~Apokalyps~

Jag hoppar ned genom hålet och ser mig omkring. De är inte zombies, det ser jag fort. Jag tvekar några sekunder och ser mig omkring.

Gavin ryckte ofrivilligt till då kände hur något petade honom, kittlade honom hårt i sidan och han öppnade munnen för att skrika och märkte att någon höll för hans mun vilket fick adrenalinet att pumpa runt i hans kropp som snabbt ställde in sig på fara. Det tog honom någon hundradelssekund innan han registrerade vem handen tillhörde, vem det var som var så nära honom och han satte sig upp med ett ryck. Hans uppspärrade ögon sökte runt rummet och för en stund bländade elden honom. Så såg han den mörka lilla figuren som landat bland dem. Det tog honom bara några få sekunder att förstå situationen och mycket kortare för honom att åter igen ha sin fars gamla pistol i handen. Med den svarta, kalla metallen i handen kände han sig säker trots bristen på kulor. Det spelade ingen roll. Han hade alltid varit bra på att bluffa eller ljuga ifall man ville kalla det för det.
Hjärtat pumpade stadigt på i hans hjärta och han visste vad som behövde göras. Det fanns en anledning till varför de som fanns kvar hade överlevt. Ingen av dem hade ett helt fläckfritt samvete. Även om han trodde på att göra det rätta så fanns det inte alltid något rätt eller fel.
”Ifall du rör en enda fena skjuter jag”, sade Gavin med en morgonhes, hotfull röst som förvånade honom något själv. Han lät som sin far.

Idun släppte Gavin med en ursäktande blick hur hon väkt honom, men det var nödvändigt. Hon blinkar bort sömnen ur ögonen och gäspningen som förr kom var nu borta. Hon kände inte av tröttheten utan stirrade på främlingen med dunkande hjärta och drog sin jaktkniv.
Det var bara en och inte en särskilt stor heller. Idun ställer sig upp och tar ett steg fram med kniven beredd.
"Vem är du och vad vill du?" frågade hon med intensiv blick på främlingen.

Jag stelnar till. En främling, jag ser inte riktigt men jag tror att det är en man, siktar på mig med pistol. En ung kvinna närmar sig med en kniv. "Vem är du och vad vill du?" Frågar hon. Jag inser att jag är i underläge och svarar på frågan. "Jag söker bara skydd för regnet."

Clementine

"Hur vet vi att vi att vi kan lita på dig? Hur vet vi att du inte är en av dem?"
Jag har kommit upp på fötter och skakat av mig det värsta av chocken som hade kommit när Idun hade tryckt handen över munnen på mig. Kniven håller jag hårt i handen, siktad mot främlingen, ytterligare en främling. Fler får inte komma, för stora grupper lockar till sig hjärndöda, det har själv bevittnat. Jag känner mig inte så hotad av just den här. Vi är tre beväpnade, mot en. En lätt match om nödvändigt.

Jag funderar på vad jag ska ska svara. Alla tre främlingarna stirrar på mig, och jag känner mig nervös. "Ni kan kolla i mina ögon" Säger jag tveksamt. Minhand närmar sig järnnröret som jag har i bältet.

Clementine

"Nej tack, så nära vill jag inte komma en främling igen." fräser jag och ser att främlingens hand rör sig mot något vid midjan, troligen ett vapen i ett bälte.
"Jag skulle inte ta till med vapen om jag var du." flinar jag. "Du är i underläge. Du har ingen chans."

Jag stelnar till igen och höjer händerna. Jag står tyst och väntar på vad främlingarna ska göra. Mannen siktar fortfarande på mig med en pistol. Det flimrar i rummet av åskan utanför.

Gavin lyssnade till deras konversation medan han svagt blev medveten om smärtan som bultade genom hans huvud. Det var värre än tidigare även ifall adrenalinet dämpade den något. Han skakar huvudet något, ifrån sida till sida som för att få en klarare blick. Han kände sig något säker på att ifall flickan gjorde något skulle hon vara död inom … Tja, han visste inte och kastade en väderande blick på de unga kvinnorna intill honom. Så vände han sig tillbaka emot nykomlingen och fångade upp rörelsen och han öppnade munnen för att tala men Clementin hann före och flickan stelnade till igen.
”Det var ett mycket bra val”, sade han och ett leende lekte i hans mungipor, ”Tyvärr så är skadan redan skedd. Jag sade till dig att inte röra dig och du bröt det och jag kommer inte med några tomma hot.” Hans röst var stadig, lugn och för första gången önskade han verkligen att pistolen hade varit laddad men istället fick han vara kreativ.
Sakta pressade han avtryckaren som gav ifrån sig ett litet `klick` och efter det kastade han pistolen, hårt emot flickan. Det skulle inte skada henne allvarligt men att bli träffad av ett hårt objekt ifrån det avståndet gjorde ont, det hade han lärt sig av erfarenhet.
I nästa stund tog han sig upp på fötter, han gillade inte att vara på golvet och låta faran stå lutad över honom. Även ifall han inte kunde tänka sig att flickan utgjorde så mycket fara för någon av dem.
”Äsch, kom igen”, sade han sedan tillbaka till sitt avslappnade jag. ”Jag kan blicka in i dina vackra ögon. Att stirra ned i djupet i en fager ung kvinnas själ är väl aldrig fel.”
Men han stannade där han stod, i väntan på ett godkännande, inte bara från flickan utan också ifrån Clementin och främlingen, som han ännu inte visste namnet på.

[Lollipop? Kan inte du lägga in alla mallarna i första inlägget? Söta, rara snälla? (a) ]

Jag andas in häftigt när han trycker ned avtryckaren. Jag känner någonting hårt träffa mig. Dör jag nu? Nej, han kastade bara pistolen på mig. Jag får ett sår rakt över kinden. Han reser sig upp och pratar. Jag tittar åå den främmande kvinnan. Vad tycker hon?