"Vad som helst för att byta liv"

Meer! Du är så sjukt bra♥

Jag har nu skrivit klar fanficen, och det är endast ett kapitel till efter detta. Funderar dock på att skriva en slags epilog. Era kommentarer har värmt mig så mycket och jag är superglad över att ni gillar denna fanfiction! ♥

-----------------------------------------------------------

Kapitel 14

DAPHNE
Daphne skulle hoppa över julbalen för att studera inför alla prov hon skulle genomgå. Visst var hon sugen på att klä upp sig och äta och dansa, men ryktet hade gått ut nu när Isra var tillbaka på slottet och hon kände inte för att få all uppmärksamhet. Det var också en gest till McGonagall och Dumbledore för att bevisa att hon faktiskt var allvarlig med sin utbildning. Hon skulle få all sin kunskap bedömd och sedan skulle lärarna avgöra vilken årskurs hon skulle få börja i och hur hennes schema skulle bli upplagt. Hon satt i Dumbledores kontor med alla böcker och hörde steg utanför dörren. Isra klev in tillsammans med professor Flitwick, hennes nya elevhemsföreståndare, och professor Snape. De alla satte sig ner runt om Daphne. Det var första gången på ett halvår som Daphne nu såg Isra och hon slogs fortfarande över hur extremt lika de två var. Det var som att se sig själv i spegeln.
”Så, mina elever”, började Flitwick med pipig röst, ”Jag kommer att besöka dina föräldrar ikväll och tala om hela situationen för dem, Miss Wilson”, sade Flitwick och kikade upp över bordet på Daphne.
”Och jag har redan skickat ett utförligt brev till Mr och Mrs Shirine angående ditt… äventyr, de kommer antagligen att komma till skolan inom några dagar”, Snape såg likgiltigt på Isra, Daphne kände hur hon så mycket hellre tillhörde Ravenclaw nu än Slytherin.

När Daphne åt i matsalen med de övriga eleverna blev hon alltid utstirrad, hon satt alltid på kanten av Ravenclawbordet och höll sig för sig själv. Då och då fick hon en blick av medlidande av Isra, som satt med Pansy, Ava och Meredith som alla tre stirrade med hat i blicken på Daphne. Blotta tanken på att de hade blivit lurade, och av en mugglarfödd dessutom, var kanske för mycket för deras inskränkta och fördomsfulla hjärnor. Daphne insåg att hon skulle bli ännu mer pikad än vad hon varit på Shaftsabbey, men hon intalade sig själv att allt skulle bli bättre eftersom hon hade ett mål att stäva efter, att bli en utbildad häxa. Hon hade fem prov per dag i en hel vecka. Det var ingen vila alls, och det satte verkligen hennes hjärna på högvarv, men hon hade ingenting emot det. Hon hade läst teorierna så grundligt att vissa saker tedde sig logiska och andra gick att gissa sig till. Hon blev överlycklig när hon fick reda på att professor McGonagall hade satt 92 % på förvandlingskonst-proven årskurs ett till tre. Det var Daphnes favoritämne. Trolldryckskonsten gick betydligt sämre, även forntida runskrift och talmagi var dåliga. Professor Flitwick berättade knappt en timme efter att hon gjort alla proven i trollformler att hon var godkänd, men att resultaten inte var lysande. Daphne var så otroligt stolt över vad hon åstadkommit under ett halvt år. När veckan var slut var det i början av januari och hon hade fått en avtalad tid med sina föräldrar samt professor Dumbledore och professor Flitwick.

De hade alla samlats i Hogsmeade i en tom lokal för att prata om Daphnes framtid. Daphnes mor Kathy satt och frågade saker mest hela tiden och Dumbledore svarade tålmodigt. Daphnes pappa satt däremot knäpptyst och höjde rösten en gång för att utropa;
”Daphne, förstår du ens hur mycket pengar vi har lagt ut på Shaftsabbey-internatet? Det här är det mest oförskämda jag har varit med om! Dina betyg där har försummats av en främling och nu säger du att du inte vill gå klart din utbildning, vad är det för strunt?”
”Förstår du inte att det här är en bättre skola, en magisk skola där jag kan utbilda mig och sedan jobba i det magiska samhället?”, Daphne såg bedjande på sina föräldrar.
”Hon är trots allt redan inskriven nu, det får man klart när man är bevisad att vara magisk”, pep Flitwick.
”Och lärarna på skolan har beslutat oss för att låta Daphne börja i årskurs tre. Hon har klarat av egna studier galant, men i vissa ämnen saknar hon mycket stöd. Vi kände att eftersom du inte klarade proven i varken talmagi eller forntida runskrift så får du gå med nybörjarna som endast har läst i ett halvår.”

Mötet tog två timmar men när de klev ut på gatan i Hogsmeade kände sig Daphne som den lyckligaste människan på jorden. De hade alla kommit överens om att hon skulle få gå kvar. Hon skulle få gå årskurs tre. De hade redan skickat efter nya uniformer med rätt färger och en massa annat som skulle komma till pass. Daphnes mamma hade bland annat lovat Daphne en uggla så de skulle kunna skicka brev till varandra.

När terminen startade igen hade Daphne flyttat in med flickorna i Ravenclaw, de var alla lite skeptiska först men de verkade välkomna henne väl. De hade presenterat sig som Clara Crow, Luna Lovegood och Tessa O’neill. Clara och Tessa verkade vara bästa vänner och Luna höll sig mest för sig själv, de var alla skämtsamma även fast Luna verkade leva i sin egen lilla värld. Lektionerna flöt på och Daphne kände sig, för varje dag som gick, allt mer som en riktig student på Hogwarts. Hon funderade till och med på att söka till quidditchlaget för att få uppleva lite spänning och fara, för det gången hon hade flugit på Dracos kvast hade varit det häftigaste hon gjort. Dock så var det bästa av allt att hon nu kunde vara sig själv och känna sig som en del av trollkarlsvärlden.

Superbra!!!!!!!!!!!!

JÄTTEJÄTTEBRA! Det är bara en brilliant idé att ha skrivit detta! Längtar så efter nästa kapitel men lite synd att det är sista hade så gärna velat läsa om balen bland annat!

Superbra fanfiction!!! Skriv en fortsättning, snääääääällaaaaaaa!!!!!!! Du är jättebra på att skriva! Lika bra som Joanne, fortsätt skriva på den här fanficen!!!!!

Snälla, skriv mer!!!!

Hejsan! Jäklar, tiden går snabbt - men nu är sista kapitlet färdigt. Det är faktiskt så att jag också har skrivit en slags epilog. Och om ni vill så lägger jag upp den också.

---------------------------------------------------

Kapitel 15

ISRA
Bli inte skrämd av ugglan är du snäll, det är trollkarlarnas sätt att skicka brev på. Jag hoppas innerligt att du inte är arg på mig eller någonting, för sanningen är att jag saknar dig så otroligt mycket, Daniel. Jag riskerar att bli utfryst från min familj bara genom att skicka det här brevet. Om de skulle få reda på mina känslor för dig så skulle de aldrig förlåta mig. Jag vet att det kan vara svårt att förstå men snälla var öppen för det jag säger. Jag kan inte släppa dig och jag ångrar ingenting av det jag gjorde det senaste halvåret. Det är inte helt sant egentligen, för det jag ångrar mest är att jag inte slet mig ur min lärares grepp innan vi försvann från Shaftsabbey för att få kyssa dig en sista gång. Kanske ser du mig som ung och naiv nu, men du sade själv att åldern inte är ett hinder. Det enda jag kan se som ett hinder är våra två helt olika världar. Skriv tillbaka till mig och skicka iväg brevet med ugglan om du vill se mig igen någon gång. Jag vet inte var, när eller hur. Det enda jag vet är att jag tror att jag älskar dig.
XX Isra

Hon satt själv i uggletornet. Det var meningen att hon skulle studera just nu, för att komma ikapp det hennes klasskamrater hade gjort under den föregående terminen. Och hon skulle snart bege sig ner till biblioteket igen för att plugga. Men hon var bara tvungen, hennes känslor hade ingenstans att ta vägen och tillslut hade hon inte stått ut längre. Hon mötte upp Daphne så att de kunde plugga tillsammans, de vägde upp för varandra eftersom att det Daphne behövde lära sig hade Isra redan gått igenom och vice versa. Isra satt och klottrade på sitt pergament, det hon ritade föreställde Felix, hästen som hon fäst sig så vid. Hon mindes den gången i stallet när hon och Daniel hade kysst varandra. Aldrig hade Isra känt sig så speciell och lycklig. Hon såg Daphne sitta bredvid henne, flitigt studerande, nästan som en kopia av Isra själv till utseendet. Det var en otrolig slump att de två hade träffats. Hon insåg att hon hade lärt sig av Daphne att man ibland inte inser vad man har förens det är borta, hon tänkte på hur fantastiskt hon faktiskt hade det på Hogwarts. Nu hade hon lite mer perspektiv på världen, och det gjorde henne motiverad. Hon slog med ens upp talmagi-boken och log när hon tänkte på vilken tur hon hade att det inte var en massa mattetal i den. Hon var sannerligen så lyckligt lottad. Skulle Daniel svara så skulle hennes lycka bli total, men det var ingenting hon kunde påverka längre, det var upp till honom.

Det var den 24e februari. Isra hade gömt sig i fängelsehålorna i någon timme nu. Den andra uppgiften skulle precis börja. Isra gissade på att det återstod fem minuter innan starten skulle gå. Hon hörde några få elever från Slytherin försvinna bort i korridorerna. Det var nu eller aldrig. Medan hela skolan skulle vara upptagen med att följa Turneringen i Magisk Trekamp skulle hon ta sig ner till Hogsmeade. Med Slytherinscarfen tätt omlindad runt halsen smet hon upp till markplan och ut genom den stora porten. Små klumpar med elever gick mot sjön, Isra började snabbt gå åt ett annat håll. Hon slirade ner för den istäckta vägen som ledde mot byn samtidigt som hon drog upp ett brev ur mantelfickan. Hon kramade det hårt och log för sig själv. Det var svaret från Daniel som hon höll i. I slutet av januari hade svaret kommit till henne. Han ville se henne igen. Hon och Daniel hade brevväxlat och kommit fram till ett möte. Isra hade sedan studerat många böcker i skolans bibliotek för att upptäcka hur en mugglare skulle kunna ta sig till Hogsmeade, och hon hade hittat svaret och skickat det till honom.

När byn visade sig bakom ett krön knöt sig hennes mage av spänning. Hon skulle snart få se honom! Hon skyndade ner för den sista biten och hoppades innerligt att ingen från Hogwarts skulle vara där. Att besöka Hogsmeade utan tillstånd från lärarna var strängt förbjudet och endast på de särskilda utflyktshelgerna fick de lov att gå ner till byn. Men Isra hade alltid sett sig själv som lite utav en rebell. Hon tog bakvägarna genom byn och kom till sist fram till det sista huset i byn. Hon fortsatte på en smal stig i snön som ledde bortåt. Hon visste att han skulle befinna sig där någonstans. Längre och längre bort gick hon, och för varje steg blev hon allt mer orolig. Hade han ångrat sig eller på något vis inte kunnat ta sig dit? Envist fortsatte hon och snart skymtade hon en skepnad långt borta i snön. Hjärtat bankade i dubbel takt när hon gick närmare. Snart kunde hon se hans leende ansikte, och de vackra lockarna som stack fram under en mössa. Hon började med ens springa och Daniel sprang också för att möta henne. När de två slog samman andades hon in doften av honom och brast ut i skratt. Hon kände Daniels smala fingrar om hennes ansikte och han lyfte det för att kyssa henne. De var båda andfådda och andedräkterna virvlade omkring dem. Hon kände en sprittande lycka i magen och för en gångs skull kände hon sig hel igen. Hon höll honom hårt intill sig och hon ville aldrig släppa honom igen. Daniels läppar var så varma mot hennes och när de, efter vad som kändes som en evighet, särade på varandra log hon rakt in i hans ansikte.
”Hej”, log han. Isra skrattade igen och kysste honom en gång till. De stod där i snön länge och höll om varandra.

Hon kände en plötslig vind och blev med ens kall.
”Ska vi gå ner till byn kanske?”, föreslog hon. Daniel nickade. Hon tog tag i hans hand och tillsammans gick de tillbaka mot byn. De började med ens prata om deras tillvaro. Det blev mest prat om Hogwarts, och när de kom ner till byn satte de sig på en avsides pub kallad ”Svinhuvudet”. Isra hade kunnat sitta där för alltid men när klockan började bli mycket var det med sorg i rösten som Isra och Daniel sade hejdå till varandra. De hade bestämt att träffas snart igen. Men ”snart” betydde om flera månader, och när Isra såg Daniel försvinna kände hon sig mer sorgsen än vad hon någonsin varit.

DAPHNE

Mike Hannigan som var jagare i Rvenclaws quidditchlag hade tvärt bestämt sig för att sluta, en chock som hade kommit för alla i elevhemmet eftersom han var bäst utav alla. Han hade inte sagt varför eller förklarat sig. Han hade bara lämnat ifrån sig dräkten en dag och gått därifrån. Så där stod nu Daphne, en kylig mars-morgon och spände hela sin kropp. Det var nio stycken som hon tävlade mot för platsen i laget. Och de sex i laget stod framför dem. Alla blev tillsagda att göra vissa manövrar tillsammans med varsin klonk och sedan skjuta dem genom målringarna. Daphne stornjöt av hela upplevelsen och kom flinandes tillbaka ner på backen igen efter att ha träffat tre av tre. Lagkaptenen Roger Davies berättade för de tio att platsen skulle bli tilldelad dagen efter. När uttagningen var klar rusade hon upp till slottet igen för att inte bli sen till extratimmen med örtlära som hon blivit lovad av Professor Sprout. Och under kvällen väntade en tre kapitel lång läxa om mandragoror plus en uppsats om stormhattselixiret i trolldryckskonst. Det var först på eftermiddagen dagen efter som quidditchlagets sökare Cho Chang hann ikapp Daphne och med sin skotska dialekt berättade att de hade bestämt en ny jagare.
”Det var en tuff uppgift för tre av er flög riktigt bra”, sade hon och log lite nervöst. Daphne höll andan. Laget var en väg in i gemenskapen bland andra häxor och trollkarlar. Visserligen fanns gobbstensklubben på skolan, men hon var inte det minsta intresserad av det. Och kören lockade inte heller. Det var quidditch som hon drömde om, enda sedan hon hade fått testa att flyga med Draco Malfoy och Blaise Zabini.
”Men vi bestämde oss för att ge platsen till dig, grattis”, sade Cho. Daphnes ansikte sken upp.
”Verkligen?”, andades hon.
”Ja, verkligen. Nästa träning är imorgon efter middagen.”

När Cho hade gått vidare satte sig Daphne ner och slöt ögonen. Hon hade fortfarande leendet kvar på läpparna. Nu skulle hon få flyga, visa upp sig för skolan och faktiskt bevisa att hon hörde hemma här. Utöver det så skulle hon också få prata med flera från hennes elevhem och förhoppningsvis bli vän med dem. Tjejerna i hennes sovsal pratade inte särskilt mycket med henne, men hon var positiv till att få nya vänner i laget.

Superbra! Jag vill inte att den ska sluta!!

Hit med epilogen nuuuuuuu!!!!!!! Och om du har en/flera andra fanfic(s), så länka här!!!!!!!

Be carerful what you wish for - just sayin'.

Jag har inte skrivit någon annan fanfic som finns här, men om jag lägger upp någon i framtiden så kan jag absolut länka!

----------------------------------------------------

Epilog

TRE ÅR SENARE
ISRA
En mörk skugga låg alltid över Hogwarts nu för tiden. Det var början på april och Isras sista år på skolan var snart slut. Hon hade alltid föreställt sig att det sista året skulle vara nostalgifyllt och lite sorgligt. Hon trodde att hon för alltid skulle sakna det vackra slottet. Men icke. Nu längtade hon bara tills allt var över. Hennes far Asrax Shirine var inte en högt uppsatt dödsätare, men likförbaskat var han en. Inte helt olikt alla andra Slytherinelevers föräldrar. Renblodiga fånar enligt Isras mening. Detta var självklart inget som hon berättade för någon. Hon berättade inte någonting längre för någon. Två underbara år hade hon haft med Daniel, trots omständigheterna. Varje sommar hade de setts i hemlighet utan svårigheter. Hennes föräldrar jobbade ändå alltid så de hade inte brytt sig i vad hon gjorde på dagarna. Men nu hade de upphört att skriva. Vartenda tecken på att en mugglare visste om trollkarlsvärlden kunde få de båda dödade, och hon ville inte riskera någonting genom att skicka ugglor till honom när det blev allt vanligare med ugglesnappning. Hon levde sitt liv på Hogwarts utan att ställa till med bråk eller höja rösten. För det kunde nu förtiden straffas med en crucio förbannelse. En särskild dyster dag satt hon ensam i biblioteket och såg ut över markerna genom fönstret. Ännu en anledning till varför hon känt sig så övergiven det skolåret var avsaknaden av Daphne. Regnet började smattra mot rutan och hon kände sig ännu mer uppgiven. Att som mugglarfödd återvända till Hogwarts var idioti, det visste Isra. Och hon kunde bara hoppas att Daphne, var hon än befann sig, levde.

DAPHNE
Dörren slets upp och instormande kom tre snappare.
”Impedimenta”, skrek Daphne och den ena frös mitt i ett språng. Längre hann hon inte förens hennes trollstav hade ryckts ut hennes hand och hon var gripen.
”Så, Daphne Wilson, du står med i registret för mugglarfödda. Du skulle ha tagits in på förhör förra månaden”, mumlade en grov man i hennes öra. Hans andedräkt stank av ruttet kött.
”Kom med här”, röt en annan och hon släpades med ut ur huset. Hon kunde bara vara tacksam över att ingen från hennes familj var hemma. De klev ut utanför huset och slet med sig Daphne. De hade virat ett tjockt rep omkring henne vilket gjorde det svårt för henne att röra sig. Hon kunde se att den äldsta av de tre männen höll hennes trollstav och för ett ögonblick funderade hon över hur hon skulle kunna får tag på den och smita. Tills hon hörde männen tala igen.
”Du stannar kvar här Stannis, ta hand om vilka som en kommer hem till huset”, fräste den grova mannen.
”Nej!”, tjöt Daphne. Hennes föräldrar skulle säkerligen komma hem inom en timme, och de skulle då bli mötta av en galning. Hon började streta emot men slutade tvärt när hon blev transfererad iväg.

Daphne blev satt i ett rum med en massa eländiga människor runtomkring henne. Rummet såg ut som en krypta med väggar och tak gjorda av svart sten. Daphne såg upp och möttes av minst ett dussin rosslande dementorer som bara väntade på att få komma åt sina byten. Daphne rös och ville bara gråta. En tjej mitt emot henne såg ut att vara i ungefär samma ålder. Tysta tårar rann ner för hennes kinder där hon satt och vaggade fram och tillbaka. Snart kallade de in Daphne till en rättssal och hon blev fastkedjad i en stol mitt i rummet. En stel man trädde fram bakom en bänk och såg ner på henne.
”Daphne Wilson, 19 år gammal, går 6e året på Hogwarts men har inte infunnit sig närvarande under hela läsåret. Inkallad på förhör för tre veckor och fyra dagar sedan.” Allt detta sade han i en monoton röst och höll sedan upp hennes stav.
”Björkträ och testralhår, är detta din stav?”, han såg på Daphne igen.
”Ja det är det”, svarade hon.
”Tvivelaktigt eftersom du är mugglarfödd och därav inte har något som helst trollkarlsblod kan du omöjligt ha blivit utvald av en trollstav. Daphne Wilson du döms för stöld av både magi och resurser från trollkarlsvärlden samt motvilja att samarbeta med trolldomsministeriet. Ta ut henne härifrån.” Med de orden gick han ner från bänken och försvann utom synhåll.
”Nej ni kan inte!”, skrek hon, ”Kom tillbaka! Din jävel!”, flera vakter grep tag om henne och började föra ut henne ur salen. Rättegången hade knappt tagit en minut! De kunde inte bara straffa henne så. Hon vred sig om och bet den ena. Med ett jämmer släppte han taget om henne och hon kunde bryta sig loss från den andra. Hon sparkade till honom så att han föll och så började hon springa. Hon rusade ut ur salen och genom den långa kryptan med väntande människor. Hon hann inte ens tänka. Dementorerna ovanför henne spred en sådan kyla omkring sig att hon med ens saktade av. Hon såg framför sig hur hennes bröder skrek åt henne och knuffade omkring henne när de skulle ut och leka i parken. Hon såg Raven från Shaftsabbey trycka ner Daphnes ansikte i korridorstoaletten medan Daphne grät och bad dem sluta. Vad höll hon på med? Vad spelade det för roll egentligen? Hon stannade av och bände sig om.
”Crucio”, hörde hon ena vakten skrika och hon föll med ens ner på det blanka golvet i spasmer. Hela kroppen skrek åt henne att lägga av. Det gjorde för ont för att ens öppna munnen och be dem sluta. Istället tryckte hon ihop käkarna och kände blodsmaken när hon bet sig i kinden. Vakterna var framme vid henne och de lyfte upp henne. Den ena slog till henne över ansiktet och hon hörde hur käken knakade till. Med den lilla styrkan hon hade kvar vred hon huvudet och spottade vakten rakt i ansiktet. Blod och slem blandat rann ner för hans kind och ner på halsen. Hon kände hur hans raseri tog fart. Han grep tag i hennes hår, drog med henne in till ett rum bredvid och ställde sig över henne. Det var hon och de två vakterna.
”Så där din smutsskalle, äntligen får du vad du förtjänar”, hånlog mannen som hon hade spottat på. Han drog sin stav och riktade den mot henne. Det sista hon hann tänka var Trollkarlsvärlden var fortfarande värt det innan en blixt av grönt träffade henne och hon andades inte mer.