prs med ingetledigt

Jag snyftade mot hans arm.
- Det gör ont, snyftade jag.

( Visst)

- Nähä? Det kan inte bero på att du precis var på väg att skära upp hela din arm?" Frågade jag med ett sarkastiskt leende. Jag är sämst på sånt här. Jag tog fram min väska som jag alltid släpade med mig och tog fram en gammal tröja och tryckte den mot det största såret på hennes arm.

- Förlåt för att jag blev arg tidigare, snyftade jag.
Jag snyftade mot honom.
- Du måste lova att inte säga något till min bror, snyftade jag.
Jag kollade på honom och torkade tårarna.
- Får jag sova hos dig? Frågade jag tyst.

Jag tvekade, mina fosterföräldrar skulle aldrig låta mig ha någon hos mig.
"eh, det blir nog svårt, mina fosterföräldrar skulle aldrig tillåta det. Vi kan väl sova i skogen? Och det är verkligen inte du som ska säga förlåt."

- Visst vi kan sova i skogen, sa jag.
Jag kröp ihop intill honom och lutade mig mot hans axel.
- Jag förlåter dig men imorgon i skolan så snälla var med mig då, sa jag och kollade på honom.

-Alltid, jag kommer aldrig att lämna dig sådär igen, svarade jag och kände hur varenda liten nerv i kroppen menade det. Ingen hade någonsin varit snäll mot mig förut.

Jag log och kollade på honom.
Jag gäspade och kröp närmare honom.
- Jag fryser, sa jag och huttrade till.

Jag tog av mig min jacka och lade den omkring hennes axlar. Jag var van vid att frysa, alla dessa nätter jag har tvingats sova utomhus mitt i vintern eftersom jag inte hade städat mitt rum tillräckligt bra. Jag lutade mig bakåt mot den kalla stenen och blundade.

Jag drog hans jacka tätare och kröp ihop intill honom.
- Fryser du inte? Frågade jag och kollade på honom.

- nej, mumlade jag tyst. Om jag berättade sanningen skulle hon tro att jag var ett freak och springa härifrån fortare än jag han blinka.