Fairy Tales [ Inte privat rollspel] [Läskigt]

Belle hör de andra vakna till liv och hör röster börja prata. Och hon hör även att dom skrattar lite här och där. Don verkar fortfarande inte ha sett Belle och hon har börjat tröttna på att gömma sig. Belle reser sig ostadigt upp och börjar gå bort från skogen.

(( Jätte kort jag vet ))

"Ja", svarade Ariel med ett frånvarande leende och inåtvänd blick. "Jag kan prata ..."
I hennes huvud virvlade tankarna omkring som de starka strömmarna ute på havet. Hon ville tro på det här, det ville hon verkligen. Allt hon velat ha fanns här, hennes mänsklighet, hennes röst och hon kunde gå utan smärta ... ja, här fanns egentligen allt utom prinsen.
Men Ariel visste att om det här var i samma tid som förut var han gift med flickan han träffat under balerna, och vart hon än kunde vara någonstans så var det långt borta. Hur mycket hon än lyssnade kunde hon inte höra vare sig ljudet av skriande fiskmåsar eller ljudet av vågor som slog in mot stranden.
Om det här är en dröm, tänkte hon, är det i alla fall en bra sådan. Det vill jag inte bara kasta bort.
Så, trots en varnande känsla om att allt kanske inte var som det verkade, grep hon tag om en vass sten som låg på marken, ifall hon skulle behöva ett vapen, och ställde sig upp.
Längre bort, där hon också legat förut, hörde Ariel ett skratt, som antagligen kom från den äldre flickan som också bar en blå klänning. Hon hörde också steg, och plötsligt kändes den här mystiska världen hotfull och skrämmande.
Hon tittade upp på den grå himlen och stälde sig med ryggen mot en trädstam för att inte bli anfallen bakifrån och höjde stenen framför sig.

((Jag har nu fixat bilderna på Ariels utseende De finns i min mall.))

Alice:
Jag kollar mot en av dem andra tjejerna som verkar gå in mot skogen jag springer fram och frågar.
" Vart ska du?"

( sorry för otroligt kort men har lite bråttom... )

När Belle äntligen för en bra skymt av de andra flickorna så står den ena av dom - hon med rött hår - med sin rygg mot ett träd och en sten i handen. Den yngre flickan med blont hår stod strax bredvid henne. Den andra blonda flickan satt fortfarande ner.
Det tog en stund innan Belle stannade upp och insåg att den rödhåriga flickan riktade stenen mot henne. Så hon verkade inte ha inbillat flickorna i alla fall för varför skulle hennes fantasi göra så att de tänkte anfalla henne?
Belle log stort och neg djupt för flickorna varsin gång.
"Jag heter Belle. Ni behöver inte vara rädda för mig. Jag ska inte skada er. I alla fall inte frivilligt.. Fast jag verkar ändå skada alla i mn väg men jag menar det inte.", babblade Belle på innan hon tystnade och viskade obegripliga saker till sig själv. "Vad heter ni?" frågade hon till slut med det stora leendet fortfarande fastklistrat på läpparna. Det var ett äkta leende för en del av Belle kände av att de hade upplevt en lika stor smärta som henne själv.