World War II

Anne drack och åt och kände värmen återvända något i magen, den kändes inte så fasligt tom mer. Hon kom efter Isabell och de andra till rummet som nu var kallt och unket, deras våta kläder gjorde det inte bättre.

Isabell väntade tills dörren var stängd om dem innan hon försiktigt drog av sig den våta overallen. Hon hade på sig sina underkläder och skor än men ville inte bli sjuk att ha det blöta på sig så hon hängde det vid dörren på tork.
Hon kröp sedan ihop på halmen, hon var mager och revbenen började synas.

De andra klädde av sig med och hängde upp sina kläder, Anne gjorde tyst detsamma. Det var beklämande att se dem alla. De magra och utmärglade kvinnorna, men ärr och blånader och knappt några underkläder att tala om. Hon själv var smal men inte mager och vältränad, hur länge skulle hon vara det? Sakta löser hon upp sin nu förstörda håruppsättning och gömmer alla hårnålar. Det långa blonda håret får nu hänga i en fläta därbak.
"Ska vi dela värme?" säger hon lågt till Isabell och sträcker ut sina armar mot henne.

Isabell hade ärr hon med, efter straff då någon lyckas rymt eller då de gjort misstag, varit för långsamma eller något. Men hon hade ändå klarat sig bra jämfört med andra.
Då Anne frågade henne nickade hon och kom tätt in till och huttrade lätt. Hon var glad att ha någon att dela värmen med. "Tack" mumlade hon och slöt ögonen-

"Det är för oss båda." sa Anne vänligt och slöt ögonen. Den skadade armen låg över kvinnans kropp samt ett av benen. Så tät låg de att det kunde tyckas intimt, men här var det bara ett sätt att överleva, få värme och finna trygghet.

Isabell nickade, hon visste det men var tacksam ändå. Hon somnade en stund senare, lite varmare än innan och det värmde också att ha någon som kanske kunde vara hennes vän, någon att prata mer med och ha hjälpa varandra med.

Anne blev varmare och varmare men sov tungt, hennes arm dunkade och värkte men den hade slutat blöda. Hon blev för varm och började kvida, armen dunkade av smärta och kroppen brann av feber, hon var inte van.

Isabell vaknade tidigt på morgonen och kände då hur varm Anne var. Hon skakade om henne. "Anne vakna! Du har feber!" sa hon lågt, det fanns ingen medicin så hon var tvungen att klara det själv.

Anne vaknade stönandes och vände sig trött om, hon ville bara sova. Men Isabell skakade henne och hon slog upp sina feberblanka ögon.
"Tror jag med." säger hon trött och sätter sig upp med enorm ansträngning.

Isabell puttade ner henne igen. "Nej stanna där, du får nog vila idag om du har feber, men är du sjuk länge till så..." sa hon oroligt. Då dog man, blev skjuten. De kunde inte ha sjuka människor där då alla behövdes till arbete.
Hon tog ner den nu torra overallen och la den över Anne. "Jag kommer med din mat till dig sen".