Integrering [prs]

[haha okej, vi ändrar på det då XD men kom inte på ett bättre ord till henne]

[Tror det lollipop (jag gillar verkligen ditt användarnamn on a sidenote) menade var att ifall Triss, Erik och allt det där redan hänt, om böckernas händelse ligger i då-tiden, borde inte falangerna finnas. Eftersom (antar jag då jag aldrig läste slutet av sista boken) falangerna upplöstes/sönderföll eller vad jag ska kalla det, (did that make any sense? )]

Penny, tänker jag och tittar på henne liksom alla andra då hon tar sig upp på avsatsen och hoppar. Det ser helt fantastiskt ut och jag försöker ta mig till kanten men blir undan knuffad av någon större och starkare. Men istället för att ställa mig och invänta min tur, trampar jag personen som trängt bort mig, hårt på foten. Hon kvider till och så är jag framme.
Jag tar mig upp på avsatsen och vänder mig sedan emot Dylan. Något i hans blick säger mig att det hela, att jag ens stannat upp förvånar honom.
”Är du för feg för att hoppa?” frågade han och jag mötte hans blåa ögon, ”så hör du inte hemma i Dauntless.”
Istället för att besvara hans ord står jag där en liten stund till innan jag öppnar munnen med tankarna flygandes i mitt huvud.
”Varför presenterade du dig som någons bror? Är inte det bara konstigt? Och dessutom tillkänna giva att han dödades av någon. Varför? Vill du inte vara din egna person istället för att alltid jämföras med honom?”
Mina ord rusar ut då jag märker att de andra verkar otåliga. Så istället för att invänta någon svar vänder jag mig om och faller.
Vinden fångar upp mig, omfamnar mig och bär mig. Den hugger tag i mitt hår, mina kläder och kinder som darrar i fartvinden. Jag vecklar ut mina vingar och vinden fångar upp dem. Även om jag fortsätter att falla och känner hur min mage, hur mitt hela jag vill skrika, protestera emot vad som händer finns det en andra delar. En som flyger och en som älskar adrenalinkicken som får mig att le som en dåre.
Så fångar någonting upp mig och kastar upp mig i luften igen för att fånga mig åter igen då jag faller. Jag skrattar men tystnar då jag känner hur någon tar tag i mig och drar mig ut ifrån min vän som fått mig att falla säkert.
”Vad heter ddd…” börjar mannen fråga mig med innan han hinner avsluta meningen kastar jag mig i hans famn och begraver mitt ansikte i hans tröja.
”Roger”, utbrister jag fast min röst hörs knappt, inte alls emot hans bröst.
”Hannelore”, annonserar han mitt namn, kramar mig för någon sekund och släpper mig sedan då nästa hoppare dräner ned i nätet.
Jag ställer mig bredvid de andra hopparna och mitt leende kan inte vara större även om något känns fel. Roger kropp är hårdare än vad den någonsin varit innan, muskulös och tatueringar täcker hans armar. Han har till och med piercat läppen och jag himlar något med ögonen då han hjälper nästa ifrån nätet. Men det är inte det som får mig att känna att något är fel, annorlunda. Han verkar annorlunda. Jag ser stelheten i hans axlar, hans kroppspråk är spänt och jag ser hur han försöker att slappna av, att gömma vad det än är som oroar honom.
”Hej Penny”, säger jag istället och ställer mig intill Penny, ”vad tror du kommer hända nu?”
Tanken har inte slagit mig förrän just i det här ögonblicket och så fort jag uttalat den börjar jag åter igen tappa bort den. Nästa hoppare skriker och när han landar ser jag hur tårar rinner nedför hans trubbiga ansikte.

[Okej, det här var mysko och förlåt för det. Hade egentligen en annan tanke ifrån början. Hmm, ]

[ ]

Jag ler mot Hannelore när hon kommer upp från nätet. Innan jag hinner säga "grattis" eller något sådant går hon fram och kramar om mannen som hjälpte mig och henne upp. Det får mig att le ännu bredare. När hon frågar mig om vad jag tror kommer att hända nu svarar jag att jag inte har någon aning. Efter någon minuts pinsam tystnad nickar jag mot mannen, som Hannelore kallade Roger.
"Ni känner varandra." konstaterar jag.

Mina armar åker omkring mig och jag kramar mig själv lätt. Lycka bubblar i mig och mitt leende blir bredare. Varför verkar Roger så spänd?
”Oh”, svarar jag Penny lätt och känner mig själv rodna något, ”Roger är min bror.” Samtidigt som jag säger det är det som en stöt går igenom mig. Jag hade verkligen gjort det och jag biter mig hårt i läppen för att inte säga något olämpligt till Penny.
”Jag undrar varför han piercat läppen”, min tanke slipper ut innan jag hinner stoppa den och med de orden far min blick över Roger igen. Vad har hänt honom de senaste tre åren?
”Somliga säger att vissa tjejer föredrar det”, säger en rosslig röst bakom mig och Penny. Jag kastar en blick över min axel och känner igen killen som står där. Oscar. Likt mig hade han bytt ifrån Candor. Att jag inte lagt märke till honom tidigare.

Jag hoppar ungefär i mitten. Skräcken när jag faller är underbar. Jag är inte rädd, adrenalinet bara pumpar i min kropp när jag kommer ner. Det får mig att känna mig hög. När mitt namn frågas efter bestämmer jag mig för att behålla mitt gamla namn. Sebastian. Från mitt efternamn låter jag ett o falla. More blir mitt nya efternamn, för att visa att jag är just mer än de som gav mig namnet.
Jag drar en hand genom mitt hår och ser flinande runt på de som hoppat. En kille som av hans kläder att döma är från Dauntless gråter och skakar. Jag skrattar till. Vad skulle han hit och göra? Det känns inte som att svaghet uppskattas av Dauntless' ledare.
Just när jag tänker den tanken är alla klara. Jag skymtar Penny och Hannelore när jag ser ut över de andra, och inser att jag är den ända klädd i blått här. Nervöst knäpper jag upp skjortans översta knappar i ett desperat försök att passa in bättre. Sedan ställer jag mig bredvid en kille från Candor.

[förlåt för att jag glömt detta och att slutet blev konstigt men det försvann så jag fick ta från det jag senast säkerhetskopierat och har bråttom nu så hejdå]

"Jag tycker inte att det är särskilt snyggt." säger jag bara så högt att Hannelore och killen hör. "Men en sådan där tatuering skulle man ha."
Jag ser drömmande på en Dauntless kvinna med svart hår uppsatt i en hästsvans. Hon har en stor tatuering på överarmen som ser ut som en rytande tiger. En annan kille ansluter till gruppen och jag känner igen honom från tåget. Sebastian tror jag att han heter. Jag hälsar glatt och ser mig omkring. Alla har hoppat nu och jag får en bra överblick över allas falanger. Många är redan Dauntless, men jag kan se några Candor och till och med ett par Amity. Sebastian är den enda från Erudite och jag är den enda från Abnegation. Konstigt... Var det inte en kille med grå kläder på tåget...

(har vi slutat med den här ? xD )

HAHHA OMG HADE GLÖMT DETTA!!! Kan tänka mig att försätta?

Haha jaa XD jag tog en paus från Mugglarportalen så hade också nästan glömt detta. But now I'm back! Måste dock läsa om allt nu -.-

[Jag vill också fortsätta, så fortsätt! XD Kan bli lite oaktiv, eftersom jag måste hårdplugga till prov om 2.5 veckor.]