Alexandra & Penelope - Flammande Bägaren

Pansys hand skakar men hon sänker inte trollstaven, hon verkar mer bestämd än någonsin att förhäxa mig på något sätt.
- "Håll bara käften Penelope! Jävla halvblod!" skriker hon så högt att det måste hörts flera kupéer bort.
- "Pansy, sluta... Eric menade, han, han menade inget illa! Han bara är sådan som person! snälla sänk din trollstav.." halvt kvävt av gråt skriker jag. Jag hatar sådant här, varför ska jag bry mig så mycket om människor. Varför hamnar jag alltid i sådan här situationer, jag försöker hjälpa och stötta men det slutar nästan alltid med att någon hotar mig, slår mig eller förhäxar mig... Varför ska jag bry mig så mycket om människor, trots att de hatar mig?! Mina tankar flyger genom mitt huvud på mindre än tre sekunder.

Pansys sorgsna ansikte har gått över till ren ilska. tåget skumpar till och jag slår i mitt bakhuvud hårt i kupé dörren, men jag fortsätter att fokusera på Pansy.
- "Pansy, snälla. Sänk din trollstav..." mumlar jag försiktigt och tar ett steg mot mig, Pansy hytter med trollstaven och jag backar rakt in i dörren igen, Fan, jag har ingenstans att ta vägen!

Jag förhäxade Longbottom och gick tillbaka till kupen.
- Ni har inte sett Pene? frågade jag.
Jag reste mig upp och började leta efter henne i alla kuper.

Jag sträcker mig långsamt efter handtaget på dörren och öppnar dörren bakom mig långsamt. Pansy ser ännu mer ilsken ut nu,
- "Pansy, snälla, sänk din stav." säger jag med darrande röst. Varför lämnade jag min stav i kupén?!
- "Häll käften Penelope!" Hon skriker mitt namn med avsky, jag håller upp mina händer och börjar backa ut genom den nästan helt öppna dörren,
- "Pans-"
- "Jävla HALVBLOD! Du är inte värt ett skit, smuts finns i ditt blod!" skriker Pansy och börjar veva sin trollstav mot mig, mina ögon spärras upp och jag kan inte röra mig, fast frusen av rädslan för att hon nu kommer skada mig rejält.

Jag ser Pene och Pansy.
- Pansy min blomma, sa jag och drog henne till mig.
Jag visar med tecken att Pene ska dra.
Jag kramar om Pansy.
- Jag är jätteledsen att jag sårade dig jag lovar att jag aldrig skulle låta ett halvblod som Penelope komma i mellan oss, sa jag.

Jag ser på Eric med Pansy i sin famn.
- "Jag är jätteledsen att jag sårade dig, jag lovar att jag aldrig skulle låta ett halvblod som Penelope komma emellan oss." hör jag honom säga till henne trots att jag har gått två steg från kupén.
- "Va..? Men..." Jag ser mig omkring, ingen annan finns i närheten. Varför skulle han säga så? Gråten fastnar som en klump i min hals.

Jag slutar lyssna och går tillbaka till kupén där Blaise och Draco väntar. Jag sätter mig där jag tidigare satt, vid fönstret, med Draco en decimeter ifrån mig.
- "Vart är Eric och Pansy?" frågar Draco och jag hoppar till över att han faktiskt talar med en normal ton till mig,
- "Umh, blir sams i någon kupé antar jag..." mumlar jag som svar och fortsätter sedan att se ut genom fönstret.

- "Hahah, du skulle sett Longbottoms ansikte! Hhahah!" säger Blaise till mig med elak röst,
- "Vadå?"
- "Jag och Eric letade upp honom och Eric förhäxade honom, gud, det var prislöst asså shit! Hahahha" Blaise och Draco börjar båda att skratta elakt, jag bara rycker på axlarna. Stackars Neville... tänker jag och ser ut genom fönstret.

Jag och Pansy går tillbaka till kupen och jag börjar gosa med henne och Pansy kollar elakt på Pene.
Jag klara inte av att möta Penes blick utan kollar bara på Pansy.
- Så vad ska vi hitta på? frågade jag.
Pansy kollade på Pene och kollade sen på mig.
- Mm vad säg som att vi leker lite med Penelope, sa Pansy.
Jag kollade på Penelope.

Jag kan inte se på Eric efter det han sa till Pansy, speciellt inte efter att han tidigare sa att inget skulle komma mellan vår vänskap och att jag var Halvblod var verkligen inget som någon skulle bry sig om. Jag stirrar bara ut genom fönstret.

Jag kan höra att Pansy och Eric mumlar om något men jag lyssnar inte på dem, jag är i min egna lilla värld, dit jag alltid drar mig tillbaka när jag är ledsen eller känner mig ensam. Jag kan känna Erics blick på mig men jag ser inte på honom, det gör för ont just nu. Det har inte gått mer än tre timmar sedan vi träffades för första gången sen sommaren började och redan nu så längtar jag hem igen, till mina mugglarvänner, ingen renblodsmani.

Pansy dra Penelope i håret och vänder upp henne mot mig.
- Så kom igen förhäxa henne, sa Pansy.
Jag svalde nervöst och kollade på Pene.
- Nej jag kan inte hon är min bästa vän och jag har redan sagt något som sårade henne, sa jag.
Pansy drog fram sin trollstav.
- Då gör jag det, sa Pansy.
Jag drog fram min trollstav och riktade den mot Pansy.
- Om du gör det då kommer jag göra så du kommer ångra dig, sa jag hotfullt.

Jag tar chockat tag om Pansys hand när hon tar tag i min långa hästsvans. Tårarna väller upp när jag halvt ligger på golvet och försöker komma loss från Pansys grepp. Jag ser upp på Eric med skrämda och sårade ögon, hur kan du..... tänker jag med rädsla pulserande i min kropp. Ingen ahr någonsin fått röra mig tidigare... Hur kan du låta henne göra så här mot mig Eric...
- "Då gör jag det," sa Pansy med iskall röst.
Eric drar fram sin stav och riktar den mot Pansy,
- "Om du gör det då kommer jag göra så du kommer ångra dig," säger Eric med en hotfull röst mot Pansy.

Men Pansys grepp blir bara faster om min hästsvans och jag kan känna hur mitt huvud ber om att få bli släppt. Till min, och förmodligen alla andras, förvåning så är det Draco som får Pansy att släppa min hästsvans. Allt händer så fort att jag inte hinner höra besvärjelsen och så fort jag är fri reser jag mig hastigt upp från golvet och springer ut ur kupén. Mitt hjärta slår så hårt, mina andetag är ytliga och för första gången på två är kan jag känna hur mitt hjärta går i tusen bitar och rädslan som jag alltid försöker dölja bubblar upp och jag skakar så mycket att jag knappt kan stå på benen.

Jag springer efter henne och griper tag i henne och drar in henne i närmsta kupe.
- Pene snälla lyssna på mig jag vet att jag har sårat dig men du är min bästis och jag vill inte förlora dig, sa jag.
Jag kollade sorgset på henne.
- Snälla förlåt mig jag gör vad som helst om du bara förlåter mig, sa jag sorgset.