Help me hide it (no one else can find out) PRS

Aaron lyssnade uppmärksamt samtidigt som han smuttade på vinet.
"Jag är ledsen för att din mormor dog", sade han då hon talat klart. Hans familj var inte precis nära med sina släkter, så då hans farfar hade dött hade Aaron inte påverkats så mycket. Dessutom var han väldigt ung.
"Jag är faktiskt adopterad, vet inte om du visste om det", svarade han på hennes fråga med ett litet leende. "Jag kände aldrig mina föräldrar, så de kan vara döda utan att jag vet om det. Men min adoptivfamilj flyttade till det här huset några år innan jag föddes, så jag vet inte om något annat."
Aaron kastade en blick på klockan.
"Jag skulle inte vilja avbryta dina visit, men Stefan är på väg hit om tjugo minuter för att plocka upp mig till en fest och jag borde laga mig klar." Aaron ttömde sitt glas i ett svep. "Du får stanna tills dess, om du vill. Fast du vill kanske komma med?"

"Mmm, jag har bott med henne hela mitt liv." sa hon då hennes föräldrar varit ute i det millitära. Nu hade hon bara dem kvar och hon var livrädd att få hem brevet från myndigheten som sa att de var döda.
Hon log förvånat åt nyheten.
"Nej, det visste jag inte. Har bara gått en dag i skolan." flinade hon roat och drack upp.
"Det är tråkigt att höra, men bra att du fick nya föräldrar." sa hon leende innan hennes leende försvann och hon såg något mellan rädd, förvirrad, panikslagen, iver och glädje över att han frågade, det hade ingen gjort förr, hon hade hört dem tala om det i skolan.
"Jag har inget att ta på mig." sa hon som ett löst hängande svepskäl. Det var förvisso sant då hennes garderob bestod ab byxor och stora tröjor att gömma sig i. Men detta var faktiskt ett sätt att komma någonstans, fast en fest? Skulle hon få den vanliga paniken och tunghäftan? Fast hon ville med också med, men skulle hon våga?
Det syntes att hon både ville och inte, hon var rädd för att möta andra och visste inte hur de skulle döma henne, men hon kunde ju alltid gå när hon ville? Hon kastade en frågande blick på Aaron, som att han skulle avgöra.

Aaron blev förvånad över Tashas reaktion, han fick på samma gång intrycket om att hon ville komma med och inte ville det, vilket gjorde honom något förvirrad. Till hennes ursäkt svarade han, "min mor fick någon tid sedan för sig att hon kunde klä sig som en tonåring, så vi borde ha ett helt skåp fullt med kläder som skulle passa? Jag tror ni är ungefär samma storlek." Det var det närmaste Aaron skulle komma till att medge att han faktiskt kollat på Tashas kropp.
"Fast så klart, om du inte vill komma är det ingen som tvingar dig", tillade han med ett vänligt leende. "Och du kan alltid ge dig av då du vill."
Skåpet Aaron nämnt fanns i andra våningen, och det var mer än ett skåp, det var ett helt rum. Flera räck med kläder hängde i klädrummet, alla plagg som Aarons mamma inte längre ville använda och som skulle doneras vid passligt tillfälle.

Tasha kastade en hoppfull blick på honom och ett litet leende tycktes skumma.
"Tror du hon skulle gå med på det då? Jag vill inte låna något utan att det går bra." sa hon med ett försök till lugn röst. Hon försökte lugna sig själv, hon hade aldrig blivit bjuden med på fest förr. Dessutom verkade detta vara en fest då inte alla var inbjudna. Ingen kände henne egentligen och det skulle vara en chans att inte sabba hela hennes skolår bland de lägsta i skolan. Hon behövde väl en del saker till som skor, underkläder och en dusch, annars fick hon ta det hon hade och Aaron verkade tillräckligt smart för att inse att hon behövde dusch och liknande.
"Jag gissar väl att det är ett bra sett att umgås med människor utanför skolan. Ingen vet vem jag är." mumlade hon högt, så som hennes tankar gick och log sedan mot Aaron.
"Tack ska du ha, du är snäll." sa hon uppriktigt till honom.

"Hon använder dem ändå inte, kom med här." Och Aaron visade vägen till klädrummet. Han tände på lampan och hans leende antog en något tvungen ton då han lät blicken löpa över raderna av klänningar, jackor, skor och smycken.
"Vad du än vill ha. Jag måste ta en dusch, det måste du säkert också? Jag hoppar in medan du väljer, om det fattas något kan vi köra via dig på vägen till Nickys." Aaron tog ett steg bakåt. "Mitt rum är i ändan av korridoren, välj vad du än vill ha och kom dit sedan." Med ett sista leende gick han till sitt rum.
Det var stort, som allt annat i byggnaden, med en långt balkong och höga fönster, ett mindre klädrum och eget badrum. Hushållerskan höll allting städigt, men förutom de dyra möblerna fanns det rikligt med små saker, afficher och tavlor Aaron samlat åt sig genom åren. En hel vägg var ägnad åt fotografier så man inte kunde skymta tapeten bakom.
Aaron klädde av sig snabbt och hoppade in i duschen, obrydd om att han lämnat dörren på glänt.. Han tog inte länge på sig, och knöt en badduk runt midjan innan han letade fram deodoranten och en extra handduk åt Tasha att använda.

Tasha var verkligen förundrad över det enorma huset. Alla de saker de hade och här ett helt rum med kläder som inte användes.
Hon såg sig om då Aaron försvann och visste verkligen inte om hon gjort rätt val och inte heller vad hon skulle ha på sig. Det var som allt försvann med Aarons leende jag då han gick.
Men hon skulle gå, hon kunde alltid gå hem sedan, det kunde inte bli värre. Jo, det kunde bli värre, men hon hade varit mobbad förr och det handlade om ett år bara.
Men kläder? Hon var inte bra på sådant, det var inget hon lagt så mycket energi på, bara hon kunde gömma sig. Men detta var inte kläder att gömma sig i utan visa upp sig i. Hon drog efter andan och tog ner en svart klänning, var den för kort? Det kanske den var, hon bet sig osäkert i läppen och övergav tanken på mer kläder för tillfället. Hon skulle fråga Aaron, försiktigt tog hon även ett par inte ens använda svarta underkläder i spets, något hon aldrig burit förr och tog sig ut. Hon gick genom korridoren och till hans rum, hon knackade på och klev in. Även detta rum var enormt, men vackert, ett angränsande rum som det lyste från fanns där. Hon såg hans skepnad där inne och kinderna flammade genast upp och hon vände sig bort. Hon tittade på fotografierna istället, de var vackra. Hon nästan stirrade på dem för att motstå lusten att åter vända sig om.

Aaron placerade badduken på bordet tillsammans med en flaska kvinnors shampoo (vars ursprung han inte själv heller var säker om), innan han drog fingrarna genom sitt våta hår och gick tillbaka till sitt sivrum.
Tasha stod framför fotografierna, och Aaron ställde sig bredvid henne, huvudet tippat åt sidan då han lät blicken vandra över bilder från hans första år till de nyaste från sommaren. Vänner genom åren prydde de mesta, minnen som fångats på bild.
"Din tur", sade han sedan och log mot Tasha. "Det finns en badduk på bordet som du kan använda."

Tasha ryckte till då han kom och var mycket medveten om att han stod där enbart iförd en handduk om höfterna. Tillsist släppte hon fotografierna med blicken och log lätt.
"De är vackra, har du tagit dem själv?" frågar hon artigt och visar upp klänningen i ett frågande uttryck om den dög eller ej. Sedan nickade hon åt det han sa, hans närvaro var väldigt intensiv för tillfället och hon visste inte hur hon skulle reagera på sådana känslor vilket gjorde henne förvirrad.
"Tack, det var vänligt av dig." log hon mjukt och försvann sedan in i badrummet men stängde och låste dörren om sig. Hon skulle aldrig klara av att han kunde komma in.
Snart fick hon av sig kläderna och duschade av sig, vattnet lugnade hennes nerver en aning och sedan klev hon ur duschen och började torka sig.

Aaron log och skakade på huvudet åt Tashas fråga.
"En del", sade han sedan. Det fanns bilder tagna med en suddig mobilkamera som han tagit själv, och vissa från resor eller av enstaka vänner. På de flesta var han dock med; gruppfotografier, bilder från fester och evenemanf och bilder på honom då han var yngre.
"Perfekt, du kommer att se strålande ut i den", sade Aaron uppriktigt då Tasha visade upp klänningen.
Han viftade bort hennes tack, och då hon låst dörren efter sig till badrummet vände han ryggen åt fotografierna och gick över till sitt klädrum. Han valde ut ett par tajta svarta jeans som han använt så ofta att de passade perfekt. Det fanns ett hål över ena knäet, som blivit större då han petat på det över åren. Hans mor hatade dem.
Utan omsvep drog Aaron på sig en marinblå skjorta och knäppte upp den halvvägs så man kunde se den långa kedjan med ett silverkors han hade runt halsen och skymten av tatueringarna han hade på sin övrekropp.
Just då hörde Aaron någon ropa hans namn från nedre våningen. Han gick ut till korridoren och fick syn på Stefan, som släppt sig in och nu flinade brett.
"Redo?"
"Snart. Tasha kommer också med." Aaron ignorerade Stefans frågande blick, och gick tillbaka till sitt rum. "Vi väntar på dig nere, ingen bråttom", sade han högt åt Tasha och gick sedan med Stefan ner med kvällens bruna läderskor i handen. De satte sig i köket och Aaron knöt fast skorna och hällde upp ett glas vin åt sig medan de väntade. Stefan frågade inte om Tasha, utan talade i stället om festen.

Tasha drog på sig klänningen, strålande sa han. Hon log svagt åt det då hon studerade sig i spegeln. Han var snäll Aaron, även om det inte var sant det han sa.
Hon hörde ropen och gissade att det var Stefan som anlänt. Med ens kände Tasha paniken återvända och hon flämtade efter luft. Darrande satte hon sig ner, skulle det någonsin gå över? Efter en stund fann hon åter sig och började torka håret med hårfönen med extremt darrande hand. Snart var håret tort och borstat och klänningen på. Klänningen var kort och svart samt gick tight längst kroppen, något hon aldrig skulle våga bära i vanliga fall. Den hade inte ens ärmar och Tasha bet sig osäkert i läppen. Var hon för smal? För tjock? Vältränad? Var nyckelbenen för synliga eller för osynliga? Hon var väl medveten hur man borde se ut och hade alltid hört att hon inte såg ut som man borde. Därför trodde hon som så många andra att hon inte dög, trots att det var mest avundsjuka och elaka tungor som ställde till det.
Tyst tassade hon över till Aarons mors garderob, hon måste ha något på fötterna med. De flesta skorna såg ut som mordvapen och Tasha kände sig inte säker på att använda dem. Längst in fann hon ett svart par som såg användbara ut med inte lika höga klackar och hon fick darrande på dem.
Länge stod hon och tvekade i trappen, rädd för de båda killarna. En enda dålig reaktion från dem om så en blick så skulle hon gå hem till sig. Hon började sakta gå ner och hörde dem i köket. Hon gick tveksamt dit och stod snart i dörröppningen och knöt krampaktigt sina händer så knogarna vitnade. Långsamt höjde hon blicken och såg på dem, ett svagt osäkert leende syntes på hennes läppar.