Något nygammalt

Laura såg på dem tyst, en tyst iakttagare kunde få reda på mycket och efter deras lilla meningsutbyte hade hon förstått det mesta. Draco gillade alltså Cara? Var inte det en självklarhet? Troligen inte, troligen var det inte en självklarhet även om rykten hunnit före dem.
"Gå till Draco, han behöver dig." kommenderade Laura Blaise för att bli av med honom. Hon var inte bekväm i vad han sa och gjorde, kunde han bara inte bete sig normalt mot henne?
Laura blev ensam kvar och utan att tänka på det följde on efter Cara. Ibland kanske en kvinna, en utomstående vara bra att tala med. Hon tänkte i alla fall försöka på den timme hon hade innan utegångsförbudet satte in.
"Cara........vill du ha sällskap?" frågar hon men står på ett visst avstånd från henne om hon inte ville det.

Cara låg på bryggan och tittade ner på vattnet, hon hade antagligen för länge sedan förstått undermedvetet att Draco gillade henne, men tryckt undan det då det var lättare. Hon ville inte såra Draco på något sätt, han var hennes bästa vän, men hon trodde inte hon kunde känna något annat än vänskap för honom. Sedan var det Blaise som hon för tillfället ville slita i stycken, hon förstod varför han inte sagt något, men hon ansåg att det här hade gjort det värre för Draco.
Cara hörde någon komma mot henne och hon drog staven och vände sig om för att kunna försvara sig ifall det var någon som ville henne illa, men när hon såg att det var Laura sänkte hon den, hon ville nästan skratta åt att den andra kvinnan frågade, hon var ovan över att människor frågade ifall hon ville ha sällskap, kanske för att hon höll de flesta på avstånd. Men hon tittade på Laura och ryckte på axlarna som svar, ett svar som sa att om hon ville göra henne sällskap skulle Cara inte hindra henne, hon la sig åter på mage och tittade ner i vattnet.

Laura såg staven och höjde handen.
"Wow, ta det lugnt." sa hon men ett svagt leende syntes på hennes läppar, det var förståligt om man reagerade så i dessa tider.
Försiktigt satte Laura sig ner vid Cara och stirrade ut över vattnet. Hon visste inte vad hon skulle säga och var därför tyst en lång stund. Men hon ville göra något för den andra kvinnan.
"Kvällen är fin." mumlar hon och ser ut över sjön.
"Är det sant att ni brukar se jättebläckfisken i ert sällskapsrum eller är det bara vatten?" frågar hon tillslut. Den meningen lät urbota dum men nu hade hon sagt det, hon visste inte hur hon skulle komma in på Draco.

Cara svarade inte när Laura bad henne lugna sig, hon hade lärt sig reda som barn att inte låta sig överrumplas av någon, hennes far hade lärt henne det den hårda vägen. Hon var tacksam för allt han lärt henne, men hans metoder var inte de bästa alltid, hon hade varit nära döden mer än en gång.
Cara lekte med fingrarna i vattnet, det var något som alltid kunde lugna henne, vatten, precis som stjärnor.
"Det händer att vi ser den när den är tillräckligt nära slottet" svarade Cara ointresserat och såg på Laura.
"Du kom inte hit för att fråga om jättebläckfisken, så vad ville du?" frågade hon rakt på sak.

Laura skrattade till kort och skakade på huvudet.
"Nej knappast, har bara undrat hur den ser ut underifrån och ansåg att detta var ett passande tillfälle." sa hon och drog handen genom håret och suckade.
"Så du har fått reda på att Draco gillar dig?" sa hon och visste inte hur hon skulle fortsätta eller varför hon ens skulle fortsätta då det inte angick henne det minsta, hon kände inte dem alls.
"Tänkte att du kanske inte ville vara själv." avslutade hon det hela lamt och erbjöd sig på så vis att vara där som stöd om hon behövde.

Cara höjde ett ögonbryn, det var en konstig kommentar och hon visste knappast vad hon skulle svara, så hon lät bli.
Cara undvek att se på Laura utan koncentrerade sig på vattnet och ringarna som bildades på ytan. Varför var Laura ens intresserad? Varför brydde hon sig om henne?
"Ja jag fick reda på det" sa hon endast och såg sedan på Laura.
"Du vet inte ens vem jag är? Varför bryr du dig?" sa hon undrande, Laura hade ingen aning om vem hon pratade med, inte endast för då de aldrig pratat utan hon visste inte heller vem som var hennes far, eller vad hon själv hade gjort.

Laura nickade tyst och kastade en blick mot slottet bakom dem, snart skulle det vara utegångsförbud.
"Men det känns konstigt? Du har alltid sett honom som en vän? Sedan vill du inte ha ett förhållande heller, det är därför du beter dig som du gör?" sa hon frågande och mer eller mindre analyserande. Sedan efter Caras kommentar skrattar hon till kort och glädjelöst.
"Jag är en Hufflepuff, är det inte vår uppgift att bry oss om allt och alla?" sa hon glädjelöst men la sedan huvudet på sned och ryckte på axlarna.
"Nej, jag vet faktiskt inte. Ville faktiskt bara komma undan från Blaise" sa hon erkännandes och såg på henne.
"Sedan såg jag väl att du kanske behövde någon." sa hon lugnt.

"Det är väl klart det känns konstigt! Han har varit min bästa vän sedan första dagen och jag älskar honom, men som en vän, jag vet inte om jag skulle kunna se det som något annat någonsin! Dessutom så är han en underbar människa och jag vill inte förstöra hans liv, han förtjänar någon bättre!" sa hon enkelt utan att veta varför hon berättade det för Laura. Men hon visste att Draco skulle få ett helvete om hon blev tillsammans med henne, hennes far skulle inte vara nöjd och hon ville inte utsätta Draco för det, inte mer än han var tvungen att utsättas.
"Nej jag vill inte ha ett förhållande, jag har fel familj för det" sa hon endast och himlade sedan med ögonen.
"Ja men självklart skall ni vara det" svarade hon bara, hon förstod inte varför det fanns stereotyper till alla elevhem, i och för sig passande hon ganska bra in på Slytherins, hon var inte direkt en snäll människa och hon tänkte nästan alltid på sig själv först.
"Haha, behöva någon? Ja så kanske man kan se det" sa hon endast.

Laura nickade utan att se på henne.
"Säg de till på honom och nästa gång du väljer partner för natten gör det inte framför hans ögon." började Laura och korsade benen så hon satt i skräddarställning. Huvudet snurrade så hon slöt ögonen för att få det bättre. Yrseln hade följt efter henne hela sommarlovet och hon orkade bara inte med det.
"Fel familj?" fortsatte hon frågande, det var något som gnagde i bakhuvudet, något som hon inte borde ha hört, något i Potter och hans gäng.
"Han är rik, renblodig, Slytherin, vad mer kan man begära av en framtida svåger?" sa hon ironiskt och skrattade kort.
"Ska tänka på det nästa gång jag ska vara lojal mot alla i hela världen." fnös Laura, vilken idiotisk egenskap om man skulle ha den. Tillslut öppnade hon ögonen och såg ner på henne och nickade stumt.
"Alla behöver väl någon." sa hon i ett helt annat tonfall och såg ut över vattnet.

"Det är inte mitt fel att han inte har sagt något!" snäste Cara, det var inte Lauras fel det visste hon men hon kunde inte låta bli att ta ut ilskan på henne. Hon var arg på dem båda för att de inte sagt något, hon kände sig elak då hon utsatt honom för det, men hur skulle hon kunna veta? Och hur hade Draco inte mått de gånger hon legat med Blaise då? Cara suckade och stirrade åter ner i vattnet, varför kunde inte allt vara som vanligt.
Cara svarade inte när Laura frågade vad hon menade med fel familj, vad skulle hon säga, jo min far är Voldemort, tyckte bara du skulle veta.
"Ja du min far kan begära en hel del utöver det" svarade hon bara. "Och jag vet att Draco är allt det där, därför förtjänar han någon bättre än mig!"
Cara var tyst en stund innan hon svarade.
"Kanske det, men ändå dör vi ensamma"