The one that got away

Andrew kom upp en stund senare och var mer sig själv igen. Han torkade snabbt av sin arm och drog på sig en långärmad tröja innan han tog sig ut. Han kanske kunde handla mer, eller hitta något jobb, som tidsfördriv. Eller prata med de vänner han hade. Eller hans såkallade vänner, de trodde de var hans vänner i alla fall.
Han gick öppet på gatan då han såg henne ännu en gång. "Kan jag aldrig få ro?" muttrade han för sig själv men följde henne med blicken.

Saphira försvann in på en sidogata från den större gatan. Hon inbillade väl sig då hon trodde att hon såg honom, eller? Snabbt försvann hon vidare, mot de sämre delarna och ner mot hamnen. De brukade hålla till under en av broarna och dit tog hon sig. Hon kände att hon var i stort behov, hon måste ha dem.

Andrew såg på henne tills hon svängt in och började då gå igen, nu efter henne. Han kände igen vägen, han visste att det fanns langarna där i närheten, skulle hon dit? Han kände sig irriterad. Han hade gett henne flera tusen kroner och hon slösade bort dem? Han ökade farten och följde efter henne, men höll avstånd så hon inte skulle se honom.

Saphira kom in under en av broarna och möttes av en glad skara. Alla var höga och röken stod som en grå dimma om dem.
"Saphira." hörde hon en mansröst som drog in henne i en kram.
"Det var längesedan." log han lulligt och gav henne något att röka på. Detta var så mycket bättre än vanliga cigaretter. Hon kände snart världen åter flyta behagligt fram, som ingen oro fanns.

Andrew såg röken på långt håll redan och såg hur hon gick in i den. Han gick närmare nu och såg då en av männen krama om henne och kände sig ännu mer irriterad. Han gillade dem inte alls, han hade stött på dem ibland på kvällen då de varit höga och fulla och de hade försökt ge sig på honom, slå ner honom. Men han hade alltid varit starkare då han varit nykter, plus att han var duktig med kniv. Så när några såg honom komma tystnade de och bleknade, även om de inte visste det han gjorde hamma var han han känd för att han kunde stå emot dem.
"Så här står du och slösar bort dina pengar" sa han med och spände ögonen i Saphira.

Saphira som inte märkte honom då hon hade ryggen mot honom förstod först inte allas reaktion. Sakta vände hon sig om och försökte återfå balansen. Då såg hon vem det var och hon bleknade synbart. Trots den härliga känslolösheten hon befann sig i nu förstod hon att hon borde vara rädd.
"Jag slösar inte, har inte använt dem än." sa hon något luddigt och försökte hålla rösten stadig, men hon kunde inte ens fokusera honom med blicken. Hon hade så många frågor, men fick inte tag i någon av dem. Varför följde han efter henne? Gav henne pengar? Tänkte döda henne och nu var här? Hon kände sig mer förvirrad än någonsin och hon vacklar till på stället och är på väg att fara omkull

Andrews ögon smalnade och alla andra tog några steg bakåt. "Det är han, han som spöade upp Jacob" viskade någon sluddrigt och alla började viska. Han gav dem en enda blick och de tystnade och han vände blicken mot Saphira igen, i tid att se henne hålla på att falla omkull. Fort skyndade han sig fram och tog emot henne.
"Gå hem med dig, ser du inte att det här är skit?" fick han fram åt henne även om det inte var hans liv, inte hans sak.

Saphira såg på honom, försökte återfå balansen då han tog emot henne och kastade en blick på de andra.
"Skit? Skit, att jag mår bra? Ska du snacka om att göra idiotiska saker?" sa hon med en ilsken ton, hade hon inte varit påverkad hade hon inte sagt så, vågat. Hennes så kallade vänner backade undan några steg. Man offrade sig inte för någon annan, så var det.

Andrew släppte henne då hon äntligen inte tappade balansen och såg argt på henne. "Ja idiotiska saker...Jag borde nog ha avslutat det jag började i förgår!" sa han utan att tänka på det med ilska i rösten. Men han visste att han inte skulle kunna göra det, hans mjuka sida kom fram och det var något med henne. Han såg sedan på de bakom henne. "Era eländiga knarkare.." sa han bara innan han vände på klacken för att gå.

Saphira drog efter andan men sa inget mer, varför gjorde han inte det då? Det var ju bara att göra det här och nu, ett par knarkare som vittnen var inget bevis. Men han bara vände sig om för att gå.
"Jag förstör mitt egna liv, du förstör andras, det är en stor skillnad." sa hon lugnt med klar röst innan hon åter föll in i dimman. Hon lutade sig mot väggen och for samman i en hög, hon hade inte mycket motstånd då hon knappt åt längre, bara gammal dålig mat från affären om det blev något.