulle höja högerhanden där hon fortfarande håller ett halvt uppätet äpple i handen.)
Hon ville kyssa honom, men hon kunde inte, det visste hon. Hon kunde inte behandla honom på det viset som hon hade behandlat alla andra innan. Han var... speciell, åter igen. Hon tyckte om speciellt nu, märkte hon. Hon kunde inte bara trycka upp honom mot väggen och kyssa honom och sedan se ifall det leder någonstans längre den natten. Hon kunde helt enkelt inte. Mestadels för att det skulle betyda att det var allt hon ville ha. Men... bara en kyss? Det hade hon inte gjort på en evighet, och det skulle väl betyda något?
Hon bet sig själv i läppen. Nej. Hon hade alltid känt saker extra starkt på grund av hela-den-här-själen-åker-bokstavligen-ur-kroppen-och känner-saker-starkare-saken.
Hon bet sig själv i läppen och försökte att inte tänka på det. Hon lovade sig själv dock att kyssa honom någon dag, och sedan fick hon se ifall han knuffade bort henne eller ifall han inte tyckte det var något särskilt märkvärdigt. Eller... i ett otänkbart, awesome fall, så skulle han kyssa henne tillbaka och det skulle faktiskt betyda något för honom med.

[Well... sorry xD Cilla typ övertänkte och inlägget blev mycket längre jag hade förväntat mig >.< x3 ]

21? 21 snart? Om en månad? Det är inte speciellt lång tid, inte lång tid alls. En månad kommer säkert bara rusa förbi, precis som tiden nu. Hur lång tid har egentligen gått sedan kidnappningen? Hur länge har han varit borta? Hax0r har säkert använt varenda liten resurs han har för att ta reda på vad som hänt med Kaelan vid det här laget, trots det så är han inte orolig eller brydd av det. Han är upptagen, han är... glad. Han blir dock aningen ställd när hon talar igen, om honom och hans leende och han blir mållös till en början. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Det är en komplimang, helt klart. Hur ska han svara på det? Vad ska han säga till henne? Han brukar inte få komplimanger, han har heller inte behövt ge någon äkta komplimanger på länge heller. Han har i för sig lagt märke till att hon rodnat och det han kommer på är...
"Du är väldigt söt när du rodnar..." Säger han och inser hur nervös han måste se ut när han inte riktigt vet vad han säger eller om han borde säga det, men... för sent nu. Det hände, han kan inte ta tillbaka det, det skulle vara ännu värre

Cilla tittar verkligen upp ordentligt vid hans ord. Hade hon hört rätt? Det kändes som taget ur hennes tankar. Nästan, åtminstone. Hennes tankar var alltid snuskigare än de borde vara, vare sig vad de än handlade om.
Hon möter hans blick och ser hur... nervös han är och hur ovan han verkar. Nästan obekväm med det hela, fast ändå inte riktigt helt obekväm.
Om de hade suttit i en soffa tillsammans hade hon lutat sitt huvud mot hans axel och gett honom en puss på kinden. Nu satt de dock inte i en soffa, och det blev svårare att svara. Hon kände bara hur hennes leende blev aningen större.
"Du är otroligt gullig", hörde hon sig själv säga, alldeles för trött för att kunna hindra sig, "och jag menar det. Det var jättelänge sedan någon kallade mig söt." Hon insåg att det också var länge sedan hon hade en sådan här konversation, men det sade hon givetvis inte. Hon hoppades att han hörde på hennes ton att hon verkligen tyckte om hans komplimang. Gud vad ordet speciellt var uttjatat nu, men, med honom var allt så fucking, irriterande speciellt. Och hon älskade det. Och hon hatade sig själv för att hon älskade det. Hon kunde sin historia om förhållanden, de slutade aldrig bra. Mest på grund av henne...
Hon gäspade stort och reste på sig. "Jag tror jag ska gå och lägga mig. Jag kan knappt hålla ögonen öppna och skulle förmodligen somna i din säng istället. Och jag tror vi båda behöver en säng att sova i", log hon mot honom och sträckte lätt på sig. Hon skulle inte ha sagt emot om att sova i samma säng som honom, men, men, ibland får man inte allt man önskar sig. Det gjorde Cilla något bitter dock.
Hon gick mot dörren och öppnade den efter att ha lagt äpplet i vänster hand istället för höger av gammal vana, stannade till, kastade en blick mot Kaelan och såg sin chans. Det kanske såg larvigt ut, men skit samma, hon ville verkligen göra det. Hon tvekade en sekund till innan hon rusade fram till honom, lade handen om hans kind så att hon hade hans öra precis mellan fingrarna och lutade sig fram.
Hon stannade precis innan hon kysste honom på kinden och tryckte sina läppar mot hans. Kyssen var inte mjuk, men den var inte hård heller. Hon tyckte om känslan av hans läppar. Hon såg honom i ögonen efter kyssen och log, bet sig själv lite lätt i läppen.
"Helt klart värt det", viskade hon och kysste sedan honom på kinden. "God natt, Kaelan", sade hon sedan och skyndade sedan bort mot dörren. I en av hennes drömscenarion skulle han ha följt efter, men, verkligheten var bättre. Hon visste att han inte skulle följa efter, och hon nöjde sig med det. Hon tyckte om att lämna honom i chock. Hon tyckte om uttrycket på hans ansikte och hur hans läppar hade känts mot hennes, och hur hon lätt kände hans skäggstubb mot hennes hud.
Hon tyckte om det.

[OM MAN INTE KAN VÄLJA ETT SÅ VÄLJER MAN BÅDA!! MOAHAHAHAHAHA!! 8D]

Kaelan skulle troligen ha svarat om hon inte hunnit först med att säga att hon skulle gå och lägga sig. Han förstår att de borde göra det, men han vill inte. Han vill nästan säga att det är helt okej för henne att somna i hans säng, han behöver inte använda den... han kan sova på skrivbordet. Han ser på hennes rygg när hon ska lämna ryggen och låter blicken falla till golvet och ska precis till att vända sig mot datorn igen och är faktiskt på väg halvt om halvt när han känner en hand på hans kind och vid örat och han vänder sig bara lite grann när han känner läppar på hans. Kaelan hade lyckats vända sig tillräckligt för att se på Cilla, förvirrat, innan hon kysser honom på munnen. Om han hade varit beredd på det hade han svarat på det, han är snarare halvt om halvt frusen i stolen. Chockad helt enkelt.
"Helt klart värt det" Hör han och han får en kyss på kinden. "God natt, Kaelan" Säger hon och Kaelan vaknar upp från sin chock och Kaelan fumlar med orden.
"God natt, Cilla." Lyckas han dock få ut innan dörren stängs och i en faktiskt hyfsat hög ton. När dörren stängs vet han inte om det var automatiskt eller om Cilla faktiskt stängt den och Kaelan vänder sig om mot sin dator och tar stöd med armbågarna på skrivbordet och begraver ansiktet i händerna. Han kan känna hennes läppar, de bränner liksom, det är varmt. Han känner det på sitt hud fortfarande och Kaelan har ingen kontroll överhuvudtaget över sina tankar. Mobilen blinkar till och det står att han har hög puls på displayen, appen gör så ibland, den berättar för honom om saker som han borde veta. Hans hjärta dunkar, det dunkar hårt och han drar högerhanden genom håret och lägger den andra bakom nacken. Han vet inte vad han ska göra, det är som hans sinnen är bortblåsta. Han har inte kysst någon utan att ha försökt få dem i sängen först, han har heller inte blivit kysst heller. Kaelan är försvunnen och lägger sig uppgivet på skrivbordet och han kan känna sina glasögon skära in i huden. Han är förvirrad, han är trött och han stänger av sin dator. Han orkar inte, han klarar det inte. Det blir mörkt i rummet när datorn släcks och Kaelan tar av sig sina glasögon och försöker lägga allting på plats i huvudet på honom. Han tar sig ändå till sängen, även om han inte vet om han kommer lyckas sova såpass obalanserad han är.

Hon stannade upp utanför dörren. Hörde honom precis innan den stängdes bakom henne. Hon hade gjort det. Herregud, hon hade gjort det. Och hans min... Hela hans chock var värt det, och alla konsekvenser. Nej, hon tar tillbaka det. Hon ville inte ha några konsekvenser. Hon ville ha fler kyssar. Hon kunde fortfarande känna hans läppar mot hennes. Hon blundade till och ett skratt bubblade ur henne, ett lyckligt skratt. Ett sådant hon inte skrattat på en evighet. Inte på grund av en sådan här anledning. Hon visste inte ifall han hörde henne eller inte, och visste inte vilket hon föredrog heller.
"Kealan..." viskade hon för sig själv medan hon gick till sitt rum. Åh, hon tyckte det här var den perfekta natten.
Väl inne i sitt rum så slängde hon äpplet, lade maten som låg på sängen på nattduksbordet och kastade av sig kläderna innan hon kröp ner i sängen och tittade upp. Natthimlen vakade över henne. Hon kände sig säker. Hon visste att det skulle bli okej, liksom. På något vis. Hon var nästan säker på att hon skulle få en till kyss, om så det inte skulle leda till ett förhållande, och bebissteg var bättre än ingenting. Hon var så glad att det var löjligt.
Hon övervägde i en halvsekund att gå tillbaka och fortsätta där kyssen hade börjat, men hon var för trött. Och att lägga sig i samma säng med en kille på direkten kanske inte var det smartaste. Inte utan att låta honom tänka över saker och ting först. Hon tänkte åtminstone ge honom det. Han kanske inte hade haft ett så stort val i fråga om kyssen, men han hade åtminstone ett val ifall han skulle avfärda allt som på grund av trötthet eller ifall han skulle vilja... åtminstone lära känna Cilla bättre.
Hon var nästan säker på att han skulle välja rätt. Det som var rätt enligt henne, vill säga. Inte för att hon var självsäker eller så, utan mer för att hon litade på det som fanns mellan dem, och för att hon hade kommit att lita på Kaelan.
Hon vände sig om och blundade, försökte att sova med ett hårt slående hjärta och ett stort leende på läpparna. She was in love, and, damn it, she liked it.

Kaelan begraver sitt ansikte i händerna där han ligger i sängen. Han har bara t-shirt och kalsonger på sig nu och han kan inte sova. Det är inte varmt, faktiskt är det en väldigt behaglig temperatur i rummet, men han tycker att det är det. Han vill bara... skrika rakt ut, bara släppa ut allting. En annan del av honom vill bara gå rakt in i Cillas rum och kyssa henne igen. Helsike, han träffade henne idag. Idag och han beter sig redan som en nykär tonåring. Helsike, han har inte behövt hantera sånt här sedan han var... runt sjutton eller något. De få åren efter det var det mer... för skojs skull. Ingen kärlek. Han använde sin hacking för att jävlas, få folk i säng och spenderade sin tid och expertis för att helt enkelt bli populär. Han blir nästan kall inombords när han tänker på känslan av att bli gripen och inte kunna rädda sig. Det är en känsla av total ensamhet, hans familj talar inte med honom längre, han försöker få tankarna på annat och lägger sig närmast väggen av gammal vana. En vana från fängelset det också, det var små britsar så man behövde trycka sig längst in om man inte ville ramla ned på golvet istället. Han suckar in i mörkret och försöker tänka på annat igen, lägga sig bekvämt och bara existera. Han lyckas halvsomna iallafall, eller flyta in i en dvala åtminstone. Därför lägger han inte direkt märke till att det blir varmare först, fast han vaknar till av det. Han måste blinka lite innan han ser något blått... blått hår? Han leker med en blå slinga i sin hand innan han halvt om halvt sätter sig upp med ett ryck när han vet vem det är. Cilla. Han vet inte riktigt varför men han lägger sin fria arm om henne istället, och lyckas smyga in den andra och inser vad han håller på med. Helvete, helvete, vad håller han på med? Han kramar om henne? Det är varmt, det är skönt... han är trött. Han vet inte vad han gör... kommer han ångra det när han är vid sina sinnes fulla bruk? Troligen.